söndag 27 februari 2011

sämre för varje omgång, men bättre för varje dag

så är det. Jag mår sämre för varje gång som går, men bättre för varje dag. Det positiva överväger fortfarande det negativa. Att må bra tio sekunder på ett dygn gör mig lycklig, det kan låta lite, men nästa gång mår jag bra en minut och blir dubbelt så glad.
Det har varit en hel massa sova, faktiskt bara. Idag är det tydligen söndag, minns ingenting av de dagar som varit sen i torsdags. Men nu har jag varit vaken i snart fem timmar. Jag har plastat in min arm och duschat, kanske den skönaste duschen i mitt liv. Jag vaknar sakta men säkert till liv.....
En sak till som gör mig glad en dag som denna är att upptäcka att det är den 28 februari i morgon, och det betyder exakt ENDAST två månader kvar till den 28 April och sista anhalten i det här helvetet! Tack för det televerket. Åter igen ber jag om ursäkt för sms, telefonsamtal och mail som jag inte besvarat, det har bara inte gått. Ge mig tid, jag kommer igen!
3:dje och sista FEC behandlingen. TACK GODE GUD. Jag blir inte snyggare med tiden....

Äpplet faller inte långt ifrån trädet. Den här bilden tog jag på min mor efter behandling, och jag vill kräkas när jag ser den. Inte för att den är ful, utan för att det betingade illamåendet är så sjukt starkt. Fy vad jag hatar avdelning P53.

PICC line på arm

och inplastad för att fixa en enkel dusch.

lördag 26 februari 2011

Trötter

sover, sover, sover. PICC line sköter sig fint. Var till VC och fick den omlagd igår för att de tycket på radiumhemmet att jag skulle göra det dagen efter pga av det inte slutade blöda helt. Gick hur som helst bra, det är inte helt okomplicerat att lägga om den, tog en stund.

Nä, nu ska jag sova lite till. Hoppas jag kan fortsätta med det och vakan upp när det känns bättre helt enkelt.

Later!

torsdag 24 februari 2011

PICC line check!

Sitter i sjuksängen och undrar varför man oroar sig för sådant man inte har en aning om. Få PICC insatt var en barnlek jämfört med det mesta jag gått igenom de senaste fyra månaderna. Nu sitter den där och bara ber om att få lite gift i sig. Personalen på det här stället är också på rätt plats, det underlättar och gör upplevelsen bättre för oss som måste komma hit. Kanon bra människor, varenda en som passerat min väg. (Jag undrar iof hur det är möjligt för de kvinnor i kassan att lyckas låta bli att le en enda gång så att man ser det på alla de gånger man varit här nu. Jag börjar misstänka att de kanske är robotar. Det går att få dem se väldigt äkta ut nu för tiden)

Kände igen den trevliga sköterskan från bilder i en annan cancerblogg, liten värld det här.

Tror solen håller på att gå upp :D

Later dude's

onsdag 23 februari 2011

Kortison och viktuppgång

Tack för all peppning. Tyvärr är det i mitt fall inte kortisonet i sig som gör att jag väger mera, utan aptiten av den som gjort att jag ÄTIT upp mig nästan fem kilo på några veckor. Jag försöker att se det som något "litet" i sammanhanget, men det är lite svårt. Jag tycker det kan räcka med allt skit man ska behöva utstå ändå i den här cirkusen. Jag har heller varken råd eller lust med en ny garderob i en större eller flera strl större garderob.
Många tror att jag kommer att gå ned detta snabbt när jag är "åter i livet" men jag ska börja omg med hormonbehandling, och de som vet hur det är vet också hur svårt det kan vara att gå ned i vikt.....
Jag mår dåligt över att inte trivas med mig själv, och som de flesta har jag en måbra vikt, och det är inte den jag har nu, det vet jag säkert....

Givetvis är det inte bra att gå ned i vikt, så klart inte, och det är inget jag vill heller. Jag vill bara vara som vanligt. Men att det är dåligt att gå ned i vikt är inte samma sak som att det är bra att gå upp. Om ni förstår vad jag menar? Kortisonet gör en pigg, på ett sanslöst otrevlig sätt (kanske ett bra sätt också, jag har inte testat utan, och det har jag blivit avrådd från att försöka också... så förmodligen hjälper det fastän jag inte märker det för att jag inte har en aning om hur jag skulle må utan dom) sen ska det trycka tillbaka illamåendet, och bara med den vetskapen knaprar jag dom även om jag kan tycka att det kanske är lite många med 16st fem dagar i rad. Jag vet att det finns tjejer med samma behandling som mig som äter mindre kortison, vad som gör detta vet jag inte. Kanske är det bara det gamla vanliga orsakerna som tex "Varje BC fall är unikt"... vad vet jag...

Idag är det en mindre skitdag :)
Idag är en bra dag, även om i morgon är den värsta hittills i min hjärna. Jag ska få den i min värld fruktade PICC'en. Tredje behandlingen är inget jag ser framemot heller, men en liten sak om man jämför med den där satans silikonslangen som ska träs upp i armen och in ovanför hjärtat under tandläkarbedövning. Jippie, can't wait for it to be 08:05 i morgonbitti...  när jag tänker på cellgifterna i droppet och LUKTEN (som är förfärlig när jag sätter nosen åt droppställningens håll) av dem så vänder det sig i magen på riktigt, jag känner illamående så starkt.

Well well, halvvägs! Alltid nått! Eller vad säger ni? Fan, nu kör vi igen! På´t bara! WOHO, in i cellisbaren och ta det som en kvinna IDA!

(Fick min nya iPhone igår, härligt, sånt gör mig glad, prylar, och min gamla iPhone höll på o kracka..  JA, jag hade beställt den redan innan jag lovade att inte köpa onödiga saker i mitt lilla projekt "spara slantarna". Jag har hittills hållt mig till endas nödvändiga grejor/eller inte alls så att säga. Projektet är förresten rätt kul, just nu iaf. Nu ska jag njuta av det jag redan har, det är en konst i sig kan jag lova men mkt lärorikt för mig)

tisdag 22 februari 2011

Sne

Usch, är på ett förfärligt trist humör. Var på bra humör när jag åkte till KS i morse, men när jag fick gå därifrån med vetskapen om att jag är aningens mer än 4kg tyngre än när jag vägde in mig den 13 januari så blev jag på ett jävla skit humör, inte vill de heller gå med på att sänka dosen kortison. Behöver jag påpeka att jag BARA gjort 2 av 6 behandlingar? Att det snabbt uträknat är 4 kg på 5 veckor? Dessutom är det nästan konstigt att jag är så pigg, så det där jävla skiten tar väl inte ens på mig. Sen undrar jag hur det kommer sig att dom här äggstockarna som skulle "slås ut" redan efter första behandlingen verkar funger helt jävla felfritt. Vad ska det vara bra för?
Idag är jag mkt mkt trött på cancer. Jätte trött på det faktiskt.

Tack för alla svar angående FEC vs. TAX. Jag konstaterar att det är pest eller kolera, vad man nu föredrar, illamående eller värk i kroppen. Jag röstar på ont i kroppen. Håller det förresten i sig hela tiden eller försvinner gradvis som illamåendet gör på FEC? Håller det i sig kan det kanske bli tufft att springa, och det mina vänner är något jag gärna skulle vilja fortsätta att göra. I kväll ska kroppen få sig en runda, och kanske tom i morgon, sen är det som sagt stenkört för ett tag.

Den här dagen är en skitdag :(

måndag 21 februari 2011

Fransar & bryn

Kära medsystrar.... ni som fått 3X FEC & 3X TAX. När tappade ni bryn och fransar? Mina ögonbryn börjar bli lite glesa, men sitter ändå kvar till största del. Fransarna känns mer eller mindre oförändrade.
En del har skrivit att håret började växa lite smått under taxoterebehandlingen, hur har det varit för er?
Hur var biverkningarna under taxotere för er? En del har också skrivit att de mådde mindre illa av tax, men fick ont i kroppen i stället. Hur var det för er? Nu måste jag få något att se fram emot, kommentera gärna om era erfarenheter!

För er som längtar efter att skratta kan jag rekommendera Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst". Jag skrattade så jag grät. Tyvärr på bekostnad av hennes hemska upplevelser som barn, det kändes i perioder under showen lite jobbigt, men det här är väl hennes sätt att deala med det som inte gått rätt i livet. Åt god middag på Grill Ruby i Gamla Stan med mamma, Hannah och Per. Tack för igår, det var en riktigt trevlig kväll!

söndag 20 februari 2011

Jag är inte rädd...

...varken för baciller, matthet, eller smärta, 6 kilometer med lånad lungplus CHECK (mm, långt ifrån en mil efter jobbet för att slappna av, men man får tänka på utgångsläget så känns det bättre). OK, jag tog 3 kilometer i spåret, många långa backar uppför, jag smög-gick i några, men bara för att mina ben bara inte orkade i den upptrampade smala stigen i skogen. Men jag sprang iaf minst 5 av 6 km. Jag är grymt nöjd, igen. Måste göra det här varje dag, då skulle varje dag vara underbar....ska verkligen försöka komma ihåg den här känslan på fredag nästa vecka... när jag ligger där efter nockout #3. Cellgiftsbehandling är som dom där playstation spelen där man ska gå boxningsmatcher, och man inte ger sig, varje gång blir man brutalt nedslagen, varje gång reser man sig och kliver in i ringen igen med vetskapen om att motståndaren väger 100 kg muskler mer än dig, är en meter lägre och har no fear och död i ögonen. 6 gånger gör du det innan du får hämta igen dig ordentligt. Jag hoppas att den 6 gången verkligen blir den sista i mitt liv, aldrig mer vill jag gå in i ringen, hör du det kroppen! Sviker du mig en gång till ska jag fan döda dig.

Lungplus och Mia Skäringer

Varför har jag ingen lungplus... hade jag haft en hade jag sprungit idag. Men vad är det med minusgraderna? Kan det inte vara nog nu. Jag pallar -10 men inte -20. . . .
Mitt ex hade en på den gamla tiden, han kanske har den kvar.... men är det något man vill låna av någon annan? Mest troligen inte.... Undrar om det rent tekniskt sett är min... kan man kräva tillbaka något efter tre år? Nej, det verkar inte Ok ;) Ett minus med den är att det inte ser riktigt klokt ut, men jag kan knappas se värre ut än jag gör ändå.


Idag ska jag på Mia Skäringers show på Cirkus i sällskap med min syster Hannah, hennes Per och Mamma. Ska bli SÅ SÅ ROLIGT. Jag älskar henne, särskilt när det
gjorde Mia & Klara. Jag kan inte räkna upp något som jag skrattat så mycket åt. Ni måste kika på klippet jag lagt upp, bara ett kort kort, men ändå. Efter showen ska vi till Gamla Stan och äta, minns inte vilken restaurang, men bara att få gå ut och äta är ju ett plus :)
Eftersom det här var bestämt sen långt tillbaka så blev det samma helg som jag fick besök av syster Stina, men hon och H ska ta en dag för sig själva och gå på Bio. Nu sitter det en tjej bredvid mig i soffan och väntar på att klockan ska bli 15:40. Tänk vad väntan kunde vara lång när man var liten. Nu går tiden allt för fort.

Har ett litet blodprovs problem. Tanken är att vi äntligen ska åka iväg en sväng till min mormor på sportlovet. Skulle vara så himla trevligt att få lämna lägenheten för en stund. Så kom jag på att jag har minst ett blodprov att lämna den veckan vi skulle vara borta... hoppas det går att lösa. Jag förstår att de inte skickar blodprov från Hälsingland till KS bara för att jag vill ut och röra på mig, men kan jag ta det där och de kan analysera det? Hmmm... eller kan man helt sonika hoppa över det? Något att fråga läkaren på tisdag kanske.
Sist, ni kanske kommer ihåg, jag tänkte hoppa över det, men åkte i sista sekund och tog det. Min sköterska ringde mig dagen efter och undrade om jag glömt att ta blodprovet dagen innan för hon hade inte fått provsvaren. Jag hade lämnat det för sent för att de skulle få det i tid :-/ Så det är inte för skojskull, de inväntar det uppenbarligen av en anledning och analyserar det. Antar att det är viktigt.
Sen har jag väl den där jäkla PICCen då också ( ÅÅÅÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST) och den ska vad jag förstår läggas om en gång i veckan. Jag är fast på nått sätt.... jag är fånge i min egen stad. Det måste gå att lösa, jag ska åka till Hälsingland och BYYYYYYN, punkt slut!

Mia och Klara: Jennifer träffar Viveka

lördag 19 februari 2011

Press rewind?



Fina Stina på väg till balen. Jag fick äran att fixa hår och smink.  Det är en enkel uppgift  när underlaget är perfekt.
Nä är det fortfarande vinter? Va synd, jag som tänkte springa idag. Jag vill väldigt gärna springa, men inte i minus tjugo, det är att utmana ödet ett snäpp i överkant. Kanske blir det varmare sen? Hoppas Hoppas.

Idag kommer min syster Stina! Längesen vi sågs nu, ska bli jätte mysigt att få hit henne en sväng :)
En annan som har väntat är lilla H, hon började längta kl 06:45 i morse, jag tyckte hon skulle sova i stället för att längta, det tyckte inte hon så det var bara att kliva upp. Hon är så stor nu att jag inte behöver vara uppe och "passa henne", jag kan sova vidare, men hon är alltid hungrig direkt vid uppstigning, så det ska göras frukost och grejor, där är jag fortfarande med och roddar, av olika skäl :) När jag väl klivit upp så är jag uppe, och när jag är uppe vill jag ha kaffe, och när jag tagit två baljor kaffe vill jag inte sova igen.
Helt underbart väder idag dessutom, sweet. Synd på graderna bara....

Skumpa i handen, jodå, vi är allt släkt!
Press rewind, ja... ibland tänker jag "tänk om jag kunde vrida tillbaka tiden och göra om". Men i det här fallet kommer jag alltid tillbaka till samma svar. Vad skulle jag göra om? Jag vet inte vad som orsakat min cancer. Är det miljöpåverkan? Är det östrogenpåverkan? Är det mina gener som är fucked up? Hade jag ens kunnat påverka det faktum att jag skulle få cancer? Hur mycket jag än funderar så tror jag inte att jag hade kunnat lista ut vad jag skulle ha gjort annorlunda. Det går inte att göra om och göra rätt. Det finns inga svar. Efter så många års forskning finns inga svar. Det finns möjliga svar, men det finns inga definitiva.
Alltså har jag inget att ångra, inget att göra om, och måste sluta tänka så. Dessutom går det tydligen inte att resa bakåt i tiden, inte ens det har någon kommit på hur man ska göra ;)
Well well, då har jag bara framtiden att se fram emot, och det är inte illa! (hmm, hoppas jag verkligen, för jag har ett bröst kvar, och vem vet vad som väntar det stackars ensamma bröstet, eller alla andra organ i kroppen som kan drabbas, men jag tänker inte vänta på att det händer, jag tänker leva som om det aldrig skulle kunna hända, annars orkar jag inte leva)

Nu håller min dotter på att göra rent i marsvins buren. Det är humor att sitta i rummet intill och lyssna. Jag förstår nu varför det varit så svårt att få henne att göra det, hur hon kommit undan tidigare. Hon är super kräsen. Jag hör henne viska "usch"... "uäk" "oh no".....om vartannat... HAHA...mmm, så är det att ha djur, dom bajsar och kissar och det är bara att gilla läget om man ska ha dom, så är det bara. Men det är överenskommelsen, det är hennes och hon ska ta hand om dom. (jo, jag gör det så klart också, hon och jag har delad vårdnad kan man säga, men när hon är här varannan vecka så är det hennes uppgift)

fredag 18 februari 2011

Ge mig mitt hår tillbaka fgs...

.... nu e jag trött på det här. Jag gillar inte att vara kal. Ge mig mitt liv tillbaka. Herregud vad det här kan vara tråkigt. Om fem minuter känns det OK igen. Jag måste sluta kolla på gamla bilder. Det är så hemskt att titta på bilder från i somras och nästan inte känna igen sig själv :-/ Det är någon annan tjej som ler tillbaka på fotona. En glad tjej med mycket hår. Jag är fortfarande en glad tjej, men jag är inte den där tjejen, det vilar en grå duk över situationen. Jag skulle gärna vilja vara tjejen på bilden igen. Jag har aldrig uppskattat henne så mycket som nu. Jag saknar henne jätte mycket.

torsdag 17 februari 2011

Kung i cytostatikabaren

Åh, den här mössan e ju super när man inte har nått hår, jag som tänkte kasta den... man ska aldrig kasta...tänk om man får cancer och blir skallig, bäst att spara... ja, så går det nog till när man rensar...not. Men den här har iaf stannat kvar, det finns en mening med allt ;)
Dom här bilderna bjussar jag på, jag e så satans ful så det är värt det. Alltid kan det roa någon, tex min syster som tog bilderna.... 







Nu har jag drömt om att springa flera gånger sen jag fick veta att jag hade cancer, om att bli så där jävla skönt trött och svettig. Jag gick ner i källaren och tog upp mina löparkläder som campat där nere sen i september när jag flyttade en sväng. Har en enorm löpar garderob att botanisera i. Hittade vinter-löpar-tightsen , broddarna, tänkte "jag är en idiot" och drog iväg. OK, inte mera än 4 kilometer, men jag sprang som om jag hade cellgiftsbehandling #3 och PICC line insättning i baken! Jäklar vilken motivation, kan rekommenderas! Jag hade orkat mera, men jag blev så kall om baken, -7 och tightsen har inget vindskydd bak :)
Jag vet inte vad jag vill bevisa, eller för vem, andra eller mig själv, eller båda delarna skit samma, fy fan vad jag är lycklig just i denna stund. Idag mår jag så in i helvete bra att det är löjligt. Lika bra att göra det man vill när man kan, vem vet....

Nu måste jag nog göra mig klar för sängen, vem vet om jag kan kliva upp i morgon, men det var det i så fall värt!

WOOOOHOOOO

Läsvärd bröstcancer blogg!

Här kommer ett BC bloggtips, en läkare på radiumhemmet som själv åkte på bröstcancer, hon beskriver bra hur svårt det är att förstå hur man kan må av dessa behandlingar, och hon trodde nog att hon hade koll på det efter många år som läkare åt cancerpatienter. Det är en ny värld, och det är en jävligt tuff sådan, tom för dom som sett eländet på nära håll varenda dag i många år.

http://blogg.cancerfonden.se/svetlana/

HÄR ÄR ETT INLÄGG UR HENNES BLOGG SOM LIGGER PÅ CANCERFONDENS HEMSIDA, den beskriver så väl hur det känns ibland, och hur man bara INTE VILL.

Söndagen 26 december 2010

Dagen innan den J-a behandlingen – första kuren. Tror någonstans att det är svårast innan man väl kommit igång. Barnen har åkt iväg för att sova över hos vänner så att jag kan vara utvilad i morgon.
Nu när jag är ensam kommer alla känslorna vällande över mig. Orkar inte längre vara stark.
Har varit stark så länge; för barnen, för vännerna, för kollegorna. Men jag orkar inte längre.
Ligger på soffan och skriker “jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.” Som ett trotsigt barn ligger jag där och gråter. Jag vill verkligen inte det här. Jag vill inte starta min behandling i morgon. Och inte har jag hämtat ut några mediciner heller. Så länge jag inte går till apoteket och hämtar ut mina mediciner kan jag låtsas att allt som händer mig inte händer i verkligheten.
Ligger och tänker på att man måste få prata om hur det känns. Det är jobbigt att låtsas om som om allt är som vanligt, att undvika att kommentera det som komma skall. Av hänsyn till omgivningen. Alltid finns det någon som tycker det som hänt är hemskt, som inte vill kännas vid det – det hemska med bröstcancer och den tuffa behandlingen som gör en så behandlingssjuk. Och jag vet, tyvärr, alltför väl vad som väntar…
Share

måndag 14 februari 2011

Valentines Day

Fin dag med min tjej, och alla hjärtans dag middag med brudar X 3. Efter att H uppdaterat sina bilder hos Stockholmsgruppen lunchade vi på T.G.I och lyxade till det med efterrätt, som den tvättäkta halvamerikan min dotter är så blev det hamburgertallrik och oreo/icecream dream till dessert. Jag var inte sen att hänga på. Sen åkte vi till jobbet och jobbade av lite.



På vägen in till stan kom jag på att det var blodprovsdag... (IGEN... va fasen) och insåg att det skulle bli tajt, eftersom jag mår prima (hrm... å hej å hå nu tar vi i så det gör ont) så gjorde jag en snabb överläggning i huvudet och tog beslutet att liksom glömma bort att det var blodprovsdag... som om det skulle vara busigt och inte alls ha med mitt välbefinnande att göra, utan bara en pain in the pretty large ass och något som läkarna vill att jag ska göra för att göra livet surt för mig.
Precis när jag bestämt mig så ringer telefonen, och det var min kontakt sjuksköterska som ville snacka lite PICC line, sen avslutade hon med "du glömmer väl inte blodprovet idag, jag ringer dig direkt om det skulle vara dåliga värden". Jaha... det var ju bara att jobba jobba jobba och skynda skynda skynda till labbet innan de stängde. När hon ringde tänkte jag "fan, hör den här människan vad jag tänker".
Men jag är nöjd att vi tog oss dit om än i sista sekund, Holly fick ett klistermärke för att mamma var så duktig.

Apperopå PICC line...
När jag tog blodprov på labbet förra veckan så frågade tjejen som nog började fundera lite "är du här varje vecka eller..." jag svarade att "det kan man nog säga" utan att köra den längre utläggningen. Dock berättade jag glatt att snart när jag kommer blir det enklare, då har jag en PICC line, då svarade hon "jaha, men vi sticker inte i sånna". Nähä, så klart inte, varför göra det enkelt. Va fan då för hade jag lust att fråga men jag sa bara... "nähä...  "
Ska dom sticka mig i armen fast jag har en infart? Verkar ju högst märkligt och dessutom är det ju bara ena sidan som är brukbar, av någon anledning, minns inte varför, så ska man inte stickas i den opererade sidan. Det börjar bli lite synd om mitt högra armveck. Well well, vad är väl en slang och miljoner stick i armen. Värre saker har tydligen hänt ;)
Idag var det en annan tjej som tog provet, hon började med att säga "tar du prov varje vecka eller?..." Jag har nog träffat alla på det där labbet nu. Jag är lika trött på mig själv som dom verkar vara på mig :)

Jag har lite bilder att lägga in idag, men jag har trassel med I.N.T.E.R.N.E.T , trist, men värre saker har tydligen hänt ;) (Ironiskt roligt att skriva så... ska jag göra ofta, det gör mig glad)

För er som undrar så har jag lagt bort dom dyra fina pennorna ett tag efter många försök... av två anledningar, den en är att jag är rädd att min dotter ska gå lös på dom, den andra är att hon tecknar bättre än mig.
Jag var för kaxig och köpte dom där pennorna med tanken inställd på gamla meriter.
Med musik i öronen kan man göra underverk, det här är ett av dom jag gillar bäst (H tar hand om sina djur). Det här är också ytterligare ett bevis på att det är min dotter. Jag är just nu i hörlureköparmode, letar efter de ultimata hörlurarna (slutna, inte in ear) men jag kan säga att det är lättare sagt än gjort, mitt huvud blev inte direkt större när håret trillade av, inget passa på mitt huvud för tillfället.

söndag 13 februari 2011

Woop woop

Men fan är det här nu då, ska man behöva må bra mitt i skiten också....

:D JAG MÅR BRA IDAG!!  Jag mår BRA... . Jag har inte varit hungrig, åt första gången vid 14-tiden och då hade jag ändå varit uppe sen 7. Fantastisk känsla, å vad jag önskar att alla som mår bra förstår hur bra dom har det. Vilken halleluja känsla det är att mår bra. Fy satan! (Förlåt, jag har svårt att uttrycka mig utan svordomar, det är lite som ticks för mig....)
Jag har känt efter hela dagen, men jag har inget annat än torra händer att klaga på idag :) Galet, hur kan det gå från skit till halleluja över en natt... ja, jag vet inte men det är fantastiskt i alla fall. Jag vet säkert när jag mår bra, för då vill jag lyssna på musik, högt och länge. Jag dansar runt här hemma med mitt skalliga huvud och bara myser av att leva. Snart kommer min tjej hem, dax för mammavecka och photoshoot i morgon. Sen ska vi till jobbet och riva av lite avtal på eftermiddagen.
Holly är off school tomorrow och på onsdag, så det blir en ordentlig tjejvecka för oss. Hon älskar att vara
med mig på jobbet, och det ska bli kul att ha hennes sällskap.
Det kanske är det enda positiva med den här skiten, jag och H får mera tid tillsammans, jag lämnar henne senare och hämtar henne tidigt. Det är härligt att få den tiden, och jag njuter av den.
Det är så härligt att se henne växa upp, även om jag måste tycka att det går för fort just nu. Hon läser liksom engelska böcker och pratar båda språken som om det vore ett. Min stora tjej.... galet.

Nu ska jag dansa vidare!

6-års dagen 

lördag 12 februari 2011

konstiga pennor

som ritar fult säljes till högst bjudande....

500 spänn senare

Ok, vad gör jag nu då?

Skapa

Började morgonen med att vakna innan 07:00. Har jag gjort länge nu, ingen sovmorgon här inte. Inte sover jag på dagarna heller... alltså mår jag rätt bra. Vi säger det. Stoppar huvudet i sanden, gör en pelikan eller vad det heter.
Kort om magen... vaknar, fantastisk känsla, den är platt och vanlig, blir glad, tänker "jiho, så här ska det vara, back to normal phiu"... går in i köket går runt lite och fixar, badabang så är magen som en gigantisk bulldeg igen, svullen som en... ja, vad kan man likna det vid...vet inte, låt oss bara använda ordet svullen. Jag har alltså inte ätit eller druckit (hur stavas druckit.... ) något, och BAM... OK, jag ska inte fördjupa mig mer i den här skitmagen, men vi kan konstatera, den är fucked up. Jag mår illa idag också, illamåendet är koncentrerad till en viss punkt i magen, så det är nått med den skiten helt enkelt. Well well... vad är väl en dag i "må bra slottet".

Hur som helst. Pratade med min kompis Sessi (som borde vara känd för alla som läser den här skräpbloggen) hon bor alltså i Palma men är på G hem anytime. Vi kommunicerar på FB chat och kan "snacka" så i timmar. I går fick jag filmtips. Hon är en hejare på att kolla film. Jag är en film looser, jag kan sitta still och titta i ca 5 minuter, sen måste jag går runt o plocka lite och så, ser aldrig en hel film. Men jag fick tipset att kolla på " It´s kind of a funny story" , hon var säker på att jag skulle gilla den. Så, kl 07:00 i morse drog jag i gång den. VILKEN UNDERBAR RULLE. Jag vet att det inte är en film att gråta till, men jag lyckades tom med det. Det var en 100% Ida humor film, och den var bara så feelgood. TACK Sessi, idag ska jag nog hinna klämma de andra tipsen också.
Den fick mig dessutom att fullkomligt längta efter att teckna. När jag var yngre var jag inte helt kass på det, mitt problem är fantasin, komma på VAD jag ska teckna. Men man får väl börja med att stjäla ideér så kanske det kommer fram några egna medan man sitter där? Jag kan tex utgå ifrån rosabandet, rita ett band, och utveckla bilden. Hajjar ni? Jag hajjar inte, men detta rör sig i mitt huvud. Idag ska jag köpa ett block och bra tuschpennor, sen ska jag teckna. Det får bli fult, men jag ska göra det. Åh...jag längtar :)
Jag har skapat en hel del grejor i mitt liv, och det lugn och jag känner när jag är nöjd med något är ju så så skönt, jag är en rätt kreativ människa tror jag, men igen, fantasin sätter stopp.

Hoppas ni ser det jag ser när jag tittar ut, en helt underbar syn (minus snön, men tom jag måste väl erkänna att det är jäkligt vackert en sådan här dag)

Måste bara berätta hur lite jag borde ha djur. I går trodde jag att det ena marsvinet höll på att dö. Jag hade gjort rent i buren och fixat allt, dom gottade sig i härligheten och höll på. Jag satt och jobbade i samma rum. Sen blev dom helt lugna, den lilla som alltid är rädd la sig utan för huset, alltså LA SIG, typ på sidan och började rulla med ögonen såg det ut som. Jag blev helt iskall. Han vaknade så klart till när jag skrev ut min fasa, och undrade va fasen som pågick. Efter lite surfande så inser jag att det är helt normalt att dom tar små utsräckta naps. Fan va rädd jag blev. Inte så mycket för det sorgliga, men vad fan gör man med ett dött marsvin, och..nej, jag vill verkligen undvika en sådan incident.

Nu ska jag klä på mig och ge mig ut efter rit grejor. Undrar var man hittar sånt?

fredag 11 februari 2011

Lucy Pearl - Don't Mess With My Man (Official Video)

Lucy Pearl - Dance Tonight (Official Video)

Raphael Saadiq - Good Man


Äntligen gör den här underbara mannen ny musik.. Får gärna bli 22 mars och skivsläpp. Enjoy

men va ***

Jag börjar känna mig riktigt riktigt irriterande på illamåendet... vad fasen är det för något?? Nu borde jag verkligen INTE må dåligt, men det ligger där och skvalpar i magtrakten oavbrutet. WHY? Fick ta primperan idag, men det gör varken till eller ifrån, så vad är problemet? Jag är inte jätte risig, men liksom tillräckligt för att inte vilja tex gå ut eller något annat skönt. Bara går mellan jobbet och ligger på mattan framför TV (jobbet är när H inte är här hennes rum, där står the equipment ) Maten är som jag tjatat om tidigare ett riktigt moment 22. :-o Jag känner mig mätt i kroppen som om den fått för veckor framöver, men illamåendet pockar på uppmärksamhet hela tiden, munnen vill tugga på något. Satt och jobbade, flöt bra, så  PANG, som en ränn nil från näsan... BLOD. Urk.... Nu gör slemhinnorna uppror, dom gillar inte heller den här skiten.
Så nu ligger jag här... på mattan framför TV med tussar i näsan och speglar mig i TV bänken och funderar på nästa move. Ser ut att vara fint väder där ute, undrar om jag ska kräla mig upp och titta ut. Nä, jag ligger kvar ett tag till. Jag ligger kvar och drömmer om youghurt med frukt och Pauluns musli. Färgerna är så fina på kiwi, mango och jordgubbar så fiiint och gott, och... och ... gud, det är bara lite frukost mat. Skärpning!!
Undrar om det finns någon som kör med frukost hemkörning, som pizza, fast med youghurt.... fast det är inte precis frukost tid nu... det är ju eftermiddag...hmm.

Mår jag fortfarande illa på måndag ringer jag till läkaren, så här orkar jag inte fortsätta!

Korta drag






..först vill jag bara hälsa min kära Sessi VARMT välkommen hem till Svedala den 23 Februari, nedan ser du lite välkomnande vårbilder tagna för ett par timmar sedan. Jag förstår att du knappt kan vänta att få lämna trista varma Palma behind!
När du ser bilderna min kära kommer du att tänka "what's going on, something is fishy..."

Idag försäkrade sig min dotter flera gånger om att det verkligen är så att det INTE finns en bäbis i min mage, för den ser onaturligt stor ut? Förklarade det här med mediciner och sådant, men hon var inte helt övertygad, sen sa hon, "men mamma, jag måste ändå säga att den är väldans stor"..... :/
Hon har tyvärr helt rätt, jag ser gravid ut, magen och innehållet har svullnat upp på ett otäckt sätt det sista dygnet. Jag har en hel del vatten bundet i kroppen också, det hjälper till att få eländet att se ännu fagrare ut. Idag har jag mått illa hela dagen. Jag har medicinerat men det hjälper inte. Det är inget katastrof illamående, utan ungefär som när man ska få magsjuka och hinner tänka, whats going on... something is fishy.... förtstår ni?

 Jag tog min mamma/cancer lunch i Vällingby som utlovat, och vad händer? Jo jag äter det godaste på länge, och vad tror ni då att det kan vara? .... whats going on, something is fishy....
Bild på denna gourmé lunch finnes i slutet av detta inlägg.

Tog mig till stan och åt ännu mera! När jag skulle åka hem så vet jag inte riktigt vad som hände, det var helt galet mycket människor på tunnelbanan, jag är lite små rädd för trängsel, och det här märkliga illamåendet får mig inte direkt att vilja gnugga nos med folk extra mkt, så jag övervägde att vänta en massa minuter och ta nästa, men jag tog mod till mig och hoppade på. Precis när någon nös i min närhet kom jag på att idag, om mina värden är risiga, så är det den sämsta dagen för att just få en nysning i en packad tunnelbanevagn, sen såg jag bara människor som snöt sig, hostade, harklade, nös, fräste och.....HJÄÄÄÄLP. Panik. Det var en lååång resa hem.

Natten avslutade jag med några timmars arbete. Det är sanslöst vilken fart det var på kopplingen till servern på kontoret den här tiden på kvällen. Inte ett enda problem, lika bra att köra på när man är som piggast :)  Jobba natt är det nya svart.

Something is fishy






torsdag 10 februari 2011

Split personality?

Stackars mina ganska nya grannar... jag skulle kunna betala för att få veta vad dom tror om mig.
Det börjar med att de flyttar in, knackar på och presenterar sig. Jag berättar då att jag ska flytta snart men bara hyr ut min lägenhet i andra hand så vi ses kanske igen en vacker dag....Sen flyttar en annan familj in i min lägenhet, och ut, och jag in igen inom loppet av tre månader, min syster flyttade in med mig när jag flyttade tillbaka (jag har en 4:a) eftersom hon just fått jobb i Stockholm och behövde någonstans att bo så passade det fint och jag hade ett rum över (ok, det var praktiskt att ha det xtra rummet som garderob, men det är så mycket trevligare att ha en 20-åring där inne än massa dammiga kläder, hon både pratar och dessutom säger massa roliga saker som får mig att skratta) Vi är båda blonda (eller ...ja, Moa är blond, jag är ju flintis som ni vet, men jag var...) och grannen träffade på min syster när jag skulle flytta in i gen och blandade nog  ihop oss lite. Hur som helst... (rörig historia)
Helt plötsligt är jag alltså tillbaka, och när jag är tillbaka så kommer det och går en yngre version av mig i bland, plus den miniversion som också bor här. Jag har träffat henne 3 gånger sen dess, en gång med min blonda peruk, tror inte hon tänkte på det, men sen en gång med den bruna, och här om dagen råkade jag öppna dörren just när hon stod där och jag var kal på huvudet....
Hon såg lite rädd ut tycker jag.... I don't blame her. Om jag var hon hade jag nog tänkt tanken "min granne är konstig".
Men det är inte mkt att göra, man slänger inte fram kardan och säger, var inte rädd, jag håller bara på med en lite cancer grej.
Vi får väl se hur det utvecklar sig. Detta är ju också Stockholm, vi kanske blir grannar i 15 år utan att ens hälsa på varandra, sådant händer.

Nej, jag är inte piggare. Jag är trött och lite nere. Jag borde inte må illa längre, men dagen började med att jag vaknade och mådde illa. Fick ta primperan (ett av tre läkemedel jag tar mot illamående) jag blir väldigt trött av primperan, men idag undrar jag om det hade spelat roll om jag låtit bli för min hjärna är på  offline mode i alla fall. Jag vaknade runt 07:00 och har suttit i soffan sen dess. En del andra biverkningar har kommit tillbaka, de som har med munnen att göra. Så så tråkigt.

Ja, vad får man för biverkningar egentligen? För er som inte känner mig så kommer det låta helt normalt att jag igår när jag var på jobbet och skulle bestämma mig för lunch valde smörstekt fisk med potatis (som var det ENDA som lät gott...) men för er som känner mig så vet ni precis hur skruvat det är, dessutom praktiskt taget slickade jag rent tallriken.... det är enormt läskigt och jag vågar inte analysera det närmare. (För er som inte känner mig personligen så äter jag inte fisk, jag tycker inte om det, har aldrig gjort, och förstår att hjärnan spelar mig ett spratt)

Det vankas blodprov idag, gud va roligt! Sen ska jag nog lyxa till det med en mamma/cancer lunch i centrum. Haha... ja... om någon hade sagt till mig för 6 månader " om ett halvår sitter du och äter lunch i vällingby centrum när alla andra sitter på jobbet och äter lunch, du har bara ett bröst, är flintskallig, svullen och lagt på dig några sladdriga kilo, konstant hungrig, illamående, hungrig och helt dum i huvudet (idag har jag tappat ord och glömmer hela tiden bort vad det är jag tänkt skriva) och bara känner dig allmänt risig, hade jag tänkt "my ass". Men ja då... om några timmar så sitter jag där på mitt ass och äter den där lunchen som om jag aldrig ätit något bättre. Det viktiga nu är att leva i nuet och njuta av just det :)
Bra idé K! Ses i centrum på lunch, ska ladda från tårna nu, eller också får det räcka med dessa 3 timmar jag suttit still i soffan. I can do it, I can do it, I can do it!

Förresten så är alla bjudna på partaj i September när jag fyller 35. Inte för att fira min födelsedag, utan för att fira att livet går vidare, jag vet inte hur, var eller exakt när, men det ska i alla fall bli ett ordentligt partaj, och världen är bjuden! Jag är egentligen inte så begeistrad över att hamna i facket 35-40, men jag har ändå vett att vara glad över att det inte är min begravning, för hur overkligt det än kan låta, så är det just en del cancer kan ställa till med, och hade jag inte gått den där dagen och kollat upp knaset i bröstet, så vet ingen vad som hade hänt i September, men nu vet vi att det blir kalas, det är tumen upp! Börja ladda!


onsdag 9 februari 2011

Vill vakna

Nu vill jag vakna till! I morgon är det en vecka sen jag fick min andra behandling, varför vaknar jag inte upp helt? Jag blir ledsen av det här :(
Det är mycket bättre, men långt ifrån bra. Nu trodde jag återigen att jag hade koll på den här skiten, men icke sa nicke. I går när mina kollegor (så trevligt att få besök och snacka lite normalt snack :) gått härifrån så var det så fint väder, stod i fönstret och tänkte i någon timme att det vore nog bra att komma ut en sväng när det ändå är sol, det mår man bra av. Jag hittade aldrig riktigt kraften, sms:ade min kära vän Karin (som så lämpligt för mig är mammaledig just nu :) och hoppades att hon skulle kunna knuffa på lite och vilja ta en promenad med mig. Jag hade tur! Hon kunde tänka sig en vända i solen.
Det visade sig vara allt annat än skönt ute, men efter mycket om och men så hade vi tagit en ordentlig tur innan det var klart, och jag kände mig nöjd (och kall). Sen tvingade jag med min syster till Vällingby Centrum när hon kom hem från jobbet, bara en inspirations sväng på kvällen, kolla lite, känna på saker, tänka och fundera. Trevligt. Fick för mig att jag var sugen på godis men det visade sig att det var så så äcklande och smakade skit. Jippe! (Säger jag som just satt i mig 5 vita rostade bröd och en hårdmacka, och min hjärna säger, ät lite mera du, du är inte mätt.....)

Jag skrev i går att mina inlägg är tråkiga, fick lite reaktioner på det, och ni har ju helt rätt, det är vad det är och bloggen speglar resan. Jag tror mest att jag blir lite ledsen för att jag inte kommer igen, blir frustrerad och känner inte igen mig riktigt. Jag hoppas verkligen att den här resan förändrar mig på ett bra sätt, men jag är så rädd för att bli förändrad på ett mindre bra sätt. När jag inte känner igen mig själv blir jag rädd. Jag måste få känna dom små glädjeämnena ibland, få känna mina ironiska vibbar lite då och då, när de håller sig borta för länge får jag panik och tappar bort Ida.
Igår kväll kände jag ändå att jag är kvar där under någonstans, jag kollade på "Sommar i Sverige" och jag tänker inte skriva vad jag tänkte, men jag kan säga att hur singel jag än blir, så kommer ni aldrig hitta mig på ett "singel event", då dör jag hellre, och så ensamen kommer jag aldrig i hela mitt liv kunna känna mig. Herregud..... Man får ändå vara glad att det finns så sjukt speciella människor så att man får lov att följa med dom på sina högst privata resor, även om jag samtidigt kan känna att jag mår lite dåligt av det som i mina ögon mera blir lyteskomik. Det är med skräckblandad förtjusning jag utsätter mig för ett progam som tex " Sommar i Sverige".

I går när jag pratat med Karin och vi bestämt oss för en promenad gick jag och åt något (nähä??) sen satte jag mig ned och tänkte "vad var det jag skulle göra nu då?" ....läskigt. Som tur var kom jag på det. I morse ringde fadern till mitt barn och upplyste mig om att skolan är stängd en dag nästa vecka så att jag skulle ha kolla på det, det hade jag redan (så klart, jag är morsan liksom... ;) men när vi skulle lägga på var jag tvungen att fråga "varför ringde du nu igen". Vad är det för fel på hjärnan? Det är högst irriterande! Jag ser även konstigt, det är suddigt och snurrigt när jag försöker fokusera på TV och när jag var ute och gick i går, det är någonstans där inne som det inte riktigt kopplar som det ska. ARRRRRWWWWWGGGGHHHHHH..... FAN VAD IRRITERANDE.

Ja, nu ska jag i alla fall försöka ta mig till jobbet, även om det idag tyvärr inte känns som en bra ide. Men det kanske blir en bättre dag än det känns som om jag bara kommer i väg och och klämmer ner en peruk i valfri färg över den här bomullshjärnan. Kan vara värt ett försök.

JAG HATAR CELLGIFTER, bara så ni vet säkert var jag står.

Tjing

tisdag 8 februari 2011

Från 10 till 5


Kaffe, idag tog jag kaffe till frukost. Smakar tyvärr inte bra alls, men det vänder sig inte i magen av doften, det går åt rätt håll, i morgon kan det smaka bra, jag väntar!

Fick besök av min andra hälft igår, pappa vecka,
men vi bor så himla bra till varandra att det kan
bli bonus besök varje dag och vi hinner kramas
och mysa lite. Det finns många bra saker med att
hon växer upp, samtidigt som det går läskigt fort.
Herregud, kärleken till den här, det går aldrig att
beskriva, men jag tror alla föräldrar förstår :)
Är stor skillnad. Att vakna 10 ggr en natt och att vakna endast 5 nästa är stor skillnad, och det går åt rätt håll, det är sådana saker som får mig att må lite bättre dag för dag. Jag fick en släng av matorgie känslan i går kväll, det var obehagligt, det är den konstiga känslan av att vara så hungrig att man inte kan stoppa intaget. Jag kommer för alltid att ha respekt för de människor som inte kan hantera det här med maten, det finns inget stopp, jag kan inte förklara hur vidrigt det är, att fortsätta äta när det inte finns mera plats i magen, kroppen skriker SLUTA! Men huvudet säger ÄT. Men idag är det inget cortison, så nu ska det fasen inte hålla i sig så länge. Jag vaknade hungrig idag, men som sagt, det är ned räkning och en kort period om man jämför med förra gången då jag tror det höll i sig en vecka. Vidrig vecka. Ingen förstår det heller, hur det känns. Det är väl "bara" att sluta äta och göra något annat? Nej, det var inte så enkelt. Jag är som ni märker fortfarande helt chockad över hur kroppen kan ställa till det för huvudet. Totalt chockad. Det var en helt ny upplevelse för mig. Urk.

Vet att mina inlägg är lite tråkiga nu förtiden, sorry, men det hänger med i mina svängar, inte mycket att göra, det går inte att glorifiera det här skräpet, det ska gudarna veta. Men för varje dag det känns bättre, som i går kväll, sent när jag satt upp en gardin i köket (jag har just flyttat hem till förorten igen och inte hunnit med så mkt av olika anledningar...hrm, det tar sin lilla tid, men jag ska ingenstans och har inte brådis) så känner jag ÄNDÅ att livet inte är så dumt, det är en sådan befrielse att må bra, att tom det här livet jag lever just nu kan kännas toppen. I går, när jag satt där och kollade på min egensydda köksgardin  som jag svängde ihop efter att ha hämtat upp symaskin och hittat trådar och grejor nere i källaren gjorde mig så nöjd :) (BRAG) Jag har inte sytt sen jag fick barn, det är snart 7 år sen, och på första försöket fixade jag det, dessutom var jag vaken från sju på morgonen till midnatt, det är också en seger i sig. Livet är inte så illa hörrni, det går vidare för oss alla, i alla situationer, och det finns så herrans mycket bra att leva för.
Min gardin ;D


Några har frågat mig om min PICC line. Det är så där jag blir behandlad att man får eller kan få två behandlingar "rakt in" i en vanlig infart i armvecket, men efter 2 stycken behandlingar så är de små
blodkärlen förstörda och fixar kanske inte fler behandlingar och då måste den större infarten in. Man kan
så klart sätta in den större infarten direkt, och få all behandling och alla blodprov den vägen, jag vet inte
varför de inte gör så, men i min värd är jag bara glad, ju längre jag slipper den ju kortare tid behöver jag ha den. Den ska ju sitta i min arm, och läggas om en gång i veckan, så ...ja, jag är nöjd med det här. Dock börjar mitt höger armveck bli ordentligt stucket i, eftersom jag är bröst opererad på vänstersida ska man inte använda den sidan alls för blodprov, så alla stick tas i höger arm. Jag har fin fina vener, men när det blir många stick flera dagar i rad så blir det lite kinkigt.

Kl 09:30 ska PICC line sättas in den 24 februari, sen tas en lungröntgen för att se att den sitter rätt, sen får jag min tredje behandling direkt i den. Jag ser fortfarande INTE fram emot den dagen. Det är dessutom min bäste väns födelsedag, vilket suger ordentligt. Inte för att vi brukar hinna ses längre på födelsedagar och sådant, men bara ändå, det är en dum dag för cellgiftet. Men vilken dag är inte det i och för sig.

Idag får jag lunchsällskap av kollega eller kanske tom kollegor. Idag ska jag göra mig till och jobba lite också, det ska jag fixa! Härliga tider! Jag lever!
Jack på besök hos moster igår :)

Myser lite i soffan mellan bad och lek.

måndag 7 februari 2011

Fina syrror och andra kämpar




Åh vilka fina syskon och familjemedlemmar, vänner, och okända vänner jag har, fina, fina, fina. Jag mår bättre idag, efter ett par dagar i totalt mörker inser jag i morse att det är måndag? Måndag?  vad hände med fredag, lördag och söndag? Jag vet inte. Men ja, nu är det måndag och jag reser mig så sakteligen. Dagen med Hannah och Jack var vad jag behövde. Fina upplyftande mess från systrar och vänner. Fan va fina ni är allihopa, jag har sådant stöd i det här skiten att det är helt otroligt. Ni betyder allihopa massor för mig, hoppas att alla också känner det!!

Det här inlägget är bara kärlek till Er alla därute som kämpar med mig! KÄRLEK!


Äntligen måndag

och jag tycker mig känna en skillnad denna morgon. Förutom att jag vaknat 100 gånger i natt och sovit skitdåligt så tycker jag att jag känner mig piggare. Jag har räknat dagarna på kalendern, det gjorde jag i natt vid 4 när jag var hungrig och inte kunde sova. Jag kan inte fatta att det är måndag? Har det gått fem dagar sen jag fick behandling? Var i hela friden har dessa dagar tagit vägen? De är helt borta, känns som ett skämt? Jag vet inte ens vad jag gjort dessa dagar. Sovit mest tror jag... och kollat på TV. Dock har matorgien hållt sig helt borta denna gång. Istället har jag bundit vatten och svullnat på ett minst sagt ofördelaktigt sätt, men vem f** bryr sig längre, jag orkar i alla fall inte, jag skiter i allt nu, jag orkar inte bry mig om hur jag ser ut, det är hur jag mår som jag bryr mig om nu. Nu råkar jag veta att just det kommer att ändras när jag mår bättre också, men det är i alla fall tur att man kan skita i det när det är som värst.

Denna gång har jag varit mycket känsligare mot mat och lukter (dofter ska det väl vara, men i min värld är det äckliga lukter just nu) och det är allt från kaffe, tvålar, ducshcremer , en del lagad mat, andra människors dofter, som ställer sig för nära mig i kassakön. Det är jätte jobbigt, jag var och handlade i går, kännes lite som på liv & död. Jag trodde inte jag skulle orka hem, och då fick jag ändå skjuts dit. Tack för det K! Det är dock ändå skönt att få känna luften i ansiktet efter ett par dagar i sängen.

Förra omgången var jag som galen i chips och smågodis, och när jag gick förbi smågodiset på affären i går vände det sig i min mage, fy va det luktade illa... urk.
Mamma hade med sig massa gott till sjukhuset i torsdags, kakor och choklad, dessa ligger i mitt kök nu, för vi åt inte av det, men jag kan inte ens se förpackningarna. Det vänder sig direkt när jag ser dom. Måste vara sk betingat illamående. Idag tog jag de sista 16 betapred tabletterna (cortisonet) så jag bör väl heller inte hamna i matträsket denna gång. Det är skönt hur som helst.
Ett noll till Ida denna omgång, ska jag få börja leva lite nu igen då? Det vore något faktiskt, trött på att vara död.

Idag kommer Hannah och Jack hit, det ska bli skönt att det händer något!
Jag och Holly med systerson/kusin Jack.

Jag och Hannah för en hel del massa år sen, det är lätt att se att våra barn verkligen är våra :)

lördag 5 februari 2011

Denna dag

är en riktigt skitdag.. Jag mår INTE bra. Jag kan inte ens förklara. Den här baksmällan av cellgifterna suger ordentligt. Ändå mår jag fortfarande bra om man ska jämföra med andras upplevelser, jag har haft tur. Men fy fasen, this is not the shit....this is total crap. Jag vill bara sova, men cortisonet gör mig hyper på ett konstigt sätt. Jag sitter och är så så trött, vill bara lägga mig, men kroppen vill inte slappna av, det är tortyr. Jag fattar fortfarande inte vad cortisonet ska vara bra för... det verkar inte finnas något bra svar på det, för mig känns det totalt onödigt. Men det finns väl en anledning. Förhoppningsvis någon annan än att äta ihjäl sig..... En annan jobbig sak är att det enda som finns att pyssla med är att titta på TV eller läsa, men jag klarar varken av det ena eller det andra, jag kan inte koncentrera mig och ser dubbelt i bland.
Hatar den här helgen.... jag känner mig inte stark överhuvudtaget, jag känner mig golvad av influensa och way to much drugs.

Over & out

torsdag 3 februari 2011

Im going in for the kill, Im doing it for a thrill

Det som gör mest ont är när den här tejpen ska bort, finns inget som är mer smärtsamt ;)
#2 avverkad. Tack för det, då var det bara 4 kvar!
Kändes lite lättare denna gång, så länge sen jag inte vände huvudet mot ställningen som luktade enormt mkt sjukhus idag, jag vet inte om det är cellgiftet som luktar, eller om det är nått annat. Redan vill jag spy när någon nämner ordet "kaffe". För att inte tala om "doften", uäk. Det som i morse var ljuvligt. Märkligt.
Gick fortare idag också, vet inte varför, eller så kändes det bara så. Tog aldrig upp datorn och testade, så jag är ovetande hur vida det finns WiFi eller ej. Kan nog överleva utan den vetskapen ett par veckor till. Dock insåg jag idag när jag klev in i väntrummet att jag redan är en perukexpert. Finns det en i närheten kan jag se den! Oh yes...
Jag mår illa, jag är trött och jag känner mig avtrubbad.
Om man kollar på bilden längst ned så kan man fundera på hur fasen det kommer att se ut på gång #6, om det ska utvecklas utseendemässigt i den här takten... haha. Urk. 
Inte bara jag som är trött, min mamma ligger och snarkar bredvid mig i soffan nu :)

Här är små droppar kvar av det röda giftet, och i botten den sista dosen.

Här är mamma, fortfarande vaken.

Här hänger min jacka, och mitt hår. ...

Skalle Per, nej, det är ju IDA





WiFi på Radiumhemmet?

Min stora kärlek. Jag undrar hur jag hade fixat det här utan henne. 
Det måste ju vara den bästa förströelsen ett par timmar? Att surfa lite? Lyssna på musik och bara.... jag vet inte, shoppa eller... nått? Måste genast kolla upp om det finns WiFi, ta med mig viktigaste prylen och bara NJUTA ett par timmar...bah...
Viktigt! För er som hamnar här och funderar på hur det ska bli, för vi är ett alldeles för stort gäng som hamnar i den här skiten. Alla sa till mig "LÄS INTE MASSA BLOGGAR!!" och jag förstår vad dom menar, men jag menar att det kan hjälpa att faktiskt göra  det, dock vill jag påpeka att det jag skriver om är min upplevelse är långtifrån hur det är eller kan bli. Det här med behandling och känslor är så otroligt individuellt! Det går faktiskt inte att veta hur man ska må eller reagera på det här. Så, allt jag skriver om är min resa, där jag skriver "man känner", "man mår" så låter det som om jag skulle veta hur alla andra mår, så är det inte, utan jag är bara är slarvig i min skrift, det ska stå "jag känner, och jag mår". Jag tycker om att läsa de bloggar där jag känner igen mig, av någon anledning är det skönt att veta att man (jag) inte är ensam i det här, och veta att det man (jag) känner och tänker är normalt. Det gör att man kan ta det lite lugnt och ta det som det kommer.
Jag har hört allt från " vadå? ska du jobba? det kommer du inte att fixa! till, jag jobbar heltid, det fixar du oxå!(OK, det är bara en person som jag träffat på som jobbar heltid, och inte så många som jobbar alls, men som sagt, individuellt) ... det är individuellt helt enkelt, hur man mår.
Det har varit jobbigt att inte veta hur det ska bli, nu känns det lite bättre, jag har lite koll på min situation. Och det som varit värst för många andra är inget jag känt av. Det som varit värst för mig är det inget jag hittat nått om hos andra. Jag mår mest dåligt över hungern som var sjukt jobbigt, i kombination med att magen helt plötsligt la av. Vidrigt, och jag hoppas det går bättre denna gång!

Gud vad jag längtar till kl ett! Då äntligen ska jag få ta en dos till! Åh...underbara torsdag!

I går njöt jag bara av tillvaron! Jag började dagen med att lämna min lilla tjej på skolan, hade sällskap av syster Moa, träffade vår kusin Andrea (som snart åker tillbaka till Australien och pluggar vidare till veterinär.... jag är stum av beundran, jag skulle aldrig klara av varken studierna eller att kastrera katter eller allt annat superäckligt man får göra som veterinär) Mysigt att få träffa henne lite, sen åkte jag till Sickla och träffade min kära vän Freja (aldrig varit i Sickla, mycket trevligt centrum!) med sin lilla Felix. Skönt att bara få äta lunch i gott sällskap och snacka om allt mellan himmel och jord med någon som känner en utan och innan. Hennes mor drabbades av C skiten precis samtidigt  som mig, och har samma typ av C, och det finns i deras släkt. Jag blev särskilt glad att hon kollat upp sig och INTE har några spår av förändringar. Fan vad jag inte vill att någon ska behöva göra den här resan.
Sen åkte jag och tog mitt sista blodprov för denna omgång, nu väntar som sagt ny behandling och 5 nya blodprov innan nästa omgång.
Sen blev jag och H bjudna på middag hos Britta m familj + härliga gäster. Anna & Britta, ni e för sköna :) Och Britta, det var en för j***a god Chili!!

Skön dag, och jag har sovit så himla bra. Så nu är jag redo att må SKIT ett par dagar. Sova dåligt, och äta som en flodhäst. (Det blir jag aldrig redo för, men jag intalar mig det iaf)

Känner jag mig som första omgången så kanske jag håller mig låg med skrivandet ett par dagar, helt enkelt för att jag inte orkar. Jag var för trött sist. Men jag kommer igen! Var så säker!

Nästa vecka är det förresten dax att ta nya bilder för H hos Stockholmsgruppen, dom tycker det behövs nya, och ja, det har hänt en del :) http://www.stockholmsgruppen.se/ om ni går in och söker på "kids" och quick finder "Holly W" så hittar ni henne och kanske känner ni igen reklamen för JM.


PEACE ;D




Min lilla tjej, hennes eget påhitt att bli sminkad, inte mitt, sen kanske  mitt intresse för smink har smittat av sig något, men det är viktigt att poängtera att jag inte har kommit på iden. Men hon är min dotter, helt klart inte brevbärarens :)




onsdag 2 februari 2011

Fryser om huvudet....

Det är kallat att vara kal, och 5 mm gör stor skillnad i värme mot den kala hjässa jag sitter med nu kan jag lova. Har väldigt kort stubb på stora delar av huvudet, men det syns inte för det är helt vitt... (absolut inte grått om någon undrar....hrm)
Alla mina mössor är för stora. Jag har inte så många, men de jag har halkar ned över ögonen. Ser så hysteriskt roligt ut... jag fattar inte hur jag kunde ha dem tidigare, jag hade helt enkelt sjukt tjockt hår. Mitt huvud är så litet. Ser roligt ut... lyteskomik.
I går hade jag bara peruken och hårband, frös om nacken hela dagen. I dag måste jag ha mössa. Skulle köpa en ny mindre, men helt plötsligt finns det inte en enda snygg mössa i hela stan att få tag i. Några fula gamla lik i REA korgarna, funkar inte för mig. Och sjalar.... nä, det finns inga snygga sjalar, JO, om dom ska sitta runt halsen där en sjal ska sitta, men på huvudet? Det känns lite som att dra ett bar byxor över huvudet, fel. Låter så enkelt och tramsigt det här med huvudet, men tänk er, jag är en sådan där som kan byta kläder 6 gånger på morgonen, handlar om en känsla, det kan se förjävligt ut, men måste kännas bra, förstår ni? Nu har jag ännu ett jäkla val att göra. Och inget känns rätt, det ni, ni som vet vad jag snackar om. (klädbytar människor vet jag att det finns gott om, jag är inte ensam)

Jag är sugen på nått riktigt kul! Jag vill gå ut och roa mig kungligt. Nä, det är ju torsdag i morgon, det går inte, har ett viktigt och skit trist möte i morgon.
I går blev jag sugen på ett glas vin. Men det gick ju heller inte eftersom det snart är dax för en nästintill dödlig cocktail så ska jag inte dra några glas vin nära inpå. (Ja, och sen så har jag inte haft vin hemma på ett tag, så det hade inte gått hur alkisaktig jag än kände mig i går för en sekund) Tydligen är det så att levern har fullt upp med att ta hand om alkoholen, och drar man sen nära inpå ett cytopartaj med 3 liter cytostatika så pallar inte levern med det också och man får "för stor dos", och så sugen på vin kan jag aldrig bli, att jag vill få i mig mer cyto. Någonstans går gränsen för hur roligt jag kan tänka mig att få.

Vaknade förresten med blåsor i munnen. Det är fräscht och nytt och inte alls chockerande, munnen drar på sig massa biverkningar av det här. Tycker inte dom kommer passande bara, om jag ska bli så där matglad igen någon vecka, eller också är det just det dom gör.

Nu ska jag starta dagen, väcka dottern och börja fundera på...mössa, sjal, blond wig, dark wig eller dödssjuka looken. Och idag, ska jag dricka enorma mängder kaffe, för i morgon är det väl kört med det
på ett tag. Konstigt det där med kaffet alltså....

Tjing
När H slutade på dagis fick vi ett USB minne med över 1000 bilder med oss. Det är så  värdefullt! Jag kollade igenom bilderna i går och slogs av hur fort livet rullar på, det kändes nästan lite sorgligt. Jag träffade en gammal vän här om dagen som ganska nyligen fått barn, och hör mig själv säga "jag är dålig på bra "barnvagns fik, det är 7 år sen jag hade det "problemet". 7 år?! Jag har ett barn som är 7 år?! Hur gick det till? Det kändes jätte konstigt, men så är det, min dotter har hunnit bli 7 år. Galet och helt underbart!
Här tar hon två sköna saker i ett bräde, käk och sömn :D

tisdag 1 februari 2011

Närmar sig FEC behandling #2

Från äkta hår till rakad 5 mm, till blond syntet, till skallig, till brunett med lugg,  till sjal ...oändliga möjligheter, varför klagar jag? 

Urk... jag försöker att undvika att tänka på torsdag, men det går inte. Det har varit "snart torsdag" hur länge som helst nu, även om jag blev glad och lättad över att jag slipper PICC line denna gång.
Har jobbad "på plats" en del, himla trevligt, och tiden går fort, men jag blir så trött så trött. Skillnaden nu från tidigare är att det tar lite längre tid att komma igen, jag var helt däckad av trötthet torsdag-lördag, men sen har jag hämtat mig igen och i måndags kände jag mig 100% som vanligt (hrm...nästan). Jag börjar dock förstå varför nästan alla tipsat mig om att göra trevliga saker när jag orkar... det förstod jag inte för 3 veckor sen.
När jag blir pigg igen efter nästa rävcoctail ska jag spela squash! DET SER JAG GRYMT MYCKET FRAM EMOT! Fäller det mig för en dag eller två så får det vara så, då är det värt det.
Jag har gått upp nått kilo (inte alls chockerande med tanke på matorgierna första veckan och en grym aptit och mycket tid att äta på de andra) så jag är ju inte i alls i form och flåset har jag ingen aning om hur det är med, säkert risigt, men viljan finns, SKAM DEN SOM GER SIG! Sen ska jag fylla på de två bra veckorna med lite jobb, och massa sociala, trevliga aktiviteter med alla härliga människor runt mig. Ser fram emot de bra veckorna så himla mycket att jag knappt kan vänta!
I går gick jag från Norrtull till Zinkensdamm, för er som inte är Stockholmare eller känner till området så är det från ena hörnet av Stockholm till det andra :) Ingen aning om hur långt det är, men det tog ungefär 1,5 h. Härligt väder, solen sken och Stockholm är så vackert på en del ställen att det gör ont att se :D

STOCKHOLM