tisdag 29 mars 2011

Syskon


En skön helg! Jag avsa mig umgänge som erbjöds för jag orkade inte. Jag var så slut i lördags morse att jag bestämde mig för att ligga i mina skitiga mjukisar i soffan och sova hela dagen. Jag blir deppig av att känna så, jag vill så gärna men det går liksom inte. Min lägenhet såg ut som en soptipp, och jag som någon som bor på soptippen. Det blev övermärktigt att tänka sig ett besök.
Visst, folk kan väl gilla läget och det gör nog de flesta också, men jag skulle må ännu dåligare av att släppa in någon när det känns så. Men så ringde min syster.....
De hade eg andra planer som inte gick i lås och var i akut behov av stimulans. Jag kan ju inte säga nej till min syrra va, och snabba puckar blev det "OK, KUL, VI KOMMER NU".... NU? nu... woho... Jag jobbar bäst under press, det gäller både på jobbet och hemma.
När jag var klar och familjen Laine/Nilsson kom på besök kände jag mig så jäkla nöjd. Jag var så nöjd att fick sparken i baken och fick städat och satte på mig riktiga kläder. Även om jag fortfarande var rätt trött så var det en sån skön känsla. Ett problem ur världen. De hade med sig massa gott och jag satt och kollade på när de lagade middag. Super trevligt! Holly och Jack (min systerson) hade jätte kul ihop och jag fick så mycket energi och glädje av att kolla på dom. Vilken tur att de kom och faktiskt lyfte min lördag till oanade höjder.
Dessutom fick vi en bonus dag på söndagen också med lek i parken.
Ni kan se en video på kusinerna här när de leker den bästa leken man kan i en lägenhet, vi kallar den "springa runt".
Jag passar på att höja ett glas för Hannah som fyllde 28 år i går!
Min lilla lilla syster.... vuxen, 28 år?! Jag kommer i håg när hon var liten. Jag var sju när hon föddes och kände mig otroligt stor när hon kom. Jag fick hjälpa till med henne och var så stolt. Nu har jag flera till bakom henne som redan är vuxna... det är på något sätt så konstigt.... först var dom bara små barn...dom bara fanns och var små barn, nu är de vuxna. Hur gick det till egentligen?
Jag har fortfarande en syster som är rätt liten (plus en bonus), hon fyller tio i år, men sen är det slut på småsystrar... (jag vet, nu blir det trixigt med huvudräkningen;) sen är dom stora allihopa, det är en ny era! Jag har en bröder också,  absolut inte att förglömma, det blir bara lätt fokuserat på brudarna eftersom de är 6 plus bonus som då blir 7. Och 1 bror och 2 bonus, som då blir 3. Ja, jag är syskon rik, kanske en av de bästa sätten att vara rik på. Och min dotter älskar alla sina mostrar och morbröder.



Jag mår bättre. Jag tror det är safe att säga det nu. Jag har en liten förkylning, om den påverkar mig negativt vet jag inte, jag vet inte vad det är som gör att jag känner mig så satans trött. Jag har lite problem med ögon, näsa, hals. jag vet fan inte vad det är som gör vad längre, skit samma. Jag har i alla fall lite ljusare tankar och tycker att jag har lite mera lust, även om tröttheten är sjukt jobbig. Min kropp gör fortfarande ont vilket får mig att misstänka att dom vita nog fortfarande är höga. I morgon är det dax för nytt blodprov, så jag lär få veta. Idag ska PICCen läggas om igen, och det är om en timme, bäst jag tar tillfället i akt och tar veckans dusch ;) (jag passar på att ta en ordentlig rengöring på PICC omläggningsdagen eftersom det absolut inte får komma in fukt i plasten över PICC, då måste man direkt gå och lägga om den, och ni fattar ju vilket jobbigt moment det skulle vara)
Så när jag ändå ska lägga om den passar jag på, då är det inte hela värden om det händer nått.
Jag lät video få ladda medan jag roade mig på vårdcentralen, men det verkar inte gå, så tyvärr blir det ingen på barnens lek. Jag kan heller inte få bort de misslyckade försöken, men ja ja... värre saker har hänt. Det satt med medsyster i väntrummet idag! Jag blir så glad på ett konstigt sätt när jag ser en (som är aldrig, förutom på sminkkursen, men det var liksom väntat) jag ville slänga av mig peruken och krama henne och skrika ut " jag är också flintis! Jag saknar också ett bröst!" (Ja nu kan jag ju inte svära på att hon saknade ett bröst, men jag tyckte mig med mitt tränade öga faktiskt kunna se en skillnad mellan höjderna) men jag gjorde så klart inte det, vi satt och stirrade åt olika håll, så klart, det här är Sverige.

På vägen hem firade jag... ingen aning om vad jag firade, men jag gjorde det med att köpa goda saker till frukost som jag inte hunnit äta. Leverpastej, det var längesen tänkte jag! Leverpastejen smakade INGENTING, ungefär som de två bananer jag gav mig på i går, tillslut var jag tvungen att fråga någon annan som ätit av bananerna "är dom inte äckliga?" Men det allmänna utlåtandet var att det tom var exceptionellt GODA bananer... Så, min mun dissar leverpastej och bananer. I dag också vatten. Hur kan kallt vatten smaka varmt? Förklara det för mig tack.
Jag köpte också droppar till ögonen för att se om det kan få dem att sluta rinna så förbaskat, och kännas trötta och svidande. Håller tummarna för det. Funderade på om det kan vara på samma sätt med munnen, att den behöver salivstimulerande preparat, men tänk om man tar sådana och sen får gå runt som en sån där hund som jämt har dräggel (tydligen stavas dräggel eg dregel, men i min värld får det bli dräggel, det låter äckligare) i mungipan och slafsa överallt, gå med en spottkopp i högsta hugg...nä, den vågade jag inte ge mig på, det kanske blir motsatt effekt.

Nu ska jag nog äta igen, jag gillar att äta, tydligen.

Ps! Glömde skriva tidigare att jag drömde en natt att jag hade hår. Jag var så glad, sen såg jag mig i spegeln och det var min morfars hår. Det var mörkgrått, tjockt och yvigt, kanske 10 cm och stod åt alla håll. Jag var lite bekymrad över färgen, men ändå väldigt glad över att ha fått hans hår. Jag tror det är ett säkert tecken på att jag vill ha mitt tillbaka, eller i alla fall lite nytt. Jag är verkligen trött på peruker och sjalar och kala kalla skallar.

Sist men absolut inte minst så kan jag berätta att i går, den 28 mars så började nedräkningen för mig, det är precis en månad kvar tills jag får min sista behandling taxotere, och förhoppningsvis den sista överhuvudtaget i mitt liv. Den sista dagen med PICC line fastklistrad på kroppen och det enda som finns framför mig är ett par risiga veckor med biverkningar och återhämtning, men när jag återhämtat mig från biverkningarna, någon gång i mitten på Maj, och kanske ett par vekor till för att bli stark så är jag fan klar, då är det över. Det känns fortfarande som en låååång väg tills dess, men den kommer närmare :D
Kommer den här skiten tillbaka, då vet jag inte vad jag tar mig till, för nu vill jag börja leva igen och fortsätta med det!

4 kommentarer:

  1. Hej,

    Vi är två fotografer, Juliana Wiklund och Linda Svensson, som vill presentera projektet Essence Vitae för dig. Vi har hittat dig genom Lindas blogg (http://lindaskriver.blogspot.com/) och vill att du ska känna dig varmt välkommen att ta del av fotoprojektet Essence Vitae.

    Essence Vitae är ett projekt, startat av fotografer, för familjer med små barn där en av familjemedlemmarna drabbats av en livshotande sjukdom. Oavsett hur det slutar tror vi det är viktigt att kunna gå tillbaka och minnas det som hänt. Vi vill hjälpa er med detta genom att fotografera er familj, helt kostnadsfritt.

    Vi har enormt duktiga fotografer över hela Sverige som med sitt varma engagemang vill hjälpa till att föreviga vackra minnen. Gå gärna in på vår hemsida: http://essencevitae.com, för att läsa mer om de familjer som vi har fotograferat och om de fotografer som är med i projektet.

    Om du tror att vi kan hjälpa dig eller någon närstående till dig, skicka ett mail till oss via kontaktformuläret på hemsidan och berätta om din situation. Beskriv hur och varför du tror att våra bilder kan hjälpa dig, så kommer vi att kontakta dig. Familjen får en CD med högupplösta
    vackra bilder.

    Vi kommer endast att använda bilderna i samband med The Essence Vitae Project i olika inlägg, artiklar, tidningar, utställningar och böcker. Syftet är att hjälpa andra familjer i liknande situationer att kunna leva med och hantera sin sorg. För att detta ska kunna genomföras behöver vi familjens godkännande genom en underskrift.

    En varm kram,

    Linda & Juliana

    SvaraRadera
  2. Och jag som tyckte JAG var syskonrik. Tre bröder. Som inga för vissa :)

    Å vad jag skrattar och fnissar det jag läser, om medsystern, om saliven, om kala kalla skallar;) etc, du är bara för skön i ditt sätt att skriva. Måste bara säga tack , tack för ATT du skriver!

    Men mest LER jag stort, med dig, när jag tänker på att du kan se slutet, att det inte är långt kvar! Shit vad gött!!!

    SvaraRadera
  3. Jag trodde också att jag var syskonrik, 4 systrar och 1 bror. Tänk att innan april månad är slut så är mardrömmen över för din del. Det är med skräckblandad iver man ser fram emot de sista behandlingarna, glad för att det är på sluttampen och orolig för man vet hur jävligt man kommer att må. Slipper du strålning?

    SvaraRadera
  4. Du skriver underbart, man kan bara skratta mitt i eländet :)

    Kramar!!

    SvaraRadera