Trrrrrröööööött.

Den är här nu tror jag, tröttheten. Nu har den varit på besök i fyra dygn i alla fall. Det är en mycket tröttsam trötthet om det make any sense..... Sova sova sova... kliva upp, trött, trött, trött. Ja, och så fortsätter det så. Jätte kul. Verkligen uppiggande, njuter av livet.

Anyways. Mina blod värden är FANTASTISKA! Det ni! Slå det om ni kan...Konstigt nog har jag inte vett att vara JÄTTE GLAD för det, jag känner alltså inte av de här FANTASTISKA blodvärdena, så jag har så svårt att förstå att det är nått att vara jätte glad för. Kanske kan jag förstå att jag hade kunnat känna mig sämre om de varit dåliga? Inte fan vet jag...
Men nu vet jag vad som händer på torsdag, vet att jag enligt alla rön så kommer jag att bli ännu tröttare, ser jag fram emot, kanske man åtminstone kan sova bort skiten...GÄÄÄÄSP.
Jag har också gått upp ett stadigt kilo till, jätte kul. Åh va BRA det är.

Jag tycker i alla fall att det ser lysande ut med nya medicin schemat! Inte ett enda illamående piller på mitt högrisk schema (sneglade på standard schemat och såg att det var exakt likadant som högriskt....) så det kan i min värld bara betyda en sak: MINDRE ILLAMÅENDE, YEEEEESSSSSS!
Jag vet ännu inte om jag ska ha isvantar och issockar, det kunde hon inte svara på, det får bli en överraskning till på torsdag, jippe, spännande.
Det som ser mindre lysande ut är att kortison dosen är dubbelt upp....NEEEEEEJ... va fan, nu kommer jag säkert att äta ännu mera? ... Gud, min kropp pallar inte mera mat och skräp, den kommer att ge upp.
Annars verkar det jobbigaste små biverkningarna som domningar, stickningar, ömhet, känselbortfall i fingertoppar och tår, skelettvärk, muskelvärk, vattenansamling i hela kroppen, diarré, aptitlöshet... do I need to continue? Men vem har sagt att livet ska vara en dans på rosor jämt och ständigt. Jag försöker verkligen att tänka på det alla säger, det är BARA 6 veckor kvar...bara 6 veckor, bara 6 veckor. Det borde göra mig glad, men det är tyvärr 6 veckor för länge.

Någonting har förändrats hos mig. Jag är normalt sett en människa som inte njuter av ensamhet. Jag är väldigt nöjd med att bo "själv", men jag vill inte sitta själv en hel helg ex. Det händer alltid något, och gör det inte det så ser jag till att det händer.
Nu har jag blivit helt lugn, det är första gången i hela mitt liv jag känner mig så här lugn. Jag tänker inte på vad som ska hända härnäst, vad jag ska göra i livet för att förändra det konstant, jag har bara ett datum jag ser fram emot, och det är 28 April (eller eg ett par veckor efter det när det ska vända och det bara finns en underbar framtid framför mig) vad som händer sen skiter jag i, det blir som det blir, och det kan bara bli bättre. Jäkligt skönt lugn att inte bry sig om, eller oroa sig för precis allt. Jag gillar det. Undrar om det är något som håller i sig. Eller så är det bara för att min hjärna är i något sorts viloläge och inte kan ta in allt jag skulle vilja ha koll på i mitt liv. Vet inte om jag borde önska att det inte är övergående ;)

Träffade en god vän idag, en del människor får en bara att må bra, skratta bort det tråkiga men också kunna prata om allt. Fantastiskt med vänner, vilken tur man har som har dom.

Och min dotter sen, vilken jäkla skön tjej hon är. Vi har så enormt härliga snack nu för tiden, hon är bara helt enkelt störtskön. Hon är by far det bästa jag åstadkommit i mitt liv :D

Nä, nu måste jag sova lite igen. Jag känner mig lite trött, konstigt......

Det händer att min tjej också blir trött efter en skoldag