Vadå strålning?

Näst sista läkarbesöket inför en behandling, näst sista behandlingen närmar sig! NÄST SISTA! Blev så till mig och glad när jag började tänka på det. Hade min kompis Sessi med mig till läkaren, när jag beskrev för henne hur en av mina "blogg kompisar" beskrivit känslan av att ha klarat av den sista behandlingen blev jag lite "gråtig", det var nära ett par tårar.... Sen satte jag mig hos läkaren, hon peppade mig som f*n och sa om och om igen "tänk på det, det är bara två kvar, sen är du klar". Och sen sa hon "sen är det klart och då får vi se om strålningen"... *HACK I SKIVAN* Say what? "Ska jag strålas??" Jag fick en kalldusch och kände att nu måste vi nog missförstå varandra.... Men hon sa " Vi vet inte ännu, det ska vi bestämma efter din sista behandling. Det ser ut som om du kanske slipper det, men du är ung och vi vill göra allt för att det inte ska komma tillbaka, vi får se när vi haft konferens om ditt fall efter den sista behandlingen".... SUCK. Nu är det så här att jag är minst sagt svårflörtad i dessa sammanhang numera. Från att få veta att jag "bara" hade "cancer in situ" en tumör som var 2x4 cm stor och skulle klara mig med endast en tårtbits operation sen gå lycklig därifrån med livet framför mina fötter till att få veta att den hoppsan var 6x6 cm stor och jag skulle behöva masektomi, sen leva lycklig... till att den var 7x7 cm stor, täckte hela bröstet som en pannkaka och innehöll tio invasiva cancerceller på väg att sticka iväg och jag nu skulle behöva behöva cellgifter och strålning, till att träffa onkologen och få beskedet att det skulle räcka med cellgifter, till att nu kanske vara aktuell för strålning efter cellgifterna. Hmmm... vem ska man tro på tro på tro på när, tro på när allt är såhär..........

Jag känner på mig att jag inte kommer att strålas, hoppas min känsla är bättre än när jag verkligen inte trodde att jag hade cancer men tydligen hade det.... Jag har inte tid med det. Bestämmer de att det är så så kommer jag att gilla läget, för jag vill INTE göra om den här helvetes resan en gång till. Men ... jag vill inte strålas. Jag vill vara klar. Min målbild är den 28 April, sen får det liksom vara nog. Jag tycker jag har varit tillräckligt tålmodig nu. Man brukar faktiskt heller inte stråla när man fått masektomi (jag vet att det förekommer men normalt sett inte) . De sa visserligen att min tumör var så utbredd och man måste ta bort den med stor marginal, och det var i mitt fall lite tricky, men de sa sen att de trodde de fått bort allt...
Strålning är väl ingen jätte grej, men va fasen, nu får det vara nog. Hålla på att åka till KS varenda jäkla vardag i en månad. Nej. Jag säger Nej helt enkelt.

JAG ORKAR INTE MERA. Jag ser ljuset i tunneln! I dag har jag nästan gråtit när jag tänker och faktiskt tror mig känna att det faktiskt finns ett slut. Jag kommer att bli mig själv igen, jag kommer att komma igen, och jag vill så stenhårt komma dit nu, jag är så så nära.

Jag hade inte gått upp särskilt mkt, kanske tom stått still eller så var det ett halvt kilo upp, minns inte. Men nu jag har nu ca 7 kilo som enkelt och medgörligt skall rinna av mig under sommaren hade jag planerat. Alla värden såg fina ut och jag behöver inga sprutor för förhöjda vita blodkroppar, enligt läkaren var de 20 de legat på efter första provet ingen fara alls, lite ont i kroppen, men inte farligt. Så nu har jag inte bara två behandlingar kvar utan bara två blodprov kvar också... tänk att så lite kan kännas så bra :) Jag gillar inte när de tar mitt blod och säger "då så sticker jag". Jag vill att det bara ska göra det, jag
kollar åt ett annat håll och så sticker dom bara. Men nu är det bara två stick kvar och jag ska tänka att de får säga vad f*n de vill de två sista gånger...skiter i vilket, snart e det KLART

Min systers sambo visade sina muskler och tyckte att den tröga chokladsåsen skulle  vara någon annanstans än på glassen. Iof är väggen rätt vit och trist, så varför inte...