fredag 31 december 2010

Victorias Secret

I kväll har jag kollat på

The 2010 Victoria's Secret Fashion Show in New York

Det är en sådan ball visning med mycket glädje och härligt tempo. Snygga är dom dessutom i sina underbara vingar. Det enda de inte verkar ha snappat upp där borta i Amerika är att det absolut hetaste 2011 är enbröstade och skalliga kvinnor i underkläder med vajande vingar på ryggen, det var inte en enda på den där showen ?! What is up with that?!
Himla fina underkläder också, undrar om det finns ficka för protes i dom där små läckra sakerna....
Suck....

God natt!

torsdag 30 december 2010

Kanske världens bästa torsdag

för precis just nu kom det efterlängtade musik mejlet från min provider. Det är som knark när knark är som bäst (som borde vara aldrig kanske, men ni fattar, jag blir hög och lycklig, lite som att vara kär)
Det här inlägget är bara en ren hyllning till Mr Squash för att han gör mina fredagar (ja, jag vet att det är torsdag) worth waiting for :D Vid ett senare tillfälle ska jag publicera listan, men av olika anledningar är det
inte aktuellt just nu. Han är grym den här killen, och tummen upp för det bästa i år, M&I´s musikfredagar!
Här är ett litet smakprov vad som har presenterats under veckorna, och kanske min favvo.

Robyn -" Try sleeping with a broken heart"

Glömde ju

att visa vårt sista projekt (som jag starkt ångrar men inte vågar säga det, utan kommer snällt att hålla ut och göra mitt allra bästa för att låtsas älska dem. De förtjänar kärlek och respekt trots att de hårar, luktar, kuttrar, skriker, sprätter spån på golvet, vill ha mat hela tiden, bet Holly i armen första dagen!) Men min dotter älskar dessa, när den ena bet henne sa hon "oj, det var inte så skönt". Jag blev givetvis lite uppskärrad och sa nått smådåligt ( i stil med "herregud, bits dom, det här går verkligen inte) Holly blev så rädd att jag skulle ta till drastiska metoder och lämna tillbaka dom så hon skyndade sig att påpeka att hennes söta lilla kusin också biter henne på samma sätt, men honom får man minsann inte göra sig av med. Förklarade att vi inte gärna kan lämna tillbaka kusinen eftersom han redan är där han ska och inte i vår bur. Hon grät en skvätt och jag skrattade hysteriskt (som jag gör när jag blir mycket trängd och stressad) Hon ville att jag skulle ta marsvinet, och jag ville inte bli biten och fegade. Men cirkusen lugnade ned sig, och nu har vi börjat lära känna dessa små varelser, dom för himla söta alltså, jag börjar tom tycka att dom låter lite gulligt, men bara lite.
The biter...

The baby

onsdag 29 december 2010

Going bananas i sann secondhand anda

Shabby Chic är kanske det äckligaste ordet jag vet, det låter gammalt, präktigt och tantigt. När jag var med barn gjorde jag som många andra, jag "boade" dvs började fixa och greja hemma som värsta djuret. Mycket märkligt beteende men tydligen ganska normalt. Den gången förvandlade jag min lilla balkong till ett kärringfik. De som känner mig vet att jag inte ens kan få en garderobsblomma att överleva, och att jag aldrig har levande växter hemma. (Ja, inte plastväxter heller så klart, men döda)
Jag hade hela balkongen fullproppad med blommor, typiska "tantblommor" sådana som växer och växer och aldrig sluta växa, och då var jag inte 34, utan 27. Jag hade till och med en änglatrumpet, som växte till ett träd och fullkomligt åt upp balkongen. När jag ser bilder från balkongen idag så ryser jag, det är riktigt riktigt tacky. Någonstans i viljan att göra den hemtrevlig gick det överstyr och jag tappade fattningen helt. Än idag tänker jag ibland " hur mycket otur hade jag när jag tänkte egentligen?"
Nu har jag gjort det igen... jätte konstigt även denna gång. Jag är inte gravid, men jag har ett panikkänsla i kroppen som skriker MYYYYSIGT ska det va, MYSIGT, och jag är galen. Jag gick förbi läkarmissionen (typ som myrorna) och skulle bara kolla, gick hem med två GIGANTISKA fönsterlampor. Och nu snackar vi det där som jag inte vill skriva, det där 2 jobbiga engelska orden för "gammalt romantiskt skräp".
Men jag fick för mig när jag stod där att... kanske skulle en gammal lampa bryta av allt det vita högblanka, kala, fyrkantiga. Lamporna är dock så stora att de åt upp de möbler jag ställde dem på, men jag är ändå lite nöjde. Det är nämligen, mitt i flyttkaoset faktiskt lite MYSIGT.


Den här är helt grotesk, men samtidigt helt underbar!

Kanske nya skärmar skulle göra susen

tisdag 28 december 2010

ETT VITT KUVERT!

Flyttad och klar, där låg det när jag öppnade dörren hit för första gången på tre månader, det vita kuvertet med den blåa loggan som jag sett så många gånger förr innanför den här dörren i förorten. Varje gång skyndade jag mig att öppna det fast det inte var mitt, för vi hade väntat och väntat och han bara sov och sov. Nu var det i mitt namn. Den 5 januari kl 11:00 ska jag dit och få resterande information om vad som ska hända mig. Nu har jag ett datum, det är skönt, nu kan jag andas tills dess. Det är ett tag sen jag var på radiumhemmet, minns att jag kikade lite under lugg på de kvinnor som satt och väntade på sin cellgiftstkur och tänkte "stackars dom" (kanske redan skrivit om det här.. det kom tillbaka igen, minnen)

Nästan tom lägenhet, det ekar i en del rum, vet inte i vilken ände jag ska börja (jo, jag plockade upp datorn först så klart...) kanske ta ett glas rött och ett bad :) Eller... packa upp, försöka hitta sängkläder och handdukar, eller lampor.. eller gardiner.. suck. Nu vet jag! Leta reda på BOSE högtalarna och ratta spotify så det hörs till badrummet, sen ska jag gå runt i alla mina rum och njuta av att jag kan göra just det, gå från rum till rum, inte bara mellan rummet och köket. Men jag saknar storstaden och St Eriksgatan när jag tittar ut, jag gillade att stå och glutta in på Restaurant Grappa, det såg så varmt och mysigt ut i baren. Nu ser jag mest snö, snö och snö.
Well well, inget ont som inte har nått gott med sig, eller hur var det? :)
(hm... jag kanske inte får bada med ärret.... fan, måste hitta dom där sjukhuspappren med alla do's and dont's, det kan ta hela natten)

Ungdomar

Nu har jag drömt igen. Jag och H bodde på nedre botten i ett hyreshus (i nått som i drömmen ser ut att vara en riktigt risig förort) och 4 ungdomar tar sig in, jag brottar ner den ena och är mycket våldsam, obehagligt. Jag har uppenbara känslor av att bli attackerad i mina drömmar. Jävla cancer.
Kollade på nått program nu på morgonen där Leif Silbersky (ingen aning om hur hans namn stavas, sorry) kort berättar hur han uppfattat cancer resan han gjorde. Han sa " känslan av att gå in i det allra allra mörkaste av värdar och komma ut i den allra allra ljusaste gör en ödmjuk och tacksam för att få leva". Man får väl tänka klassiska tankar som "inget ont som inte har nått gott med sig" eller " det som inte dödar, stärker".... Pepp pepp
Jag ser hur som helst verkligen fram emot att komma ut i den allra allra ljusaste av värdar när det här är klart. Här nedan ser ni en bild av en mycket saknad man, min morfar. Han gick bort i lungcancer (metastaser i hjärnan) 080722 . Det är 2,5 år sen och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att han är borta.
Jag är inte troende, men jag tror på något, och är det något jag verkligen hoppas på så är det att det finns något efter jordelivet, att man ändå får återförenas med människor som passerat, visste man att det var så skulle det nog inte vara lika jobbigt att förbereda sig för döden. Inte för att jag hade tänkt göra det nu, men en vacker dag ska alla den vägen vandra, sjuka eller friska.

måndag 27 december 2010

I natt försökte någon ta livet av mig

Mycket obehaglig dröm igen, jag har inte haft drömmar på länge, och nu kommer dom så fort jag stänger ögonen. I natt försökte något ta livet av mig, det var en konstig dröm och jag försökte gömma mig och det var en enda lång flykt. Helt slut när jag väl vaknade. Har haft ont i "bröstet" (hmm... ja, tydligen kan man ha ont i delar som inte ens finns. Finns väl någon bra förklaring till det) Jag var svullen under armen när jag vaknade, det är obehagligt, men det har väl inte läkt ordentligt ännu. Jag är fortfarande ganska stel, det känns som om det fattas 30 cm arm när jag ska sträcka mig efter något.

Låg och funderade på hur det kommer sig att jag kan ha förstadie till bröstcancer (in situ, som betyder att det inte finns spridningsrisk) och invasiva celler samtidigt. Jag får inte ihop det, man har antingen det ena, eller det andra. Den första varianten är den absolut bästa och 100% överlever den, återfall är minimala, något förhöjda för att få bröstcancer igen i samma bröst (om man blivit opererad med tårtbits varianten) eller få cancer i det andra bröstet, men inte så mycket högre än vem som helst som inte tidigare haft cancer.
Det var denna typ som de trodde efter både finnålspunktion och biopsi. Jag ringde min bröstsköterska idag igen, jag måste få förstå. Jag frågade vad det är jag har egentligen, har jag förstadie till eller har jag bröstcancer? Hon svarade att jag i det som tagits ut (mycket stor tumör) hade 10 st invasiva cancer. Sen sa hon, du har inte förstadie till bröstcaner, du har bröstcancer.
Det är fortfarande ingen större fara för mig, men det drar ner chanserna för att slippa återfall, det är verkligen tråkigt.

Nu känner jag lite att jag gärna sätter igång och dödar de där ev som kan ha gömt sig och finns kvar.... om dom finns ska dom dö. Jag vill inte gå runt och tänka så fort jag får ont i huvudet eller ryggen eller höfterna att det kan ha spridit sig. Jag vill bli av med det här nu. Börjar man oroa sig tror jag det blir jobbigare än det behöver. Ju mera tid man har att fundera på, desto värre blir det :) Jag ringde onkologen på radiumhemmet också för att se om de planerat mitt besök, men det verkar inte så. Jag får snällt vänta... VÄNTA.... vänta VÄNTA. Känner mig som snubben som på nyårsafton sitter kvar i telefonkön sen förra året.
Nu måste jag börja packa, för i morgon lämnar jag den här lilla 40 kvm storstadspärlan vid St Eriksplan och flyttar hem till mina 82 kvm i förorten, det är både sorgligt och jäkligt skönt. Allt på en gång. Jag och Rebecca ska packa och gotta oss med ett glas rött, kanske tom kan bli lite roligt att packa :)
Från det här...

Det första jag ska göra när jag kommer "hem" är att ta ett varmt bad, det var längesen! (ja, i badkar alltså, jag har duschat ett par gånger i stan ;)

...till det här



Vad är Invasiv duktal carcinom?:
Invasiv duktal carcinom (IDC) är en mycket vanlig typ av bröstcancer. Det börjar utvecklas i mjölkgångarna på dina bröst, men bryter ut i kanalen rör, och invaderar, eller infiltrat, omgivande vävnader. Till skillnad från duktal cancer in situ (DCIS) , som är en icke-invasiv cancer, är IDC inte en väl innehöll cancer. IDC har potential att invadera din lymfa och system blod, sprida cancerceller till andra delar av kroppen. Om IDC sprider sig utanför sin ursprungliga plats, säger vi att det har metastaserat .

söndag 26 december 2010

Konstiga drömmar

Jag drömmer konstiga drömmar. Efter en kväll med kollegan och familj varit hos oss och vi skämtat om peruker och haft oss drömde jag att jag gick till jobbet med kostym, portfölj och Pippi peruk....
Jag blev störd över att människor skrattade åt mig... jag tycket själv att kostymen var väldigt fin, och att jag helt enkelt sket i vad som satt på huvudet.
Nyss vaknade jag i soffan hos mamma och kände mig jätte irriterad på en av mina systrar... I drömmen satt hon mittemot mig och rackade ner på mitt liv och jag ville ge igen men jag kunde inte för när jag pratade så sluddrade jag, jag kunde inte få fram ett ord.
Vad betyder det här, är jag rädd för att folk ska skratta åt mig? Hahaha...
Kan vara för att min systers sambo i går kväll tog ett kort på mig och retuscherade bort mitt hår så jag blev flintis. Alla skrattade givetvis åt bilden som var skitful. Alla utom min dotter som började gråta när hon såg den :( Det är ju konstigt, inte så konstig reaktion. Jag kommer inte att bli vacker, det kan jag lova.

lördag 25 december 2010

Cancertjejer

Många har tipsat mig om forumet Cancertjejer. Jag har nu fixat in mig på det här stället. Kanske jag skulle ha låtit bli, men nu är jag väl fast.
Jag satt uppe hela natten och läste, och sen hade jag svårt att somna trots att klockan var närmare fyra på morgonen. Nu börjar det gå upp för mig vad det innebär att vara på hormonbehandling i 5 år... det snackas i forumet om rynkor, slapp hud, stela leder, sömnproblem, vallningar, illamående, viktuppgång, depression... you name it they'we had it...  Shit. Hur mycket ska en människa behöva stå ut med?
ALLT jag är rädd för kommer jag att utsättas för från ena dagen till den andra, kastas in i klimakteriet. Det är slut, livet är slut. Halloj botox, ska smacka hela kroppen full, så mycket det bara går, och det ska ske regelbundet i fem år, jag vill aldrig se hur jag har åldrats, jag kommer att bli så så deprimerad... det får räcka med att ha ont i lederna.
Slapp i huden, va fasen betyder det? Det är iaf ingenting jag tänker få :(  Träning bara måste jag palla med, jag tänker inte hjälpa till med att bli gammal i förtid, jag ska försöka ge dom där jävla hormonerna en match, räcker det inte med att man ofrivilligt inte kan få fler barn? Vad är det här för jävla påhitt. Jag är chockad och börjar faktiskt känna mig lite ledsen :-/  Jag är för i hellskotta bara 34 år.

Jag förstår att jag kanske inte får alla biverkningar, men det finns heller inget som säger att jag skulle slippa, tills motsatsen är bevisad är katastrofen en faktum.
Själva cancern är verkligen en liten skitsak (iaf i mitt fall) i hela den här cirkusen, och ingen jävel kan veta om du ens blir frisk eller återfallsfri efter allt det här man ska gå igenom, det är behandlingarna som ger oss prövningen, prövningen på hur gärna vi vill leva. Om det kommer tillbaka (återfall vanligast 18-24 månader efter op) hur gärna vill man leva då undrar jag.....
Jag börjar också förstå varför det verkar vara så få som faktiskt jobbar under sina behandlingar...... det här är ingen bra cancerdag för mig. Det här är en sorgens dag. Jag tycker det här med cancer är skit.

fredag 24 december 2010

Härlig Julafton

JULAFTON 2010


Ja, det har varit en skön och rolig julafton med god mat, glada och förväntansfulla barn, en skönt tomte och massa skratt. Som vanligt. Och jag känner mig mer och mer som vanligt tycker jag. Just nu tänker jag i alla fall inte så mycket på det som ska komma. Rätt vad det är får jag bara en känsla "hm, nått trist ska hända, ja just det ja, jag har ju haft cancer". 
Jag kan sova på alla sidor, det är skönt. I början efter op sov jag bara på rygg, är ovan och sov dåligt. Jag blir mer och mer rörlig, även det gör att jag känner mig mera fit for fight. 



Jag, mamma och Ebba (som fick en resa i julklapp och drog  till Portugal hastigt och lustigt! Sweet.

Holly och Moa. Söööööta

Så här är jag uppvuxen, det här är vad jag har sett när jag kikat ut genom köksfönstret en vintermorgon. Jag föredrar stadsvy, men visst, det är underbart skönt ibland.

Holly med moster Moa och Kajsa

Sminkdocka, var sådär kul, den tappar hår.. hrmmmm kanske fått cellgifter nyligen?
H har varit så nöjd med den här dagen. Hon har fått lovat att hon ska få ett marsvin, ett riktigt. Det var ett jobbigt beslut för mig, men fixar hon det är hon värd det. Vi får väl se. Jag är trots allt uppvuxen med massa djur, hästar, åsna, hund, katter, höns, ankor, kaniner, marsvin, hamstrar, råttor (!) fåglar, gris (som i en) får (som i ett) och säkert några jag glömt. Av någon anledning tycker jag att djur är äckliga. Men det är kanske för att jag inte är van längre, och för att jag inte känner de djur jag kommer i kontakt med. Det slutar väl med att jag har marsvinet med mig i nya väskan på stan... (eller inte) Jag ska ge det en ärlig chans, för H´s skull.
I morgon, inga måsten. Gillar't! Sova, slappa, läsa bok, titta ut, filosofera, tänka på cancer, tänka på cellgifter, kolla ut, fixa och greja, kolla TV, tänka på cellgifter, tänka på jobbet, tänka på nyår, tänka på cancer, kolla ut, filosofera, snacka med de syrror som e kvar (den ena stack till Portugal, en annan drar till Ljungdalen och åker skidor, en åker hem till stan, den lilla är kvar, och en kommer ) Dra några cancerskämt och andra sjuka skämt, äta, hjälpa H med alla leksaker, leta små delar som kommer bort, tänka på cancer, filosofera, äta lite till, sova och sen ny dag och säkert lappsjuka. Men OJ va utvilad jag blir, och stark inför den kommande flytten i mellandagarna.

torsdag 23 december 2010

All of the lights

All of the lights ......

På väg till Roslagen. Nu är det helt plötsligt Jul. Jag har slängt ur mig God Jul till höger och vänster men varken känt eller förstått att det faktiskt är hög tid för den där Goda Julen… I morgon är det dax. Avundsjuke spöket hälsade på hos H idag igen. Det värsta är att jag var tvungen att framkalla det eftersom jag inte hade möjlighet att handla till henne utan att hon var med. Så nu tror det stackars barnet att allt hon vill ha och som jag köpt är till hennes moster (ja nu tänker ni att min lilla tjej inte är helt med om hon tror att hennes moster ska få ett ritblock med pennor, men det är helt rätt, hon har en moster som är 9 år och en bonus moster som också är 9, inte konstigt att det roligaste som finns är att vara hos mormor). 
Hon grät en skvätt. Jag försökte lova henne att hon inte kommer att bli besviken i morgon, men inte ens det hjälpte. Gjorde ont i hjärtat, men jag vet ju att den besvikelse hon känner nu kommer att vända till glädje i morgon. 
Usch, vilka monster man gör barn till egentligen. Köper massa skit (ursäkta uttrycket, men ofta är det ju just det, dyrt skräp som kommer att lekas med i max 30 hela minuter innan det glöms bort i någon låda) så att de får förväntningar som rinner över för en enda sketen dag på året. Jag skriver "man" för att jag hoppas att det finns fler än mig som varit med och bidragit till den här hysterin. I år kommer jag att gå över alla gränser. Jag vågar inte ens skriva det här, men det går till historien för att vara mig. Inte för hur mycket pengar jag kommer att lägga ner, utan vad jag är villig att åta mig för en 6-årings vilja. En vilja som alla som haft en just 6-åring vet kan vända från den ena dagen till den andra, men jag ska ta chansen och hoppas att det går vägen. I morgon ska jag skriva vad det är och vilken reaktion det fick. Worth waiting for.
Åh vad jag kommer att sakna den här utsikten


Jag har tagit tag i två jobbiga "must do becouse of the shitty cancer shit". Jag har fryst mitt tränings kort på Wasa Club. Jag utövar eg bara två sporter, dom enda som funkar är löpning (joggning under de perioder som jag är i sämre form, typ alltid) och squash, spelar hellre än bra, men är helt galet förälskad i sporten, det är helt klart det roligaste sättet att röra på sig! Det var så sorgligt att skriva det där mailet och be dem frysa det ett tag. Jag tänkte att kanske jag kan, kanske jag orkar… men… jag tror det är dax att ta till sig ett och annat. Jag får nog se till att jag orkar med alla vardagliga grejor först.
Jag vill samtidigt rekommendera alla i närheten eller som skiter i geografin att träna på Wasa Club, dom har världens trevligaste personal och en skön avslappnad stämning. Gillar man SATS är det inte rätt ställe.


Den andra var att jag helt enkelt ringde banken och frågade om det gick att göra något åt mitt lån för att få ner månadskostnaden ett par månader tills jag jobbar 100% igen. Det finns tydligen en försäkring för just sådana här tillfällen som hjälper en att sänka kostnaden för den tid man får sjukpenning, sweet. Jag tror iof att jag fixar det ändå, beter safe han sorry! Jag har som sagt gjort en liknande resa redan, och då var vi ändå två vuxna personer med inkomst, det svåra är att helt plötsligt börja tänka på allt man köper. Klart man kan vara utan en del grejor och klart man kan köpa den billigare prylen och säkert komma ner ett par tusen i kostnader bara genom att ta den ena affären i stället för den andra, men det där är så tråkigt… tråkigt. Som cancer, skit tråkigt. Man vill ju leva, och njuta och… ja, ni vet. Jag kommer iof automatiskt att spara pengar på alla uteställen som nog inte kommer att besökas lika frekvent under en period. Det här ska nog gå bra :)

Idag fick jag en överraskning som heter duga! Jag trodde det var ett litet paket med reklam var ett nallebud. En mininalle med ett litet kort med en otroligt fin hälsning från vän sen lååååångt tillbaka. Tack, jag blev varm och mycket glad :D
Tack E, varma kramar !




Vad förstår barn?

Jag gillar dig, till mamma från Holly 


Ja, vad förstår dom. Jag berättar för H om vad som komma skall. ( ja, jag säger ju inte "bröstet måste bort annars DÖR jag" och så vidare..) Hon var med när jag träffade kirurgen igår och det kändes bra. Hon fick en snabblektion i hur bröstet funkar (stod ett halvt plastbröst på en hylla som H tyckte såg ut som en leksak, men som visade sig vara en förstorad halv tutte)
Sen säger hon inte så mycket mer och visar inte att hon tar till sig eller inte tar till sig någonting av informationen. Idag hade jag en kollega med familj här, vid något tillfälle började vi prata om hår, då sa H "Fast min mamma ska tappa allt hår, alltihop, men hon ska ha en peruk". Det var konstigt att höra henne säga det, och fick mig att fundera igen. Jag får känslan av att hon accepterade det direkt. Hon har påpekat ett par gånger att hon inte gillar att bröstet är borta, men det kommer oftast i samband med att hon hoppat på min arm som inte riktigt är sig själv eller råkat kila ner sin beniga armbåge i mitt bröst när hon ska klättra upp i sängen eller soffan och jag av ren reflex eller smärta måste påpeka att det inte är en bra ide att stödja sig på mig just där. Det är rogivande att vara med henne, hon ger mig lugn. Hon tycker inte det är någon stor grej, hon tycker det är sådär kul med håret men har bestämt att jag ska ha en röd peruk med långt hår. Jag skulle vilja lova att hon får bestämma, men jag vill testa några först, innan jag lovar ;)

Tänk om jag ändå skulle slippa cellgifterna? Finns det fortfarande ett hopp? Det lät inte så, men jag tror fortfarande att det är onkologen som bestämmer och inte bröstcentrum.
Men, det är väl inget att oroa sig för, jag behöver ju inte göra ett shit längre, det är andra som planlägger mitt liv, jag får vänta på ett kuvert som kommer "någongång" och i det står det "någonting" som kan vara "kanon" eller "usch va jobbigt". Men OK, jag väntar, det är trots allt bara ett vitt kuvert och schemat för mitt liv framöver, och inte liemannen. Jippe, man får vara glad ändå. Det händer att jag får förfrågan att delta på trevliga tillställningar. Jag hinner tacka ja, sen kommer jag på... Jag kan inte svara på det, om jag inte sitter med dropp, ett hår som fäller, mår illa, eller nått annat oskönt, så kommer jag.... jag ska bara få mitt kuvert så hör jag av mig! (lite som en kontrollerande sambo, fast det är ingen kille hos mig, det är kuvert med remisser, vet inte vad som är värst faktiskt....)

Jag tycker och tror att jag skulle må som bäst av att leva precis som vanligt, men sörrni, där sket jag i det blå skåpet, för det är inte möjligt när man inte fattar vad som sägs eller måste vänta på svar hela tiden. Ni vet ju hur det kan vara på jobbet, det händer nog de flesta, att du i din tur är beroende av någon annans hjälp för att kunna svara upp till saker och ting, men så maskas det med beslut och svar eller så har de helt enkelt inte tid (högst vanligt i dagens samhälle), ja, det är irriterande, någon annan styr och du får
ta skiten. (låter bittert, det är bara en liknelse och ska inte tas för allvarligt)

Jag har kommit upp i högkostnads skyddet och behöver inte betala mina läkarbesök längre. Man kan ju tycka att det är billigt med 360:-/besök, men jag kan säga att det blir en del besök... och lönen blir inte högre undertiden man gör dessa besök, så jag är glad att det här skyddet finns, för det är inte bara en jobbig tid, det är också en fattig tid som väntar. Jo jag vet, man ska ha en buffert... mmm, men jag är en människa med klassiska tankar som lever efter mina tillgångar och nej, det här hade jag inte räknat med.... för sådant här händer inte mig.

(Ber om ursäkt för detta bittra inlägg, men det händer att jag känner sur som bara den på det här onödiga temporära gästen i mitt liv som fuckar up roliga grejor i mitt liv)

Stort grattis på födelsedagen Syster Stina och Exet Bryan på er födelsedag, kärlek!

onsdag 22 december 2010

Port a' cath eller Picc line?

Ni som fått cytostatika, nu har jag en fråga jag inte hittar svar på. Hur har ni fått era cellgifter? Via Picc line eller Port a´Cath?
Det här med Picc line tycker jag personligen låter MKT obehagligt, då skulle jag nästan hellre välja den andra även om den behöver snitt och annat.... men jag får väl som vanligt inte välja hur som helst... jag får inte välja ett skit längre. Jag är helt i händerna på någon eller något annat. Suger.

För er som inte läser på om sådant här hela nätterna så är Picc line och Port a Cath en inkörsport till större vener eller kärl (i Picc line fall tror jag tom att slangen går till hjärtat) för att cytostatika är så stark att den annars kan förstöra små blodkärl som man annars får dropp genom. Och med dessa slipper man också sticka "rakt in i kroppen" utan går via porten. Nedan är picc line.

Port a cath läggs under huden med ett snitt och sticker inte ut någonstans utan ses bara som en utbuktning under huden.

tisdag 21 december 2010

Radiumhemmet



Tänkte läsa lite om de olika roliga aktiviteterna man kan ha för sig på radiumhemmet, det här var den första bilden som kom upp. Tror jag fortsätter i morgon och hoppas att jag inte får mardrömmar från den här bilden. 

BRA RESULTAT!! och en del dåliga....

Men vi sätter fokus på de bra vilket är att mina 5 lymfkörtlar nu är analyserade och de visar ingen spridning till dom!!! Det är så skönt så det går inte att beskriva! Herregud, livet går vidare kära vänner!! :D
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
De dåliga är att det inte alls var en riktigt så bra tumör som jag trodde. Vid den biopsi de gjort så visade den  sig inte vara invasiv, men i denna analys så har de hittat celler som är invasiva. Den är dock en HER-2 negativ vilket är bra i den här världen om jag förstått det rätt, HER-2 positiv är en aggressivare form tror jag. Den är hormonell (hormonbetingad?) jag vet inte riktigt vad det innebär, har inte läst på ännu, men jag måste äta hormontabletter i fem år efter avslutad behandling.
Kirurgen sa att det var en himla tur att de valt att ta bort hela bröstet för den var riktigt stor, ca 7 cm och fanns i hela bröstet, dessutom hade jag bröstvävnad i armhålan (nu får man faktiskt skratta, det är tydligen som ett xtra bröst som är en liten form av missbildning, jag hade typ en minitutte i armhålan, en del får tydligen också en extra bröstvårta där, det har jag INTE haft bara så ni vet... ) så de har karvat ut allt i armhålan också, det var tur att de hittade den vävnaden under operationen.
Ärret ser mkt fint ut och det kommer nog inte att synas så mycket, jag tackade henne för ett väl utfört arbete.
Nu väntar vad jag förstår cytostatika i kombo med hormonbehandling samt strålning och efterföljande hormonmedicinering i ytterligare fem år. Nu vet jag vad som händer i mitt liv ca ett halvår framöver, och nu är det bara att sätta igång med perukjakten! Jag får börja jobba igen i Januari, sen får man se...
(Nu kan vi också utgå ifrån att jag inte kan få fler barn, så alla mina jägare därute, nu får ni försöka hitta någon åt mig som inte vill ha egna barn, eller som redan har, för det ser inte ljust ut på förökningsfronten  men det kan jag ta, så länge jag slipper dö.....)

Nu måste jag sova en stund för jag är totalt utmattad, det tar på psyket att både vänta på och få beskeden, idag har jag återigen varit superglad men den mindre bra informationen överskuggar något så den riktiga glädjen kommer inte ut ordentligt. Kanske när jag sovit, kanske kommer den då!

måndag 20 december 2010

Bloggar

Härlig dag med min lilla tjej. Vi har det så mysigt nu, vi bara driver runt och gör det vi känner för. Hamnade på Mc Donald's idag, sen Birka Toy's, avverkade ett par julklappar. Fick en släng av avundsjuka där på Birka Toy Store, men det hon inte vet är att det värsta som skulle kunna hända i hennes värld kommer att ta en skön vändning :)
Photo Booth i Macen är kanske H' absoluta favorit.

Nu har jag lagt till lite fler bloggar. Jag vill varna för att det är några riktigt jobbiga bloggar, men dessa berättelser är värda att läsas. Det här händer varje dag, att kvinnor med ganska nya familjer (små barn) som inte ens nått mitten av livet mot sin vilja och med en jäkla kämparglöd måste ge upp. De lämnar efter sig en familj med man och barn som måste leva vidare. Det är många runt om kring dessa sjuka kvinnor som är lika utsatt som kvinnan själv, fast på ett annat sätt. Jag är som sagt inte orolig för det här, men det här är cancer! Det är en sjukdom som kan ta de mest groteska vändningar. Det finns alla varianter, och alla har kämpat, ibland blir man glad av att läsa en del berättelser, ibland mycket mycket ledsen.
Jag har läst igenom min blogg idag och inser att jag upprepar mig en hel del, men jag skriver direkt ut hjärtat, om vad jag tänker just nu, så det blir lite så, en del tankar återkommer, och då hamnar dom här.


Fick ett sms nyss där frågan om jag är nervös inför svaren i morgon. Jag tror inte det, jag glömde nyss bort det när jag lovade Holly att vi skulle hitta på en massa saker i morgon. Sen kom jag på att jag ju ska till bröstmottagningen. Jag vet (mmm jag vet, min känsla för saker och ting verkar vara åt helvete rent ut sagt eftersom jag även när jag fick mitt besked var säker på att jag inte hade cancer) att jag inte har någon spridning, det bara måste vara så eftersom de inte kan se att är en särskilt aggressiv sort och inga tecken på någon spridning. Men låt oss säga att det värsta skulle kunna hända, att de har haft fel och det finns spridning. Då tror jag inte att jag orkar. Därför är det väldigt viktigt att min känsla är rätt i morgon.
Den enda julklappen jag vill ha är det bästa tänkbara resultat av cancertumören, att det är som de trott hittills.
Kanske är jag lite nervös ändå...

Rättelse från det inlägg där jag så tufft rekommenderade alla att sova 14 timmar om man hade möjlighet, det var riktigt orutinerat av mig. Igår kunde jag nämligen aldrig somna... och jag visste att klockan skulle ringa kl 06:00 H skulle till sista dagen i plugget. Klockan blev två... den blev tre... den blev säkert fyra. För varje timme blev jag piggare och piggare..... Jag rekommenderar alltså inte längre att sova 14 timmar i sträck, jag drar tillbaka det.
I natt kommer jag nog att sova OK dock, jag skulle vilja somna här framför barn Tv, men jag har just tvingat min lilla att vara vaken ett tag till, så det är bara att hålla ut. Men vi sover nog snart ikapp.
Här kan jag rekommendera er med hundar som gillar det lilla extra att kolla in, de har också Birka pet shop, och jag fick se de nya Gucci matskålarna till hundar. Cool, kanske man ska ha en hund ändå...
Eller också köper man en och äter ur den själv...... köper man skålen har man inte råd med hunden. Fanns massor med coola grejor till hundar, you name it, finns här.

söndag 19 december 2010

Jesus amalia....

http://www.perukcentralen.com/high-fashion-c-2.html

Kolla in den här länken, i resultatet har jag sökt på "äkta hår" som ska vara det snyggaste, och "high fashion".... Hoppas det finns bättre sidor och snyggare peruker, annars kan jag lova att ni får se min
flintisskalle på stan snart. FGS.....

High fashion 1986... eller vaddå...


Annars ska jag nog slå till på den här, INGEN kommer att märka skillnaden.

Fan....


Inget minikik på bäbis blev det, och det pga av att jag smaskade i mig en grillad korv i Vällingby centrum innan jag traskade hem till Hollys pappa för att köra veckobyte. Jag blev sittandes där i all oändlighet, började må mycket illa och fick så himla ont i magen... Det var korven, helt säker nu, men jag var inte säker när jag satt där och ville inte ge en liten minimänniska och nyopererad mamma magsjuka. Bummer :(
Mina systrar hälsade på med gott fika på förmiddagen, trevligt som vanligt! Ser fram emot Julen när vi får ses allihopa ett tag, det är svårt att få till det där, med alla samtidigt liksom.

Jag och Holly snackade när vi gick och la oss (hon ligger och snarkar här bredvid mig) jag berättade för henne att jag kanske tappar håret när jag får medicin, hon ska följa med mig på tisdag, och tänkte att jag skulle förbereda henne lite. Hon sa chockat "MEN,vad menar du, då blir du ju FLINTIS??"... haha... mmm, det är riktigt. Hon sa "OH NO"... och skrattade sen.
Skönt, hon trodde nog att jag skojade faktiskt.... lets hope I do.

Idag har jag haft en hel del kontakt med andra "bc-tjejer", både kvinnor som är friska och de mitt i eländet och de som faktiskt kommer att dö.... det är så jobbigt, det är så sanslös jobbigt hela grejen och
hur det än är, trots alla människor runt om kring, så händer det i ens egen kropp. Jag är stark och positiv nu, men jag tycker mig se förändringen i bloggarna från operation och under tiden behandlingarna är pågående...  Im gonna kick this monster in the ass...  nu, sen och i framtiden. Det här BULLSHIT

14 timmars sömn

gör vem som helst till en ny människa. Jag har sovit stenhårt i 14 timmar, helt underbart! Det borde alla pröva på som har möjlighet. Jag har ont i bröstet idag, eller, det som finns kvar. Det känns som när jag fick mina plastbröst, men jag ser inte klok ut, hela bröstet är svart, ser mer ut som om det ska trilla av när som helst. Äckligt, jag tänker inte titta på det.

Nu känner jag lite att det gärna får bli tisdag och mitt på dagen... jag vill veta nu, jag vill kunna meddela alla nära vad som ska hända. Jag gillar verkligen inte att inte ha kontroll, jag vet ingenting om hur mitt nästa halvår kommer att se ut, jag är sjukskriven året ut, men sen då? Hinner jag jobba ett tag eller inte?
Och nu närmar det sig flytt också, allt på en gång, jarå. Men jag ser fram emot att komma hem, även om jag på sista tiden blivit ännu mera säker på att det är i stan jag vill bo. Jag tar upp den bollen ett annat år dock, och vi måste ha ett större ställe, så nu ska vi hem och njuta av vår 4:a. Min dotter längtar också hem, trots att hon vet att resan till skolan kommer att bli mycket mycket längre.


Kl 13:30 ska Maja och Hannah komma hit, längtar. Jag borde också köpa min dotters julklappar idag, för ikväll kommer är hon hit igen, hon som gör livet värt att leva :) Vi ska gemensamt gå och köpa alla klappar, det ser jag fram emot, det är nog första året nu som hon kan tänka sig att köpa något åt någon annan utan att bli allt för avundsjuk och vilja ha allt själv :) Ev får jag också möjligheten att se en nykläckt liten bäbis ikväll, det skulle vara upplyftande! Vilken dag?! Dax att göra sig redo.

Förra årets huvudjulklapp (Nintendo DS)... vad ska det bli i år.....?

lördag 18 december 2010

Kul med fest

Ja, det var verkligen roligt att partaja lite igår! Så klart måste jag ta i från tårna och göra sådant där ordentligt, och det straffar sig känner jag idag, men det var det värt. Tack alla härliga kollegor för en rolig kväll! Det kändes som vanligt igår, som om jag jobbar och inte alls har varit borta. Jag kände mig frisk och stark (och lite full....) Vem vet när det blir party för mig nästa gång, lika bra att passa på.

Om att tappa håret... nej, det känns inte alls bra. Det går upp och ner, men när jag höll på och fixa och platta o greja igår för att göra mig fin så tänkte jag att...nej, jag gillar ju det här med hår och smink och sånt. Jag vill inte tappa håret...jag vill absolut inte tappa ögonbryn och fransar... gör man det?  Peruk har jag också tänkt en del på... jag har hört och läst att det är svettigt och kliar en del. Det är säkert individuellt, men jag är rätt känslig sådär, så jag tror säkert att jag kommer att ha jobbigt med peruk, men jag vill fasen inte vara utan, eller kommer jag att ändra inställning när det väl händer?
Många försöker peppa mig, bla annat genom att säga "du passar säkert i kort hår"... men det gör jag inte, det vet jag... Jag vet inte om håret kommer tillbaka i den form man har nu, kanske det blir tunnare och av helt annan kvalite än tidigare? Jag har ingen aning... har hårsäckarna något minne? Eller kan det bli helt annat? Tänk att något som man inte tänker så mycket på i vanliga fall, utan tar för givet kan kännas som en sån stor grej? Jag har väl inte brytt mig särskilt mycket om just mitt hår tidigare, ofta har jag bad hairdays och då tänker jag som mest på det, men no hairdays.... hur känns det?
Eftersom jag inte är helt 100 på att det blir cellgifter har jag inte berättat för min dotter att jag kanske blir av med håret ett tag, jag kan inte ens gissa vad hon kommer att tycka om det. Men barn är så härliga och bara finner sig i situationer man själv tycker är väldigt jobbiga.

Kan det fortfarande finnas en chans att jag slipper cellgifterna? Vad sa dom egentligen om att ge mig cellgifter? Kan jag ha missuppfattat det? Om jag får dom, när startar det? Kan jag jobba? Hur kommer jag att må? Hur lång tid tar det? När kommer håret tillbaka? Kan jag någonsin få barn igen? Hur kommer jag att känna mig efter det här? Många frågor, massor med frågor! På tisdag kl 13:30 borde jag få några svar.

Hur som helst, om jag ska få gifterna, så hoppas jag att jag hinner testa en galen frisyr innan det startar, någon som har några bra förslag? På nått sätt måste jag driva med situationen, om min kropp tänker jävlas med mig, tänker jag inte bara sitta still och gilla läget, jag tänker jävlas tillbaka.
Mitt hår nu, och den här bilden med det kortare håret minns jag inte riktigt när den är tagen, men det skulle kunna vara 2007 kanske... Ser faktiskt lite ut som en peruk. Jag har haft alla färger och former, men jag har liksom slutat vara nyfiken på nya frisyrer. Dax att plocka upp det
intresset igen kanske. Se det positiva med det här. Vet att jag tjatar om att se det positiva, men det är ett sätt att peppa mig själv, påminna mig själv om att om jag ändå har det här skiten så ska jag fasen se till att ha så roligt jag kan roligt undertiden. Det kommer nog att komma dagar då jag inte vill kliva upp, men tills den dagen kommer så tänker jag köra på i full fart.

Jag gissar att jag har några läsare som sitter i samma båt som mig själv, om ni vill och orkar får ni gärna skriva en liten rad om hur ni upplevt cellgifterna och hur det kändes att tappa håret. Jag är inte rädd, var ärliga och skriv precis hur ni kände! Om ni inte vill göra det på bloggen så är min mailadress idawilson76@hotmail.com

fredag 17 december 2010

Det som gör mig ledsen

Jag har läst en annan kvinnas berättelse, hennes blogg ligger länkad på min sida och den heter Solrosen. Hon beskriver den värsta sorgen som den hennes nära känner. Jag har känt exakt så. Det jobbigaste har varit att se hur ledsna mina närmsta blev och är för den här cirkusen. Även mina vänner, den chock och på det sätt en del har reagerat på har varit jobbigt. Jag vill inte att någon ska vara ledsen! Det är vad det är, förmodligen en jobbig tid för mig, för de människor som måste ta på sig extra arbete som jag skulle ha gjort, för min dotter som är en liten tjej! Men det är en kort tid i ett långt liv.

Min dotter har förresten haft några saker att säga om det hela. Hon är för det första bekant med ordet cancer, så för henne var det inte konstigt. Hon var mest rädd att det skulle vara fult utan ett bröst, nu när hon sett det tycker hon det är OK, men vill inte se eländet :) Hon fick se dränaget, hon sa, NEJ jag vill inte se, jag får ont i benen. Hon är lite rädd för blod och det var ju en helt normal reaktion. Jag har funderat och funderat och bestämt mig för att hon ska få vara med så mycket som möjligt i det här, ju mer man är med, ju mer man förstår, desto lättare är det. Just nu saknar jag henne som bara 17.... ibland saknar jag henne hela tiden när hon inte är med mig, det är jobbigt, jobbigare än cancer.
Här är hon med min syster Moa.

torsdag 16 december 2010

HAIR TODAY GONE TOMORROW


HAIR TODAY, GONE TOMORROW Konstnär :Maja Laine

Sitter och njuter av sviterna efter två dagar med härligt umgänge av olika vänner. Först vill jag tacka Mia för att jag fick skratta massor i onsdags kväll, en sväng på Caliente med lite tapas och vin(!?) Jag kom på säkert 10 personer från det förflutna som försvunnit ur mitt minne, jag kom ihåg grisen som bodde på grannes balkong i Abrahamsberg, en konstig fest på Sloppys (tror ev att det var det enda 5-stället i sthlm på den tiden) och Collage... haha.. Roligt, gud va många minnen man har som man lagt i nått fack som dammat igen. Synd, men fasen va kul att damma av!
Och tack till Linda V som sitter med sin eldgaffel på min axel varje morgon och petar på mig samtidigt som hon upprepar " Du får inte vara ful, du måste kliva upp, duscha, fixa håret och sminka dig, varje dag, inga mysbyxor! ANNARS BLIR DU DEPRIMERAD! Hon kommer att sitta där alla dagar genom det här, vissa dagar kommer jag säkert att sprätta bort henne från axeln när hon petar för hårt med gaffeln, andra dagar kommer hon vara min livlina. Idag bjöd hon och världens sötaste Signe på supergod pasta och massa skratt. Härligt, jag gillart.

Min syster Maja är en fantastiskt duktig konstnär. Hon gjorde teckningar som jag tror (Maja rätta mig!) var meningen att hon skulle skicka in till något för rosa bandet. Det här var innan det hände mig, men jag älskade bilderna redan då, och nu visar jag dem stolt på den här sidan!

Jag följer en blogg vars berättare Linda har spridd bröstcancer, hon fick en ovanlig bröstcancer som heter inflamatorisk bröstcancer, som spred sig. Jag läste i hennes blogg under "Om mig" där hon skriver "Spridd bröstcancer är obotlig". Jag blev så jävla rädd.... jag tänkte att jag måste ha missuppfattat det?
Jag skrev till Linda och frågade henne hur hon menade då, och jag fick ett snabbt svar. Det är tydligen så att bröstcancer som spridit sig längre än till lymfkörtlarna är obotlig, eller "klassas" som en kronisk sjukdom. Det är det här som är så läskigt med cancer... det finns så många grenar och typer, vägar och delar i kroppen den kan ta, den kan växa från en kattunge till ett monster. Jag kom på när jag skrev min historia till henne hur trött jag var på cancer i slutet på 2008. Det var det värsta året i hela mitt liv, det var det året min ex man fick veta att han hade cancer, min morfar fick veta samma sak, morfar dog praktiskt taget i mina armar i Juli 2008 och jag kommer inte ihåg något mer av det året, jag minns ingenting från sommaren 2008 och fram till nyår, på nyårsdagen tog jag en promenad, det var så vackert ute, kallt, snö och sol, och jag tänkte att "NEJ, nu får det vara nog, nu är det 2009 och det här ska fan bli ett bra år, nu finns det ingen mer cancer".
Nu satsar jag om igen, nu är det 2012 som gäller, det ska fan bli ett bra år. Jag håller lite på 2011 också ändå, jag ska se det "positiva" i det hela. Jag får veta hur min skalle ser ut utan hår...... sen sen... hmm.. sen vet jag inte nått mer "roligt", men jag kommer säkert att se rolig ut, kan alltid roa någon.

Jag försöker se den ljusa sidan av det här. Jag vet ganska mycket om cancervården, den är färsk i minnet, inget är nytt för mig (ja, min man opererade ju inte bort ett bröst utan annan del, men...) Väntan är inte ens särskilt jobbig för mig, jag har väntat på olika provsvar i så lång tid att jag slutat vänta. Allt det här har ändå hjälpt mig de här få veckorna jag vetat om att jag har det (tekniskt sett har jag det ju inte nu...kanske) jag freakade inte ur, jag har tagit det bra. Jag vill bara få bort skiten. På tisdag får jag vet vad det är som campat i mitt bröst... och nu håller jag tummarna att det är som de trott, att det är en skapligt snäll variant som bara gottat sig i området.
Maja Laine 2009

tisdag 14 december 2010

Cancerfondens insamling

Jag har startat en liten insamling för cancerfonden. Det kommer att komma upp en liten widget till höger här, men det verkar inte bättre än att jag måste kalla in någon datorintresserad i det här, för jag fixar det inte själv, men så länge finns länken här, och på min facebook sida.
Jag har ingen aning om vad som är en tänkbar summa att få ihop, jag har satt duedate till sista februari 2011 nu fattas det bara 4400 kr! Hjälp mig att fixa detta. För att bara förstå en lite del av det här så vet jag att kostnaden för bara min magnetröntgen låg på mellan 4 och 5 tusen kronor. Det är många som frågat om de kan göra något för mig, här tror jag svaret finns, inte för mig, men för alla som komma skall! Barn som vuxna, unga som gamla.



Tack !

Herrejössestråkigt....




Vet alla vad detta är? Inte? Men då ska jag tala om det, det är ett glas rött Spanskt Rioja, och jag skulle kunna döda för ett glas just precis nu. Men nej, det går inte, inte idag, inte i morgon, inte i övermorgon, kanske kanske ett eller två på fredag. Ett räcker nog bra... men... men...men.. vi får se 

OK... jag gillar inte det här, jag vill att allt ska vara som vanligt...  Jag är så sjukt rastlös, och det vore ju enkelt att dra på sig kläderna och dra iväg till jobbet... men det är inte riktigt så lätt, för om fem minuter kan jag sova.... och det skulle bli problematiskt förstås om jag bara la mig ned och sov på kontoret. "Hej, jag söker Ida, jag har frågor om mitt avtal" "Jaha, ja men du får återkomma om en timme, hon sover just nu"
I morgon ska jag i alla fall få en minidos av jobb, jag har bokat tid hos massören som kommer lite då och då. Har inte varit i behov tidigare, men nu är jag fan i behov... hur det nu ska gå till. Hoppas han är uppfinningsrik och inte rädd för enbröstade kvinnor.
Innan det ska jag äta lunch på jobbet, fan vad skönt det ska bli, sitta där som vanligt och vara jag, äta och ha det bra med alla härliga människor. Idag hade jag lunch date i mina kvarter, mycket trevligt! Men 45 minuters sällskap räcker inte för mig. Sen fick jag kvällsfika sällskap, så nu har jag ändå haft sällskap i typ en timme och 45 minuter idag... det räcker inte. Jag dör av sällskapssjukan. JAG DÖÖÖÖÖR.

Jag är mig själv men ändå inte. Jag träffade en gammal vän igår (på busstationen i Norrtälje på väg till Stockholm), som jag jobbade med för en massa år sen i Norrtälje. Hon såg ut som om hon sett ett spöke, jag hann tänka att hon nog inte kände igen mig, men det var inte det, hon sa " Men står du här?" Och så pratade vi lite, hon hade läst bloggen, det är nog många som tror att jag är sängliggande, det är jag alltså inte (tyvärr har det känts som idag...) Det var så kul att se henne, jag får mycket känslor runt allt som händer mig nu... Jag började tänka på gamla tider. När jag just fått barn fick jag en sådan period också, jag gick igenom hela livet och alla människor som passerat, jag kom på människor jag inte tänkt på på många år. vad många människor man träffar, som påverkar en som människa och som sedan bara kan försvinna. Märkligt....

Min syster Hannah ringde just och föreslog en date på söndag. Längtar redan, nu har jag fyra sällskaps grejor planerade! Underbart. Jobbet i morgon och kvällsträff med Mia (vi lyxar till det och träffas för andra gången på kort tid, jäklar va härlig hon e, henne har jag alltid gillat skarpt!) sen julmiddag (läs fest) på fredag och syrror på söndag. Like it. All övrig tid? Ångest. Vad gör alla sjukskrivna människor hela dagarna?

söndag 12 december 2010

Livet stannar inte upp

Oj oj, min lilla tjej fick åka till mormor på landet, lite som att åka på hajk med alla katter och råttor och grejor :) Men vad händer? Hon blir totalt golvad med hög feber och låg helt utslagen ett dygn. Jag åkte hit (till mamma) för att få hänga lite med den lille. Jag tror nog inte det finns något i världen som är värre än att titta på och inte kunna göra något när den där lilla taniga blonda och alldeles underbart fina tjejen ligger och knappt orkar prata. Nu har hon vaknat till och visar sitt rätta jag, phu säger jag bara.
Jag har åkt på en mildare variant att förkylning, den tillsammans med en halv bröstkorg som ser ut att ha varit i ett ruskigt slagsmål där någon försökt att stjäla ena bröstet och lycktas halvt om halvt gör att jag känner mig lite... stel, orörlig och trött. Jag är blå/röd/grön/gul/svart från axeln till midjan. Snyggt.

Berättade för några runt bordet (dom som orkar lyssna) att man får en sminkväska och gå en kurs för att lära sig att knyta sjalar och sminka sig efter ev bivärkningar av cytostatika (som att tappa allt hår på huvudet/ansiktet)  och vi skrattade lite åt det... sen kände jag att, men det är kanske jag som sitter där med billigt smink (att det är billigt smink är en ren fördom jag dragit som makeupartist)  och ritar dit diverse tappat hår och svär över att den där fula sjalen inte sitter fast... kommer jag att skratta då? Va fan skrattar jag åt egentligen... och så grät jag en minimal tår.... fy fan alltså. Nu säger jag upp mig från det här IGEN, den här cancersnubben verkar ha otroligt svårt att släppa taget och fatta att han är DISSAD. Jag har raderat hans nummer, blockat honom på facebook och tänker behålla håret. Please leave me alone asshole.

Jag vill kliva upp i morgon och oroa mig för att jag är för sen, skyda mig att fixa allt och springa i väg till jobbet, sätta mig vid skrivbordet med kaffet och ta mig an dagens uppgifter..... det är vad jag vill göra i morgon måndag... jag vill göra det och oroa mig endast för att luciakronorna ska vara slut när jag ska leta efter en sån till H och hennes luciatåg på onsdag, det är vad jag vill göra, bara det. Kanske slänga iväg ett mail till mina squashvänner och försöka ragga ett pass där det passar in, boka in någon aw när det är singelvecka och ta några glas (för många) rött. Är det för mycket begärt? Tydligen.

Nästa vecka händer något stort, en nära vän ska få barn, igen! Den lille är envis och vill absolut inte lägga sig med huvudet ned, så i veckan är det dax för den lille att komma ut. Vad konstigt det är det där med barn, lika konstigt varje gång, men gud så spännande, att få se vem som gömmer sig där inne?! Jag väntar med spänning och skickar massa lyckokramar!

fredag 10 december 2010

Slangar och trötthet

Japp, borta, jag fick ta bort den där vidriga slangen. Tänkte skriva massa kul om det där, men jag är för trött tyvärr, helt plötsligt slog den till, tröttheten. Idag ska jag inte ha några besök, idag ska jag sova sova sova. I morgon är jag på G igen, helt säkert (ta i trä) Det var oskönt, att dra ut 10 cm slang ur kroppen, men vad är det om man jämför med annat.... nada! Dock gör det mindre ont att få ett bröst bort taget under narkos än 10 cm slang utan :) Allt är relativt, det måste vara världens bästa "saying". Idas mest använda i alla fall....
Nu ska jag surfa runt och kika på peruker, wish me luck.
Det är nog inte konstigt att det gör lite ont... värst är det i armhålan. Skulle ha bloggat när jag fixade nya fräscha bröst i stället, hade blivit roligare bilder.... (nej, jag skulle så klart inte ha gjort det, men skämtet är kul....) Rakt över har de öppnat upp, tagit bort bröstvårtan och allt innehåll, hela bröstet. I armhålan har de öppnat och tagit ut sammanlagt fem lymkörtlar. Till höger är hålet efter dränaget. Sweet.....
Ja, här är den, en härlig lite polare som hängde och dinglade runt mig ett dygn, den gick inte ens att gömma ordentligt. Gissa om jag var orolig att någon skulle se den under jackan när jag skulle till hospitalet och få den borttagen... Fick just veta av en av mina nya bekantskaper att i ett annat landsting får man åka hem med dessa och ha den hängandes i upp till tio dagar.... Jag känner mig ändå rätt nöjd med att min sårvätska samlas i min kropp nu, för den här polaren blev jag trött på riktigt fort. Och när man har den får man inte duscha, behöver inte kommenteras vidare kanske.

torsdag 9 december 2010

Tröskel #1 avklarad


Här är armbandet som Stina tillverkat, Rebecca fixat, Holly och Lilly gjort och Maja kirrat. TACK !!!!  Jag fick inte ha dom på mig, men de har legat bredvid mig.

Åter igen, ni förstår inte hur mycket ni alla därute betyder, alla sms och samtal, mail och mess, facbook meddelanden jag har fått. Inte en sekund har jag känt mig ensam (ok, morfinet kanske hjälpte en del också).
Jag vet att många vill veta. Jag är nu opererad, det tog ut 5 lymfkörtlar och analyserade under operation, det verkar i första analysen vara FRISKA!! YEAY! Operationen tog en bit över två timmar. Om jag förstod det hela rätt fanns där två tumöer som växt in i varandra, den var 6x5x1,5 cm, sen hade jag en mindre på ett annat ställe i bröstet, men nu är mitt vänsterbröst historia och styckat i smådelar för att kolla det extra noga och ta reda på vilken av de 40 olika typer av bröstcancer det kan vara.
Allt var bra, jag fick läggas in på ett vårdrum efter uppvak som gick bra men långsamt, jag mådde riktigt dåligt, inte ont men illamående.
Efter ett tag började jag få riktigt ont i armhålan, det eskalerade blixtsnabbt och det blev ohanterbart, jag fick 25 ml morfin till slut och de kunde inte ge mig mer. Jag har aldrig någonsin i mitt liv (och då har jag fött barn utan smärtlindring....) haft så ont någonstans. Det var en fruktansvärd upplevelse, och jag upplevde att alla bara sprang omkring och kände och klämde, slangar hit och dit, hjärtövervakning. Det kändes ungefär som att min axel, arm och skuldra skulle sprängas i bitar. Sen minns jag inget mer för ens jag vaknade med munnen helöppen och var helt borta i skallen, allt det onda var borta och folk bara stod o glodde på mig. Kirurgen kom och tittade, ev skulle de behöva öppna upp igen, men hon ville avvakta. Sen var jag mer eller mindre bara borta hela kvällen och natten... ni som fått konstiga telefonsamtal och sms, nevermind, jag förstår inte heller vad det är jag har skrivit....
Eftersom jag kanske behövde öppnas upp igen fick jag inte äta och dricka, så min natt var lång, jag vaknade, somnade, vaknade, somnade, osv...Till slut runt tio i morse fick jag äta. Underbart.

Jag har mkt grejs som kom ut ur dränaget, en halvliter blod och annat skit, så jag har fått tagit det jag trodde skulle vara ett plast rör (som mera ser ut som en lång slang med en bubbla och spypåse) med mig hem, och det är nästan omöjligt att gömma under jackan, tror jag stannar inne tills jag blir av med den, som förhoppningsvis blir i morgon, senast lördag. Den där grejen som hänger o dinglar runt mig full med blod får min att känna mig sämre än jag är. Jag är slut, trött och fick ytterligare en stor besvikelse levererad när jag blev utskriven. Jag kommer att få cellgifter, hon förklarade att lymfkörtlarna var friska vad de kunde se, men för att jag är så ung så vill de ge mig dem ändå, som en extra säkerhet för att jag ska slippa återfall och eventuella celler de kan ha missat. Jag har inte bearbetat tanken ännu, jag blev ledsen och grät en skvätt, sen har jag bara..... lagt den tanken längst bak i huvudet. Dock är inget 100 klart för ens 21 December, som mina vänner, är nästa stora "hålla tummarna datum" då jag får mera säkra besked och klar behandlings plan.

Nu ska jag bara mysa med Linda och Rebecca, om jag inte somnar, då får de mysa utan mig :) Jag är kritvit i ansiktet, ser ut som om jag ska svimma, jag känner mig lite så, vet inte varför.
Varning för starka bilder (om man är kräsen)
En bit av dränaget och som synes finns det lite bröst kvar, för plastikkirurgen hade det han skulle och lagt implantatet under muskeln vilket gjorde att de kunde lämna kvar det :)

tisdag 7 december 2010

Det närmar sig #4

Nu börjar ni tro att det aldrig kommer va? The big BANG.... Om mindre än 9 timmar ska jag få blå vätska insprutad, och om 12 timmar ska jag vara på väg in i dvalan. Själva tillfället när man somnar då man blir sövd är ju underbart skönt. En gång när det skulle ske sa den här särskilda narkosläkaren som håller koll på just det att man i det ögonblick man somnar ska tänka på något bra, då har man samma bra känsla när man vaknar ur narkosen. Jag blev så jävla stressad och kunde inte komma på en enda bra sak, somnade mitt i kaoset av att komma på nått bra. Men jag kände mig utvilad o glad när jag vaknade ändå. Men för säkerhetsskull ska jag ha nått bra på lager. Det är i och för sig inte särskilt svårt sen jag fick barn :) Bara man inte hinner fundera på vad det var som gick snett sist jag hämtade, hon vägrade klä på sig och var som en spagetti när jag skulle försöka få på henne kläderna. Jag får be narkosläkaren att inte maska med grejorna, in med ett bara.
Im trying to stay positive, OK.

Tack till Stina och Maja för fantastiska armband!! Oj oj oj va fina! Kommer bilder inom kort. Jag vågar inte  röra mig ur sängen nu, för jag har aldrig varit så här ren, rengjord exakt efter punkterna på det A4 papper med instruktioner jag fått.
Jag har dock haft ett problem idag, frågat många, vad är "flytande tvål" egentligen, är det duschcreme? Nej.... troligtvis inte, men vad händer om man tar crème i stället för tvål? Och vad är skillnaden, och ... finns det en skillnad? Tvål låter så torrt, det börjar klia på kroppen när jag tänker på tvål. Jag körde en combo (varför berättar jag det här.... ) En sväng med crème, och en sväng med en inte allt för billig facialsoap. Jo, den har ordet soap i sig, och visst, det luktar gott om den, men det stod inget på mitt A4:a om att det inte fick lukta något. Varför kan dom inte bara vara tydliga. Vid ordet "flytande tvål" vill jag ha en direktlänk till Wikipedia där jag klart och tydligt kan läsa mig till hur jag känner igen en flytande tvål på bästa sätt, så att jag när jag ska tvätta mig inför en operation känner mig säker, nu känner jag mig inte säker, men jag känner mig i alla fall ren, det får duga.

Vill passa på att tacka precis alla som tänker på mig, som har skickat meddelanden och ringt mig i dag och alla andra dagar sen den här cirkusen startade för inte ens en månad sen. Jag kan ha missat att svara på en del, det är inte för att jag inte bryr mig, utan bara för att jag försökt få min hjärna att gå ihop med livet (som inte står still runt om kring mig tyvärr) och då ibland tänkt "jag ska svara snart", och så har det inte blivit av. Tack till alla, precis alla meddelanden är lika viktiga för mig, och i morgon ska jag ta med mig alla och läsa dom igen när jag stympad ligger i sjuksängen och tycker synd om mig själv, bara för att komma ihåg alla som är med mig i det här. Stor varm kram, nu kör vi!

Ps, jag ser att jag skrivit otroligt slarvig och osammanhängande i kväll, ledsen för det, men nu orkar jag inte fixa till det, jag måste sova, big plans tomorrow. Later!

måndag 6 december 2010

Det här värmer! Mer känslor åt folket!

Det här meddelandet kommer från en vän, och sådana här meddelanden värmer och det får mig att komma ihåg att jag inte är själv i det här, jag har så många många vänner och kära där ute, puss till Er alla.


Hej du,
Vet att det kommer vara en period av läkande, acceptera, skapande, se möjligheter, men oavsett mycket bearbetande kring bröst.
Men jag vill bara skicka med dig en sanning, vilket är att du har en skärpa, intelligens, värme, empati, humor, utstrålning och skönhet som aldrig någon/något kommer kunna ta ifrån dig. Glöm aldrig det! Kram
!


Tack fina vän!




Bye bye to this, 
Hello to this
but thank God its not this

Hmm, hoppas den här sidan inte drar till sig massa wierdos.... Men vi slår ett slag för brösten, oavsett antal :)
Kram!