Hur mycket vill du leva?

Det är vad cancerbehandlingen måste vara till för, att ta reda på precis HUR MYCKET du vill fortsätta leva, hur mycket är du värd att få förvalta ett fortsatt liv? Det är ett test, ett prov på din livsglädje. Det är ett ordentligt test. Det jag slås av när jag läser bloggar där kvinnorna är i min situation, och i den mycket värre situationen med en annan utgång är hur mycket vi människor vill leva. Jag har aldrig tidigare i livet behövt tänka på hur mycket livet är värt egentligen, jag har tagit det för givet.

Jag anser mig ändå, trots allt vara lyckligt lottad i cancerlotteriet för att jag med största sannolikhet faktiskt är frisk från det och det faktum att jag aldrig haft dödsångest. I alla fall inte ännu. Jag kan INTE ta till mig att det här skulle kunna golva mig och ta mitt liv, jag hoppas att det fortsätter så. Får man fortsätta leva ska det inte vara i dödsångest om att man kan få tillbaka skiten.
Det finns fortfarande för många som DÖR. Dom dör... jag kan inte fatta det och jag kommer på mig själv med försöka undvika att tänka på det. Och som man kan önska, att när man vet att livet går käpprätt åt helvete, så fungerar det ju tyvärr inte som på film, att man har några friska härliga månader att uppleva livet med sina nära och kära, åka jorden runt och leva livet, nej, de sista månaderna, eller åren i en cancersjuk människas liv är inte en jordenrunt resa, det är en kamp, en kamp om livet, in i det sista, för så mycket vill vi människor leva, så lite vill vi släppa det vi har och älskar.

Idag vaknar jag med en liten svag känsla av att livet går vidare, jag ser solen och känner värmen från fönstret. Så levande har jag inte känt mig på flera dagar. Kanske håller det på att vända för denna gång?
Kanske börjar jag må bättre nu? Jag hoppas det. Jag har inga fler väggar att stirra in i snart.

Idag är det dax för första blodprovet sen behandling nummer 4. Nummer 4! Det betyder att det bara är två kvar. Phiu...kanske kan jag lyckas komma igen efter det här, men det börjar bli riktigt jäkla tungt.

Ett särskilt tack till min syster Moa som förgyller mina kvällar med sin sköna humor. Utan henne skulle jag inte orka sitta uppe, jag skulle sova sova sova, men vi har några grejor på TV vi måste se och utvärdera varje kväll (nästan varje kväll) så det är bara att hålla ut :) Och hon är så fantastisk med Holly, hon livar upp stämningen här hemma enbart med sin uppenbarelse.
Kram till dig !

Åh va jag längtar efter alla... mina systrar och familj, mina kollegor och vänner.