söndag 30 januari 2011

Kvinnor tar efter män

i negativa beteenden säger Katarina Janouch i TV4 nu på morgonen. De pratar om sjuka sexuella beteenden. 90% av alla grova sexuella övergrepp utförs av män, men kvinnor tar efter och det har visat sig att fler kvinnor tar efter mäns negativa beteenden. Hon hade inget bra svar på hur det kommer sig att män hamnar i det här. Läskigt. Och min fråga är hur det kommer sig att kvinnor tar efter männen????  FY.

Ja, det där handlade inte om cancer, men jag suger i mig allt och tycker om allt, mycket tid framför TV. De avhandlande även ämnet "kontrollbehov", som jag trodde att jag hade, men jag har nog en lightvariant. Fler
kvinnor bestämmer sig för kejsarsnitt  för att ha kontroll på när bebisen kommer, är det en sorts mätsticka på hur kontrollerande man är så är jag inte ens i närheten av övre stickan. Den här upplevelsen jag går igenom just nu, när jag på morgonen sätter mig i sängen, kollar på kudden och har miljoner små femcentimeters hårstrån som en matta på kudden, kanske gör mig till en människa som tar dan lite mera som den kommer.
Jag kan inte påverka ett skit just nu, ingenting kan jag skriva in i kalendern, det enda jag vet med säkerhet är när nästa behandling ska ske. Jag kan hoppas att jag kan gå ut och äta en middag två veckor efter den, men jag kan inte vara säker. Vi får se, så planerar jag mitt liv nu "vore jätte kul, det gör vi, vi får se när" ......
Jag undrar om den här resan gör mig till en annan människa när det är över, eller kommer jag att förbli den jag varit? Och förändras jag som människa, på vilket sätt kommer jag att förändras förutom att jag alltid kommer att ha den här resan i bagaget hur mycket jag än försöker skaka av mig den? Jag har en del ärr på kroppen som inte går att gömma, som alltid kommer att finnas och påminna mig om det här för resten av livet.
Hur påverkar en sådan här grej en människa. Det är alltså frågan. Ni som gått igenom det här, hur har ni reagerat?

Jag reagerade väldigt barnsligt efter min man och morfars cancer. Jag skilde mig och hade knappt tid att låta separationen ske i sin takt, jag ville bara BORT från skiten, jag skilde mig kanske mera från cancern än från min dåvarande man. Jag var så färdig med cancer, jag ville aldrig mera höra talas om det, aldrig.
När jag gick igenom det jobbiga med två nära människor som kämpade mot det här så satt jag i samma rum som min vän på jobbet. Hon var mitt närmsta stöd, och hon gjorde det så otroligt bra. När allt var över, min morfar gått bort, min man klarat sig, vi separerat och jag kände mig FRI i största allmänhet så hände det igen. Min närmsta kollega och vän som stöttat mig genom skiten blev drabbad, hennes pappa fick cancer.
Det var så hemskt, för min första tanke var "jag orkar inte". Jag mår fortfarande så så dåligt för det. Jag tror att jag ändå skärpte mig och försökte stötta, men jag blev helt tom inuti. Det var nog första gången som jag förstod hur hela grejen påverkat mig. Jag ville bara gråta, jag ville inte befatta mig med skiten igen. Jag hade gjort slut med cancer. Jag ville dra, ville inte höra, inte stötta, ingenting. Jag ville inte.

Den här gången ska jag se till att jag får professionell hjälp, att jag får prata med någon om mina känslor. När man är mitt i det så hanterar man det, men när det är över tror jag i alla fall personligen att man kan behöver lite hjälp på traven och inte bra sticka iväg från känslorna och trycka ned dom.
Jag sitter här nu och känner "jag behöver ingen hjälp, jag har inget att prata om" , men så kände jag då också, och nu efteråt så vet jag ju att jag hade behövt det. Här kan jag också säga att som nära anhörig så fick jag trots att jag en gång efterfrågade det ingen hjälp från sjukvården med att bearbeta det hela. Som jag skrivit tidigare så är det en sjuk påfrestning att vara den som ska hålla uppe hela livet runt den sjuke, för som alla vet så stannar inte världen upp, barn ska till dagis och skola, man ska äta middag, det ska handlas och städas, man har vänner och familj som man vill ha kontakt med. Som anhörig i mitt fall blev det som att bli ensamstående över en natt. Det är också en sjuk påfrestning för förhållandet, det låter hårt, men vi är bara människor, med känslor och någonstans tar energin slut för alla, sjuka som friska.

Det jag vill säga med det här är kanske... se till att få hjälp att prata med någon, man kanske får tvinga sig till det, oavsett om man själv är drabbad eller om man är anhörig. Oavsett vad utgången blir.
Och... ta hand om varandra denna söndag och alla andra dagar :)
Nu blir det frukost !

lördag 29 januari 2011

Gucci fixar biffen!


Jag har kommit på det.... när det blir riktigt kris, allt facial hår är borta och peruken suger! Jag plockar fram hatten och mina gucci polare! Nu behövs bara SOL och inte allt för varmt väder, då kan det blir problem med värmen på huvudet. En skapligt kall vår med massa sol önskas! Synd att jag gav bort min snygga GUCCI hatt... jag hade för mkt hår och den gick inte att få ned ordentligt på huvudet. Den hade ju varit awsome (som min dotter säger) nu... att jag inte tänkte på att jag kanske någon gång skulle bli skallig... ;) Dumt tänkt av mig, allt är tydligen möjligt. Då vet ni vad jag pysslar med mellan alla napps jag tagit idag, jag letar i "sånt man aldrig använder lådorna" som har visat sig innehålla både en hatt och solglasögon jag kanske kan ha användning för framöver. Nu ska jag leta vidare, vem vet, kanske ligger det ett botemedel mot cancer eller i alla fall lite skonsammare behandlingsmetoder längst ned i lådan?! Jag ska kolla!
Och med dom här glajjorna är det ingen som ser om jag somnar lite då och då heller.... vilket BRA köp!

fredag 28 januari 2011

Trött häxa

PALMA DE MALLORCA.
Utsikten från balkongen hos Sessi. Jag är fullkomligt döds kär i den här bilden. Man kan sitta i timmar och bara upptäcka nya grejor. Love it!




 "Men MAMMA... du ser ju ut som häxan i boken" Jorå så att..... men min tunga är inte blå än så länge. Annars förstår jag poängen med utlåtandet, tyvärr.

I går kväll blev jag faktiskt på en bild med peruken kallad "playboy brud"av en god vän, kanske på ett mera skämtsamt sätt (annars är det ändå lite roligt att driva tanken längre... playboy brud med en ratt..det skulle kunna bli lite roligt) men ändå ett snäll försök att få mig att må bättre. Frågan är, vad är bäst? Häxa eller Playboy brud. Im not sure.

Så har den slagit till, precis när jag tror att jag har 100% koll på läget händer det. Precis när jag här på bloggen skrivit "jag e så PIGG, jaaaaddå" så händer det. Tröttheten har tagit sitt grepp om mig.
Jobbig o kort löprunda på stranden i Danmark
i somras, krångligt att ta sig ner
Det smög sig på i förrgår kväll när jag kl 21 på kvällen inte kunde hålla ögonen öppna, jag tänkte att det är väl för att jag varit på jobbet i tre dagar och lite så... i går var det mer överhängande hela dagen, och idag har jag varit så satans j***a trött precis hela dagen. Tröttheten är en ny variant för mig. Den är lite som att vakna skit trött på morgonen, men i stället för att vakna efter 2 muggar kaffe så händer ingenting. Den hänger med, som ett super jobbigt hårband som halkat ned över ögonen och som man inte kan ta bort. När jag varit hos onkologen så gick jag och la mig, sov stenhårt i flera timmar. Nu är jag vaken, men inte ett dugg piggare, inte ett dugg. Har testat med kaffe... funkar EJ. Icke... trött... trött... trött...
Som tur är har vi som enda plan i kväll FREDAGS MYS, något min dotter har myntat hos oss, verkar som det är något populärt, det ingår ju gott att stoppa i munnen och det är OK att sträcka ut sig i soffan, just nu känns det som enda alternativet, så, fredags mys, välkommen!

Onkologen hade i alla fall goda nyheter, alla mina blodprov visar fina siffror, mina värden har inte gått ned nämnvärt och jag har gått igenom behandling #1 som på räls, grattis Ida, det fixade kroppen bra!
Min sambo, skit jobbig, går runt med
den här mössan dag som natt o tror att
hon e nått. NÄ.. det gör hon inte. Världens
bästa Moa, tog studenten 2009, så fiiiin.
Jag pustade ut när jag fick veta att PICC line ska sättas in på morgonen innan behandling #3 den 24 februari. Då behöver jag inte oroa mig för torsdag, då är det "bara" cellgifterna som ska in. Och det betyder ju tidsmässigt att PICC'en sitter i mig max 2 månader :D det ska jag ju fixa!

Syrran ska ut på partaj (för er som inte riktigt hänger med i svängarna med alla systrar så har jag för tillfället en av dem som sambo, Moa som blir 21 i år) i kväll. Normalt sett hade jag blivit lite avis och också velat gå på party, men när man känner sig såhär trött så är det inte ens något som lockar... jag orkar
inte ens tänka tanken att behöva "göra mig i ordning". Men jag kommer igen, min partynerv måste väl vakna till liv någon gång till sommaren i alla fall. Då är det full rulle igen. Kan inte den här vintern bara ta slut nu, jag är trött på att frysa, och nu vill jag ser färger och SOL. Jag behöver naturens hjälp på vägen att må bra mitt i det här. Tur att jag blev "sjuk" nu och inte när det gick mot vinter. Finns som sagt
mycket att vara glad över. Allt kan alltid vara värre!
Jag saknar squashen.... jag kanske ska tina upp mitt kort och helt enkelt försöka att spela lite när jag är pigg... men om jag inte blir pigg igen då?... Hmm, tål att tänkas på. Ska i alla fall damma av löparkläderna snart, man kan alltid prova.

Men först! Hello chips, godis och läsk :)
Får mig att le, och skrocka hehehe

Och här följer några härliga sommar minnen, jag lääääängtar efter solen och nya härliga minnen som skall skapas!
Sessi (som kommer hem från Palma SNART) vi var i Palma
och kollade på fotboll, Mallorca mot Barcelona. Very nice! 


Underbar sommardag på Väddö, min kära vän Rebeccas
sommarställe. (Inte långt ifrån där jag är uppväxt och har
delar av min familj)
Min balkong, ser inte mycket ut för värden, men den är fantastisk med sin kvälls sol, ett glas rött och bara njuta. Min grej!



Vofflor med färska jordgubbar

Frukost med färska bär....

Finns INGET ställe i världen som gör godare ginger coctails än Vassa Eggen, SÅ värt ett besök bara för den!! (Och musiken, man blir aldrig besviken)

Fräscha sallader. Jag älskar sommaren!

En promenad på hemma plan bland hästar och kor. Underbart (för en kortare tid, sen måste man till stan en sväng!)

Ok, ser ut som kvällens grej, funkar även på sommaren!

Jag vet...det blir en del vin på balkongen, här testade jag om jag kom i min balklänning (kanske det fulaste som någonsin skapats, men jäklar va snygg jag kände mig den där kvällen andra året på gymnasiet) det var så jobbigt att komma i och ur den så jag tog en paus.

GRÖNAN!!!

En härlig macka i smögen, tre galna dagar med tjejorna. HAHA... åh, det var tider  :) 

Beccis smögen frukost

Jag har fått syn på svanar... dom kom närmare, och dom var inte glada. Jag blev faktiskt lite rädd.



Här är jag i Palma, iof i november 2010 tror jag det var, strax innan jag kom hem o tog tag i det där hårda jag känt i bröstet, som jag redan på min resa till Palma i april 2010 tänkte och sa högt till min Sessi att jag nog borde gå och kolla upp... fortfarande glatt ovetande om vad som komma skall... ni ser att jag glömt att retuschera bort mina horn. Jag är eg inte någon snäll tjej... men sånt är livet, en del går genom det med horn, andra inte ;)

Stranden, Danmark 2010. Hääääärlig dag!

Inte alltid lätt med långt hår heller, det kan man komma i håg...

Solbrillor som fastnat kan vara en riktig utmaning!


Vi hade en fantastisk sommar. Det är skönt att ha i bagaget nu, när det är som det är. Och i sommar är det dax att skapa nästa härliga sommar. Man kan säga att vi är mellan somrar, det känns bättre än "mitt i vintern". 

GOD KVÄLL ÖNSKAR HÄXAN

torsdag 27 januari 2011

Sjalar och peruker

Då så...tema sjal. Kanske ett inlägg för alla er som också kämpar med knutar och sjalar i olika former och färger. Inte lätt, där håret svallade ska det nu knytas och fixas. Jag känner mig som sagt OK utan, min dotter vill absolut INTE att jag ska gå "näck", jag tänker göra henne till viljes när jag hämtar och lämnar på skolan. Dock vill hon att jag ska ha peruken, jag försöker förhandla bort den, men har hittat ett par varianter där jag kan tänka mig att ha den. Tips på bilder där man kan se hur man knyter mottages tacksamt. Har hittat ett par youtube klipp med kanon tips! Dock ser det inte lika bra ut på mig när jag sen ska försöka knyta. Kanske för att den person som instruerar har hår som hänger fram lite här och där. Kan vara det... det är på nått sätt finare med lite hår, men jag har visst inget.... vad var det som hände? 
Så här ser det ut när jag testat sjalar..... 

Rak lång trikåsjal eller halsduk skulle jag kalla den.  

Tyvärr var det lite för kallt igår för den här fick jag erfara....Sommar Bitte.

OK...kanske kanske kan jag ha peruken på det här sättet..... kanske


Det är lite spådams varning....


Hur killar som rakar sig frivilligt tänker på vintern förstår jag inte. Det är så kallt. Jag vaknar fortfarande på nätterna och fryser om skallen. Det är en annorlunda och märklig känsla. Jag har dock inte sovit med mössa mer än en natt, det var en ännu konstigare känsla att sova med mössa. Jag har iof alltid haft en naturlig mössa på huvudet, det finns vintrar då jag faktiskt aldrig ens har satt på mig mössa, bara för att mitt eget hår hållit mig varm. Inte i tio minus, men ett par. Just nu håller det inte mycket värme ;)

Igår fick jag veta att man när man får cellgiftet taxotere (det kommer jag att få de sista 3 omgångarna) så är en av biverkningarna att man kan tappa naglar. Man sitter då under behandlingen med isvantar.... Tänk vad mycket som händer mig för första gången på den här korta tiden på ca 6 månader? Jag har i många år sagt att nu är det liksom slut på saker som man upplever "för första gången". Men där fick jag allt bita i det sura äpplet. Jag tar tillbaka det! Några få grejor är " bli av med ett bröst, 2 operationer och 5 nya ärr på överkroppen inom loppet av en månad, tappa allt hår på hela kroppen, sitta ett par timmar med isvantar och cellgiftsdropp, veta att man sex gånger med tre veckors mellanrum ska bli golvad och bara sova ett par dagar (som en planerad magsjuka/influensa) , med mera med mera....
Men det värsta hittills var nog efter bröstoperationen när jag fick ont och trodde att jag skulle dö, det var en hemsk upplevelse, och matorgierna första veckan efter cellgiftet. Det är det jag kommer att komma i håg av allt det här, allt det andra kommer det säkert att finnas spår av på kroppen och i knoppen, men jag kommer att glömma, jag har redan börjat. Jag ser ju att en tutte är borta, men jag tänker inte alls på allt runt det, det är redan historia. Nu är jag redo för MAJ då allt ska vara klart! Återhämtning here I come. Ska bara... först. :) 
Nu ska jag göra mig redo för dagens blodprov, mycket sådant, tycker jag springer till det här labbet hela tiden....tur att de har drop in. 

onsdag 26 januari 2011

Om respekt och sorg

Jag har respekt för cancer. Men jag är inte rädd.
Jag började dagen med att vakna vid 06 och fundera på hur min morfar måste ha mått under sin behandling. Han bokstavligen dog av cellgifterna, hans kropp klarade inte av det. Jag kommer ihåg några få saker av 2008.
Januari 2008, både min make och min morfar fick cancerbesked. Mitt liv bestod att att rodda runt detta. Det var mitt sätt att bearbeta det hela, jag läste och läste, visste allt om ändtarmscancer, hur den spred sig om den gjorde det och vilka behandlingar som var aktuella. Sen fortsatte jag med information om lungcancer, som sedan tyvärr visade sig blivit metastaser i hjärnan. Läste ALLT om detta, allt om palliativ behandling. (som betyder att man får en behandling för att göra den sista tiden i livet så bra som möjligt, men som inte kan bota)
Jag fick se vilken skillnad det är i cancervården och vilken skillnad man gör mellan gamla och unga, hur skillnaden mellan dålig och bra kommunikation i vården kan vara, med mera. Jag fick också erfara vilken otroligt dålig hjälp, eller faktiskt ingen hjälp man kan få som anhörig.
Juli 2008, de två veckor jag spenderade med min morfar då han sakta med väldigt säkert dog, hans sista två veckor i livet känns som år när jag tänker på dom. Att sakna någon innan han ens gått bort, samtidigt sörja det som ska hända, förtvivlan över att det inte går att stoppa och att se sorgen hos den person som i nästan hela sitt liv levt med någon som hjälplöst bara kan se på när denna dör bort. Att veta att denna nu ska lämnas själv efter ett helt liv tillsammans. Det är sorg.

Jag började tänka på sorg i går kväll när en vän kom och hälsade på, vi pratade om allt möjligt, och det verkar inte gå att undvika att älta min situation, den är påtaglig och som sagt svår att undvika. Det jag återkommer till ibland är att min situation inte bara påverkar mig. Ibland känner jag att jag är gladast av alla runt mig mitt i det här, alla andra är ledsna för min skull. Det är jobbigt. Men jag förstår också, jag har själv varit den som bara kan se på.
Min vän har under hela den här cirkusen sagt att hon önskar att hon kunde få se mig visa känslor, eller åtminstone få veta att jag gråter ibland. Hon tror att det är bra att gråta och tömma lite på allt ibland. Jag tror det också, framför allt är det väldigt skönt att gråta. Jag får massor med pepp överallt ifrån, och det hjälper mig att vara stark, men jag peppar också mig själv för att orka, och i den peppen ingår inte tårar. Jag peppar mig själv varje morgon för att känna glädje och styrka.
I morse var inte en sådan morgon. Jag har gråtit många gånger idag. Jag grät för morfar, för att jag önskar att han sluppit cellgifterna och kanske faktiskt fått må bättre den sista tiden, och för att jag saknar honom, och för att jag vet att mormor saknar honom, och alla andra runt omkring. Jag har varit förskonad från den här typen av förluster i mitt liv, i alla fall som påverkat mig som den här, men när han dog, dog en bit av mig.
När han hade gått bort så berättade någon för mig (mormor eller mamma) att döda människor visar sig på olika sätt, hittar man småpengar så kan det vara den bortgångne som lämnar spår. Veckorna efter hans död hade jag småpengar överallt, i skon när jag skulle sätta på mig den, i lådor, väskor, under sängen, ja över allt. Jag tror eg inte på sånt, men det hjälpte lite att tro på det. Där jag sitter just nu ser jag småpengar överallt igen, överallt, på mattan, bordet, fönsterbrädan. Vill han säga mig något? Morfar, snälla släng iväg ett sms! :) Ett minne från hans sista dagar är hur han vaknade upp ur dimman och drog en av sina sköna svar när jag på kvällen sa "morfar, jag älskar dig" och han svarade " det kan jag förstå" :D Jag vill gärna tro att jag har ärft min ironiska sida av honom.

Jag gråter när jag får fina sms från mina systrar. En av dom var med mig när jag rakade av håret. Jag grät lite lite, men inte så mycket för mig själv utan för att jag tyckte så synd om henne som var tvungen att se eländet, dessutom behövde jag hjälp där bak, så hon fick göra en insats med rakapparaten. Men jag tror att vi båda blev lättade och pustade ut lite när det väl var gjort. Det blev inte ens i närheten av så hemskt som jag hade föreställt mig.
Jag grät en morgon när jag lyssnade på radio, och de körde reklam för cancerfonden. 3 gånger på kort tid hörde jag reklamen. Första gången tänkte jag "ja, 50 spänn är inte mycket att skänka", andra gången tänkte jag "oj va mycket reklam dom gör", och sista gången tänkte jag "gud... jag har haft cancer? det som gör att jag är där jag är och håller på att se till att jag inte får tillbaka skiten är faktiskt en frukt av cancerfonden" och så grät jag....
Rädsla känner jag också, inte för att dö, jag har inte varit särskilt rädd för att det här ska komma tillbaka, men jag är livrädd för nästa torsdag när jag får min andra behandling och insättningen av PICC line. Jag vill inte, och det gör ont i min kropp när jag tänker på det. I mitt huvud skriker ett litet barn rakt ut, JAG VILL INTE.
Så visst gråter jag, jag känner sorg för många saker, och rädsla, men jag mår bäst när jag är GLAD :D och det är jag ofta trots allt. Jag har så mycket att vara glad för, min fantastiska dotter, min fantastiska familj, mina underbara vänner och kollegor samt alla andra fina människor runt om kring mig. Jag har all anledning att vara glad.


Tjing på Er!
Här sitter han (längst till vänster), min morfar, hunken. Han var en sådan jävla snygg man! Jag förstår varför min mormor föll för honom :)

måndag 24 januari 2011

HuR Mycket BrA mäNniSkoR FinNs Det ?

Stödet jag har fått här och på andra sätt är helt fantastiskt. Jag vill bara påpeka att jag blir otroligt rörd över
alla fina rader jag får. Det är egentligen konstigt att jag lämnar ut mig på det här sättet, för helt främmande människor, men jag får dagligen mail som visar på att det hjälper andra tjejer i min situation, gamla, unga och mittemellan. Kan en enda människa må bra av att läsa om resa, oavsett situation så är jag glad!
Det trista är när jag träffar mina vänner, jag har ju inget att berätta, för de har redan läst ...... ;) Kan lika gärna sluta träffa dom va... (NÄ)
I kväll ska jag ut och äta middag med mina Lindor, ser jag MKT fram emot (av två anledningar, den så klart uppenbara att jag vill snacka skit med tjejerna och ta ett glas vin, men också för att jag fortfarande är jäkligt hungrig;). Men först ska jag till jobbet och jobba, ser fram emot jobbdelen, men inte så mycket att gå dit utan hår. Men jag känner mig skapligt stark trots allt. Alla vet ju, alla vet vad jag går igenom. Jag undrar hur människor gör som lyckas hålla en sådan här grej hemlig, hur gör dom? Det hade jag aldrig fixat.
Innan jobbet är det dax för ett till blodprov. Tog ett i fredags också, det verkar ha varit under kontroll eftersom de aldrig hörde av sig. De skulle ringa om min värden var så dåliga att jag skulle isolera mig från omvärlden. Vet inte riktigt vad dagens blodprov ska vara bra för... eller det som ska göras på onsdag heller för den delen. Men det känns tryckt att de har lite koll på en. Jag har förresten drömt om väntrummet på laboratoriet i natt, jag tog nummerlapp men missade hela tiden min tur och fick ta en ny. Jobbigt värre. En skön förändring som jag antar har med mitt huvud att göra är att jag har sovit hela natten utan att vakna i en sjö, dock frös jag om huvudet när jag vaknade... det är dock att föredra.

Den 11 Mars ska jag gå på kurs :) Look Good Feel Better. Jag är mest intresserad av sjalknytning, men jag älskar ju smink, så why not! ? Har bara hört fina ord om den här kursen, jag gissar att det framför allt handlar om att få träffa andra skalliga brudar :) Det har jag ju faktiskt inte gjort.... jag har bara sett skymten av dem nedbäddade med rävgiftsdropp på Radiumhemmet. Dom...jag vill gärna tänka "dom"... men jag är en av "dom" tydligen. Hur nu det gick till....

Jag har varit JÄTTEPIGG i helgen! Jag tog promenader både lördag och söndag. I söndags kom min Tina och hälsade på, ända från Roslagen. Det var så fint väder och vi promenerade längst vattnet i solen, massor med människor på isen, ganska kall, men det spelar ingen roll när man får solen i ansiktet, en underbar känsla! Jag har faktiskt inte varit särskilt trött alls... nej. Jag har en lite konstig känsla i huvudet hela tiden, om jag skakar på huvudet så hänger inte blicken med riktigt, det blir suddigt och jag känner mig "light headed". För övrigt känner jag mig frisk som en nötkärna. Kanske för att jag inte gör många knop, men det är väl bra då, antar jag.
Den här lilla grenen höll på att fälla mig i lördags... den gick rakt in igenom sulan på mina löparskor och spetsade mig i trampdynan, gjorde ont som ***

söndag 23 januari 2011

...and the wig....



Den här är jag inte särskilt förtjust i, kanske om man ska ut och göra nått särskilt och verkligen inte vill se "annorlunda" ut. Men jag tycker det ser ut som en peruk, och kommer inte att använda den särskilt mycket tror jag. Nu ska jag öva lite mera på sjalarna.... det är inte BARA att göra sig av med håret.

s

Då så gott folk.....

It´s gone. Im sad and Im happy. Det blev tyvärr en liten miss i planeringen på höger sida där det råkade bli noll mm på ett ställe.... men vem fan bryr sig, det ska ju bli det all over snart. Tack för hjälpen Moa, även om jag är en jävligt envis typ var det svårt där att se där bak ....