The fat lady sang very fn false...

So. .. Om någon vill följa mig och min metastas i armhålan som jag hittade i fredags så skriver jag om min rond nr 2 i bloggen "mitt fjärde liv" ... hoppas jag kan byta namn på den till "mitt femte liv" och inte " mitt fjärde och sista".

Kärlek. Och vi glömmer väl inte att säga FUCK CANCER.

300

I denna blogg finns 300 inlägg, denna vecka kommer den att ha haft tvåhundratusen sidvisningar. Jag är stolt över alla de spaltmeter jag skrivit och jag saknar det också, som bara fan, och det har bara gått några dagar. Så fortsättningen (så cancerfri som möjligt) finner ni här. Om jag har något att skriva om är en annan sak... det visar sig, kanske blir en kort rackare ;) Lovade att jag skulle säga till... nu säger jag till.

http://mittfjardeliv99.blogspot.com/

The Fat Lady Finally Sang.....

Absolut sista cancerbehandlingen i mitt liv, hoppas jag!

Japp, finito, slut, över !!!!!!! Jag är klar. Som jag har skrivit i min presentation så hoppades jag att det skulle bli en kort blogg, den blev mycket längre än jag kunnat föreställa mig eller hoppats på, men nu är det gjort, det är över och jag har gått i mål. En lång resa som just nu i skrivande stund inte känns så farlig ändå. Det är alltid så när det är klart, det är det värsta som hänt mig, det värsta jag behövt gå igenom hittills, men jag fixade det. Vi människor fixar mycket. Vi måste fixa mycket.

Det är lite som att föda barn (fast utan att få belöningen...) Efter att jag fått min dotter har jag i en dagbok skrivit "ok, det där gör jag ALDRIG om" medan jag några månader senare skrivit "äh, det var inte så farligt, det där går ju fort, det gör ont, men det går över". 

Här kommer det ingen fin belöning. Jag sitter lite tilltufsad i soffan och saknar någon kroppsdel, gillar inte min frisyr, men är så satans lycklig. Jag är så lycklig, jag vet inte om jag någonsin varit så här

lycklig som jag är nu. (Jo, när jag fick min dotter var jag lyckligare, men inget kommer någonsin att slå det, det har en given första plats vad som än händer)

Jag är väldigt tacksam över att den här resan faktiskt nått sitt slut. Jag kan inte veta om det är den sista resan i cancerriket jag gör, men jag vet att just denna i alla fall är över. Vad som händer nu känns som ett frågetecken, hur jag kommer att känna om ett tag vet jag inte, men det är hur det känns just nu som räknas :) I Augusti börjar jag jobba, och jag ser fram emot hösten och det vanliga livet. Det har gått 8 månader sen mitt liv vändes upp och ned på två sekunder, det känns inte som så lång tid. Och egentligen är det ju en kort tid jämfört med hur länge jag kommer att leva pga av det jag gått igenom. Man ska nog känna tacksamhet för gifterna (som var det värsta för mig...) och strålningen, även om det är svårt när man väl sitter där och känner sig mera död än levande, när man inte längre vill se sin spegelbild, och hajjar till när man råkar se den, för man känner inte igen den som kollar tillbaka. 

Det är inte utan att det är aningens sorgligt att säga hej då. Bloggen har fungerat fantastiskt bra som terapi under resans gång, det stöd jag har fått har varit obetalbart, från alla! Vänner, familj, kollegor, nya vänner och de jag inte känner alls. 

TACK ALLA NI SOM LÄST, KOMMENTERAT, STÖTT & BLÖTT & PEPPAT ! 

Tack till min familj som varit outstanding, mina vänner som funnits där dag och natt. Ni är helt otroliga hela bunten!! Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka Er för den hjälp och det stöd jag har fått. TACK. 

Nu önskar jag alla min bloggvänner all lycka med sina behandlingar, jag hoppas att alla blir friska och får uppleva det jag känner just nu. Och jag önskar de som är klara precis som jag att ni får leva ett långt cancerfritt liv! Ses vi igen på något ställe så hoppas jag att det är av andra anledningar. 

Bloggen får ligga kvar, kanske har någon nytta av den, (och jag svarar gärna på frågor om någon har några, mina kontakt uppgifter finns ju kvar) men jag har inget mera canceraktigt att skriva om, så nu är det klart på just denna blogg. Hittar jag på något annat att skriva om får det bli en ny fräsch och frisk variant :)

Har ju lite rekonstruktion av bröst att ta tag i, men det får bli en senare fråga, just nu är jag bara en helt vanlig frisk tjej med väldigt kort hår som ska fortsätta njuta av sommaren och tiden med mina nära och kära :D 

PEACE/ Ida 

Blev mycket Champagne i går

SKÅL!

Tack Jensen´s för skumpan :)

Tack till min kära familj i Hälsingland för dessa blommor!

Nedräkning!

"Förfirade" lite för ett par dagar sen... sen ska jag fira igen, och igen och igen.. ( hrm.. i fredags kändes som att det nog får räcka med firande, men jag känner att jag klarar av att fira ännu mera ! ;)

Nu är det snart klart... 2 behandlingar kvar, sen är det klart. Klart klart klart. Tack tack tack för det!

Sammanfattning.

Ett bröst mindre, (just nu iaf) ett par riktigt risiga jävla skitmånader ibland levandes ibland inte, helt ärligt minns jag inte mycket av dom, kanske lika bra. Jag har en ordentlig solbränna på höger sida och äter piller i fem år. Känner inte av några biverkningar av tamoxifenet än så länge, har ätit dem i fem veckor på onsdag. Min kropp verkar lira som vanligt tycker jag. Jag är numera helt OK pigg, (jag har iof ännu inte testat att leva som vanligt med jobb heltid, hämta/lämna på skola, laga mat, städa, handla o allt "samtidigt", men det gjorde mig trött tidigare och kommer alltid att göra mig lite trött ;)
Jag har fortfarande ett par (två) kilo kvar av de närmare tio jag gick upp att gå ned. För övrigt leker livet, jag ser fram emot hösten och livet som jag minns det. Jag saknar squashen och träningen, nu ser jag verkligen fram emot den också, ska smyg börja nu, jag tror jag kan springa och hålla igång ett bra tag nu. Nu väntar det riktiga livet, när man mår bra hela tiden och de största problemen som kan uppstå kommer att vara små jäkla skitproblem i min nya världsuppfattning :) Jag kommer använda mig av "värre saker har hänt" en hel del när det blir knas. Jag ska då ta en sekund eller två och tänka tillbaka, och tänka på hur litet mitt problem verkligen är om man ser till det stora. Jag ska försöka njuta av att leva, och jag ska njuta av att vara frisk. Det kommer på ett sätt att bli ett helt nytt liv, men det är bara positivt, bara positivt!

Jag rundar av sommaren med den fest som jag lovade mina vänner i början av den här resan, jag lovade att vi skulle ha ett ordentligt jäkla partaj när allt var klart. Och nu är det klart och festen planerad (och det är ingen dålig fest, det pratas om mixerbord, bar och rökmaskiner ;). Nu är det så satans nära målsnöret kära vänner.

Ironiskt nog funkar den långa
peruken helt plötsligt, måste
vara för att jag har hår under
nu .... konstigt.

Den här bloggen var till för mina nära, det blev den också, men jag lärde känna en massa andra sköna människor också, både cancerpatienter och friska som av olika anledningar följt mig och hejat på när det varit jobbigt. En del kämpar fortfarande med sina behandlingar, men för varje dag som går så kommer dessa också närmare sitt slut på behandlingar. Någon har gått den andra vägen som ibland med den här sjukdomen tyvärr är enda utvägen. Jag har lärt mig något även av dessa öden, jag har lärt mig att vara glad att jag hör till de som det finns hopp för med stora marginaler. Jag har också lärt mig att frukta cancer. Cancer är fortfarande en läskigt och oberäknelig sjukdom, den kan hälsa på hos ALLA, INGEN går säker och utgången kan bara framtiden visa.
Jag blir fortfarande väldigt ledsen varje gång jag hör "min kompis fick just veta att hon har cancer" ... (det har tyvärr hänt för många gånger sen jag blev sjuk...) det gör så ont i mig, och jag har lite svårt att nästan orka bry mig. Jag gör kanske lite som jag gjorde när min ex man var sjuk, stoppar huvudet i sanden. Jag är klar, och orkar inte riktigt med det här cancer skiten mera. Jag ska jobba på att gå igenom det nu, att titta tillbaka, kanske ska jag läsa igenom bloggen. Jag började med det tidigare en dag, men jag orkade inte. Det tar mig känslomässigt tillbaka till känslor jag inte vill ha. Men det är viktigt för mig att stanna upp..., det kommer kanske bli min största utmaning, att komma ihåg att jag faktiskt var riktigt sjuk nyligen, att inte pressa min kropp och min hjärna för mycket,
eller åtminstone låta mig själv vila om något blir jobbigt. Min kropp har ju fått en ordentlig genomkörare av gifter som brutit ned den, det vore nog idiotiskt att tro att jag inte kommer att känna av det lite då och då. Men jag tänker inte älta, inte leva som om jag varit sjuk, utan leva, bara leva :)

Det jobbigaste har kanske varit att acceptera läget. Jag har nog inte riktigt gjort det alls, jag har klängt mig kvar överallt och försökt hållt mig uppdaterad på läget. Kan har varit fel, kan ha varit till hjälp för mitt tillfrisknande. Jag har varit förbannad när jag velat men inte orkat. Jag har fått ta mig över MASSOR med speedbumps. Men jag har fixat det med. Jag ska vara stolt över mig själv, och tacksam för att min kropp faktiskt klarade av det här

Kanske sista strålningsbilden. Det har inte blivit en om dagen, men ganska många... 

Hårfix på Tina inför det stora "JA:et"

Hollys första bröllop, min klännings tredje. Dax att köpa ny "perfekt för bröllop-kläning" nu kanske.

Dom sa ja, och jag har inte hört annat sen i lördags än att de nu är man och hustru. STORT GRATTIS!

Världens världens finaste :D

Cancer är inte bra

Någon skrev i kommentarerna att "blone e inte bra, brunt e inte bra, cancer e inte bra!". Helt riktigt säger jag.
Cancer är skit. Cancer tar död på människor, förstör deras liv, men kan också botas för de lyckligt lottade, jag är en av de lyckliga, jag är EN av de lyckliga vars största problem just nu är håret. Och jag är glad att det är mitt största problem, jag är glad att det enda jag har att bitcha över är 1cm stubb på skallen och inte tumörer och metastaser i min kropp. Att jag sen sitter och bitchar över håret pga av att jag har haft cancer som jag inte längre har är en annan sak.
Jag har glömt bort att jag varit sjuk, och jag är även glad för det. Jag vill inte vara en av dom (och de är många när man börjar läsa bloggar och fördjupa sig...) som sitter år ut och år in och är rädd. Rädd att det ska komma tillbaka, rädd för att dö. Jag vill glömma bort skiten, jag vill faktiskt glömma bort det och fortsätta leva som vanligt. Kommer det tillbaka, ja då gör det det, men jag ska inte ha gått runt och väntat på det i alla fall. Så fan heller.
Mitt i min cellgiftsbehandling så tänkte jag att får jag tillbaka det här, då vill jag hellre dö. Jag vill inte göra om det här, jag vill aldrig aldrig mera må så här dåligt, men nu när jag är frisk och pigg så känner jag mera att det finns ju risk att det kommer tillbaka. Det skulle förmodligen nocka mig, men min första tanke skulle inte vara "ok, då vill jag hellre dö". Nu känner jag att jag har ju fixat det en gång, då kan jag fixa det två, men jag vill helst inte ;) Håll dig borta ditt jävla skit. Jag har dödat dig och då får du fan inte komma tillbaka.

För att inga missförstånd ska uppstå så ska jag förtydliga, jag är enormt enormt lycklig. Jag är så in i helvete lycklig över att jag lever, att jag fixade det som kändes omöjligt, läskigt och var ett rent helvete, i perioder bara var ett svart hål. Jag är glad att mitt hår faktiskt växer ut, att jag håller på att få en tjock fransrad på ögonen, ögonbrynen är tillbaka och jag måste raka benen igen, jag är glad för det. Men jag gillar inte min frisyr. Så enkelt är det :) Jag hade kunnat må sämre efter den här resan, mycket mycket sämre, men jag är för fåfäng och lägger all dålig energi på håret, det helt enkelt, jag e inte kompis med min nya frilla! Och visst, helt rätt, det växer ut! (Åh vi korthåriga cancertjejer älskar verkligen den peppen!) :D

Idag har jag en lång och härlig dag framför mig, snart blir jag upphämtad av en blivande brud, jag ska fixa henens hår och smink, sen ska jag vara med på bröllopet och det ska bli så himla roligt. Det här ska verkligen bli en härlig dag. Jag kör med peruk för säkerhetsskull, så slipper jag noja mig över frillan... man kan vaxa till spretet, men jag har så tjockt hår så det krävs en hel del för att få ordning på den ENORMA virveln jag tydligen har. Enkelt, på med peruken "TADA".. klart. Enkelt. Kanske jag kommer att sakna sen när det blir ett evigt fixande och trixande... någongång.. (Det sägs att håret växer ca 1cm i månaden... räkna själv ut hur lång tid det kommer ta att få långt hår... )
Nu är det dax att förbereda sig lite för det som komma skall. VILKEN DAG!?

Ha en fin dag, vart ni än är, hur ni än mår :)

Blont e inte bra... brunt e inte bra..

NU VET JAG! Jag har kommit på det... Först färgade jag håret, eller blekte eller vad det nu bör gå under för fras, blont. Jo det blev blont... kändes inte bra. Då köpte jag en brun färg och färgade "håret" (och skalpen och öronen och nacken.......suck) brunt. Det kändes heller inte bra. Jag vet dock vad problemet är nu.... Jag trivs inte i en cm kort hår. FY FAN VAD JAG INTE TRIVS i så här kort hår. Jag tror inte att någon kvinna där ute kan föreställa sig hur det är att gå runt och tro och känna sig som sig själv, gå och svänga så där skönt med hästsvansen i håret, gå förbi ett skylt fönster o tänka, fy fan, är det där jag, meh, jag har ju inget hår ??  (Jo, ni som trivs i det korta håret förstår, men ni trivs ju så ni räknas inte i denna tankebana;)
Alltså. Jag är frisk nu, men jag ser fan inte klok ut. Framför allt ser jag inte ut som mig själv. Självklart är det inte så farligt som det låter, men jag får den här otrevliga känslan man fått ett par gånger i livet när man gått och klippt sig och dom fönar och fixar så man vill springa hem och göra om, göra rätt, fast den här gången tog dom fram rakapparaten och klippte av allt. Fy fan va jag inte trivs i det här. Så där ja. Då så. Men visst det växer ut..... den nästa som säger det klipper jag till. Det växer ut...... a jo, precis....
Det är ett problem att ha peruk nu, men jag får nog stå ut, känner mig fan snyggare i peruken än i det här skiten iaf. Uäk. Oj, va negativ jag känner mig nu.... SNAP OUT OF IT!
Det värsta med det här är att jag blir på så risigt humör. Det är nästan så att jag föredrar när det är helt rakat, men jag kan ju inte hålla på så, för då växer det ju aldrig ut, det kan tom jag lista ut.

Blond på måndag

Brun på tisdag

Usch.... 

Jag vill ha mitt hår tillbaka... jag vill inte ha en cm kort hår, jag vill ha MITT HÅR.

Nu är det en storlek kvar, typ (kanske en och en halv;)  Jo det stämmer, dessa par ser exakt likadana ut, det är dom också, så när som på en storlek. Jag köpte de större för att invänta att de blir för stora och jag kommer i min vanliga storlek. 

Har varit på en supernice promenad på morgonen. Nu är det dax att komma igång  (igen...) har varit lite dålig på att röra på mig ett tag. Jag borde nog gå och pröva jeans lite oftare, det är när jag gör det jag kommer ihåg varför jag inte ska äta allt som är gott och ligga i soffan, det är då jag kommer ihåg varför jag tycker om att springa och vara hälsosam. Nu ska det ske, igen....
Vädret är ju helt fantastisk, tänk vad lite sol kan göra, om jag nu bara kan undvika att gå förbi skyltfönster och speglar idag så ska nog den här dagen också bli bra.

Jag har 5 behandlingar kvar?! 5???? Helt sjukt, jag är verkligen snart klar... det är helt galet?! WOW!

Lite mera hår på skallen så ska allt nog lösas sig....

Virvlar och sånt

Från armhålan och snett upp mot halsen kan man se en tydlig rand,  det är från strålningen.   Hela vänster bröst är
brunare än resten, ser ut som en ojämn solbränna. 

Nu är dom här, dom bestämmer och jag kan redan nu se att det kommer inte bli enkelt för mig att
hantera en kort frisyr. ...  Jag har tydliga virvlar som håret växer i och.. ja, det är inte mkt att göra.
Jag känner mig rätt så pessimistisk avseende min korthåriga period framöver... men, vi få väl se som man säger. Det jag kan veta är att det växer, och faktiskt ganska snabbt. Det är en galet tråkig färg, det tänker jag råda bot på redan i kväll. Kan inte bestämma mig, ljus eller mörk... jag vill iaf inte vara mittemellan...
Man kan fortfarande se skillnad från den ena dagen till den andra, det är rätt tufft på något sätt. Tycker inte det händer så mycket på längden men det blir tjockare och mer hår hela tiden. I ansiktet är ögonbrynen nästa precis som innan, tycker kanske jag har lite mera ögonbryn nu, eller också var det så men man var van att hantera dom ;) Nu kommer det massor med fransar också, över hela locket. Visste nu att ögonfransar växer i två rader?? Det hade jag ingen aning om, men det gör dom, i alla fall på mig. Mitt öga är inte helt bra, men bättre, någon gång kanske det ordnar till sig...
Det är MASSOR med folk på strålningen nu för tiden, alltid minst 7 före mig i kön, men rätt vad det är så har jag värsta turen, har två sköterskor som brukar lösa "väntproblemet" för mig på ett kanske inte så "kö aktigt" sätt... lite som en busskö på landet och en busskö i stan...  Jag är från landet och anser att har man stått längst och väntat ska man få gå på först.... medan stadsbor kör mera "djungels lag". I detta fall är jag glad att man kör lite som man vill och fixar o grejar i kön (förlåt... men det har bara hänt några gånger, jag har också suttit i timmar och väntat)
Eftersom jag har Holly med mig så är jag väldigt tacksam, och säkert också därför det ibland går fortare. Vi har nu hittat till lekrummet, det är ett rätt så kul rum, finns en hel del att leka med där.

Jag har bara 7 st behandlingar kvar, sen är det klart, och den här gången är det ju liksom klart på riktigt?!
Skumt :D

Ringde cancerläkaren i morse och berättade om min hosta, dom sa som vanligt "ta ett blodprov på radiumhemmet när du går förbi så ringer  vi dig sen". Undrar just hur många blodprov jag har tagit senaste 6 månaderna. Det borde kunna tömma en kropp på blod sammanlagt (ok, kanske inte) Anyways... jag tog blodprovet, dom ringde, allt ser bra ut. Jaha... men jag hostar, så vad gör vi åt det då? Hostmedicin. Fortsätter hostan efter medicin så ska lungan röntgas. Nu hoppas vi att hostan ger sig!!

Här följer lite hårprogress bilder. Det blev helt i o-ordning, men mest är det för att visa skillnaden på bara 6 dagar, mellan 28 juni och 4 juli.

Känner mig inte ett dugg som en cancerpatient längre, inte alls. Jag glömmer helt av vad som hänt och hur det varit. Nu är jag mig själv igen, väldigt skönt. (OK, jag är inte helt nöjd med mitt utseende, men nu går det åt rätt håll :) Att strålas är fortfarande väldig simpelt, det är inte ett skit jämfört med cellgifterna. I alla fall har det inte varit det för mig. Im very happy about that!

Happy Independence Day dear family "over there" :D I wish we could be there and celebrate this 4th of July, maybe next year?! Love to you all.

15 Juni 2011

25 Juni 2011

4 Juli 2011

28 Juni 2011

4 Juli 2011

4 Juli 2011

Här är dom! Fina pin´s! 

28 juni 2011

Fönstret i väntrummet till blodprovstagningen på radiumhemmet. ... Känns fel, jag vet att det är typ en hyllning till den man som uppfann strålningen, men det känslan är mer som sista väntan än som väntan på att ta det 250 onde blodprovet i cancer cirkusen...