lördag 30 april 2011

Så där ja

... Då välkomnar jag taxens sista biverkningar på min kropp. Sitter på tunnelbanan hem från två års kalas och mår så jävla okalas. BANG sa det. Glad Valborg till alla Er som är på fötterna ikväll!

Grattis på 2-års dagen fina JACK

Glad moster för nästan nästan två år sen (med nya bröst och redan cancer, tur att man inte alltid vet vad som väntar)
Jack var så liten så liten tyckte jag,  och han var/är så fin <3

Nu fyller den här härliga killen två år idag! HIPP HIPP HURRA!

Köttbullemacka vs. köttbullemacka



Mmm, man kan tro att man vet hur en köttbullemacka smakar. Men så funkar det inte för mig just nu. I torsdags, en halvtimme innan injektion av taxotere så åt jag och syrran på KS Café. Jag tog just en köttbullemacka. Den var så god...mmm, smakade rödbetssallad och köttbullar, fina grejor. Hungrig var jag också.
I går träffade jag min kära vän Sessi på ett fik, jag var jätte hungrig, slog till på en köttbullemacka, igen, det var ju så gott igår liksom. HUY... va äckligt. Jag kände redan på kvällen när vi kom hem från radiumhemmet att nått börjat förändras i munnen , men inte ens 24 senare är det helkört. Jag åt och åt av mackan, för jag ser ju vad det är på den, jag vet hur det SKA smaka och jag var jätte hungrig, men fy fan va äcklig den var. Jag kunde inte ens äta upp den. SURT. Det är mycket mycket tråkigt att inte ha rätt smak eller någon smak i munnen. Jag har ramlat över ett par människor på sista tiden som har åkt något som gjort att de tappat smak och eller luktsinne, någon permanent, och någon med övergående problem. Jag tycker verkligen synd om dessa. Det är så värdelöst, så så värdelöst. Man måste ju äta, men det är svårt när det smakar skit det man väl får in i munnen. Vatten är tufft äckligt. Och nu smakar kallt vatten varmt vaniljigt. Uäk.

I går tog jag ett efterlängtat bad, jag låg i hur länge som helst och bara njöt av att jag kunde. Så här ren var det längesen jag kände mig! Att bli av med PICC linen var en skön grej, verkligen. Inget som stör på högerarmen längre, underbart.

Nu ska jag kolla på TV4 och Jenny Wilson (snyggt efternamn) som jag fick se i morse där de uppgav att de senare skulle tala med henne om den sjukdom hon genomgått, jag såg det direkt, på håret... Bröstcancer... det växer ut på ett speciellt sätt, jag har sett den nya korta håret många gånger nu som kommer ut efter en härlig cellgiftskur. (Det kan vara andra cancersorter, men även denna gång bröst)
Nu ska jag snart kolla på intervjun. Alla hanterar det här skiten på olika sätt, och det är intressant att höra andras versioner av det inträffade. Det är dock lite jobbigt, för jag gråter lite när jag hör andras historier, det känns så dramatiskt, och jag tycker själv att det är fruktansvärt. Men jag kan aldrig känna "ja, men, det är ju det här jag genomgått", utan jag känner bara "Men gud... stackars henne". Jag kan fortfarande inte ta till mig det här. Här kan ni höra hennes Bob Marley version av "work". (tror jag det är...) om du har spotify :)

I morse vaknade jag 04:33... sen var jag vaken en timme ungefär innan jag kunde somna igen. Jag tänkte bara att "nej, jag ska INTE ge vika och kliva upp". Och jag somnade faktiskt tillslut om, skam den som ger sig. 04:33 är INTE OK. Inte alls.

Detta är en mkt bättre tid att vakna på en lördag morgon
även om jag kan känna att det vore hur coolt som helst att typ
kunna sova till nio...eller tio eller nått, men det har hittills
inte hänt.
Nu känner jag att det börjar bli lite stel i benen... har på egen hand delat upp cortisonet lite för att förlänga det, så det kanske är dax att smälla i sig lite nu. Skönt att slippa den tvära känslan mellan
pigg och glad till ont och trött.

fredag 29 april 2011

Löjligt lycklig







i vilken peruk som helst! Hämtat och fått spruta, check! Träffat och myst med Sessi! Sol hela dagen! Hämtat ut 6 par lösögonfransar. Jag är världens lyckligaste, trots det värsta månansiktet i världen, kolla in hamsterkinderna. Hallelulja cortisonet, skiter i kinderna och njuter av ruset. OK, jag är ordentligt trött, vaknade 04:55, knas, men vad gör det? livet leker helt enkelt.... är det inte bara helt underbart? Nu längtar jag ordentligt efter min lilla tjej, längtar tills nästa vecka, när jag äntligen får vara med henne, som en frisk mamma, mamma är faktiskt nästan helt frisk! (hrm.. OK, kanske sämsta veckan, men det är över)



Antiklimax

FUCK OFF

 Ja, vilken antiklimax dag... trots att de fuckade upp droppen och jag fick sitta dubbelt så länge och med isvantar i två timmar istället för en så kunde det inte slå ned på mitt humör det minsta.
Fick sitta i rum tre som har fem stolar. Måste säga att jag föredrar (FÖREDROG!) det rummet, att sitta i stol istället för nedbäddad i en säng är så mkt mindre dramatiskt och mycket skönare att sitta upp.
Nu har jag gråtit ett par gånger sen i går... det är så skönt och overkligt att det här helvetet som det faktiskt varit är över. Jag var så glad när jag gick att jag glömde att hämta ut min spruta, så in till KS och hämta upp den idag, men det är väl inte mkt att
gnälla på, ska ju dit varje dag i fem veckor snart så jag kan lika gärna börja öva :)
 Jag har bestämt att jag inte vågar chansa på att ta den själv så jag åker till jobbet och får hjälp av mina tjejer :)
Ska också åka och hämta ut 25 par lösögonfransar idag, de ingår i det statliga bidraget och nu har jag inte många fransar kvar, dom sista ryker nog om några dagar. Kan vara bra att ha helt enkelt. Mkt att göra idag alltså, lika bra att köra hårt medans cortisonet är högaktuellt, innan luften går ur och värken smäller till. Borde klara mig hela denna dag i alla fall.
Jag och syrran åkte direkt till NK, där skulle jag köpa en dyr väska, ett par fina solglasögon och gotta mig lite, fira, men nej... väskan kändes inte som jag tänkt mig och glasögonen var för många att väja på, åkte till systemet i stället, och köpte en liten bubbel flaska, klart man måste få fira liiiiite.
Antiklimax nr 2 denna dag. Den snyggaste kille jag sett på länge satt i kassan, och gissa vad som händer ??? (nä han bjöd inte ut mig) men jag fick VISA LEG?! Första gången på minst 10 år. Jag ville krama honom, han hjälpte helt klart till att göra min dag ännu bättre ;)


 Syster Hannah va med, trevligt sällskap, fick skratta en hel del :) Vi fixade lite kräftstjärtssallad till högtidligheten, det har också blivit vår parad rätt, när vi ses äter vi helt enkelt sallad med kräftstjärtar .... :) Så gott så gott. Jag har sen jag började med taxen varit väldigt sugen på sallad i allmänhet. Mår bäst av kall mat.
Nu har smaken i munnen blivit så där äcklig, ingenting, smakar lite sött av allt, äckligt. Men det är OK, för det är SISTA gången ! :D


Här åker PICC line UT! Känner ingenting! Nada! på två sekunder, borta... sanslöst underbart. Det här är ett STOOOOORT plus med picc och för Er som inte ska ha lång behandling måste jag faktiskt rekommendera detta. Det är mentalt stort att
bli av med den, en port sitter kvar länge efter avslutad behandling. 

BORTA :) Ett litet plåster, som jag tagit av idag, syns knappt. Jag e friiiiiii.


Ja, här sitter jag med mitt "månansikte" o tjurar av glädje. 

tack stolen, men vi ses aldrig mer


Fina fina Hannah!

 Som sagt firade vi lite lätt, god sparris, och himla fin på bild ;) Vi skulle sitta på balkongen, men där hade jag fått en geting invasion, otrevligt.
Men jag hann iaf öppna det mousserande innan vi fick springa in.
Jo, jag saknar mitt hår som bara fan.... Jag är galet trött på den här fula uppsynen. Men jag är också galet trött på perukerna, så de slänger jag av mig omg när jag kommer hem.




Jag vill igen ge ett extra stort tack till alla mina härliga vänner, till gamla, nya, nygamla, familj och släkt som stötta mig på ett fantastiskt sätt. Alla blogg vänner jag fått, och alla som har följt mig.
Jag känner mig så lyckligt lottad som haft er alla under denna resa. Även om den inte är slut så känns det lite så, för jag är inte rädd för strålningen, och den känns som en barnlek jämfört med cellgifterna. Det är ingen lek, det går inte ens att beskriva vilket vrak det här skiten gör dig till. Det bryter ner kroppen på så många vis, både rent fysiskt men också psykiskt och mentalt. Det är utan tvekan det värsta jag gått igenom i mitt liv, och ni alla har gjort den här vidriga resan så mycket lättare på alla sätt. Jag kan se framåt nu, men glädje. Det som händer nu är bara en transport sträcka, och jag ska se till att kroppen och knoppen får läka, och att det får ta den tid det tar. Nu kan jag se fram emot ett nytt schysst bröst och lite sånt, det kommer ta lång tid innan det är helt över, men det är små potatis, jag är FRI
Ni får fortsätta följa mig, jag har bestämt mig för att fortsätta skriva tills det sista kilot har ramlat av, hoppas att det ska peppa mig att göra det snabbt, för helt ärligt vill jag snart stänga dörren till den här tiden och gå vidare.
Till er alla bröstcancer systrar som just nu går igenom ett helvete som känns som om det aldrig ska ta slut, så önskar jag bara att ni kunde känna att det finns ett slut (för många av oss i alla fall) och det är helt galet skönt, hoppas era behandlingar rullar på så smärtfritt som möjligt, ni är snart snart där, det är snart snart över. STÅ UT!

SKÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL !!

torsdag 28 april 2011

Jag finner inga ord

Vi firade med lite rosa bubbel :)
Annat än glädje, och oerhört tacksamhet. Sådan vördnad över att detta är över, det är över.. .jag har inte smält det hela ännu. Jag har ingen PICC line på armen? Ett litet plåster över hålet som skall kunna tas av redan i morgon?? Jag är fri, jag kan duscha som vanligt, bada... inga fler cellgifter, inget trassel, inte massa biverkningar som gör mig till någon jag inte är, ingenting, det är ett par veckor kvar, må lite pissigt ett par, sen är det ren återhämtning, låta kroppen läka och ta igen sig, den är förstörd.
Jag är så glad och lättad idag. Jag vet inte vad mer jag kan skriva.
Fick sitta två timmar idag för att sköterskan satte igång en timmes koksaltlösning istället för taxotere, och det kom ingen på förens nästan en timme senare, så det var bara att sitta en timme till, men idag hade jag inte brådis :)

Jag är så trött så trött, ska skriva om dagens bravader i morgon, och bjussar er på lite bilder. Later!
Piccen är borta, allt är klart, sköterskan har lämnat rummet och jag gråter....av glädje och någon form av fem månaders utmattning

WooooOoooooOOoooooo HoooOoooooOOooo



Man kan ju riktigt se på bara förpackningen av betapred att
man kommer att få en tripp som heter duga. När man ruskar på
den här ceriserosa förpackningen med blå text så rör sig texten.... 

Solen skiner gott folk! Kl är 05:30 och cortisonet skriker "Va fan göööör du, upp och hoppa latmask, du vill gå upp, städa, leva livet människa". Och det gör jag! Oh vad jag vill leva, så mycket och snabbt att jag jag måste hålla tillbaka. Skulle vilja dra igång bose och dansa lite, men det är lite väl att väcka min inneboende nu kanske, tur att jag har värdens bästa hörlurar då! Visste att det var ett bra köp, kommer alltid dagar när man vill dansa runt sex snåret på morgonen!


Idag ska jag ta min sista dusch med picc linen på armen :D och jag ska duscha som aldrig förr, jag tänker inte försöka stå med höger arm rakt upp i luften, jag tänker låta vattnet rinna utav bara hellskotta på skiten.
Liksom plåga det lite och få känna av hur trött jag är på det. Hmmm bara det inte biter mig i ärslet, jag lever ju ofta it tron av att "what goes around comes around"...men då kanske det är PICCens fel att jag ska strålas? Så klart det är, den ska få duscha varmt den jäveln ;)
Säg hej då till Mr PICC!!

 JA! Jag är på grymt bra humör! Kaffet på bordet, 16 betapred i glaset, GOOD TO GO !
Den här dagen trodde jag aldrig skulle komma, aldrig. Visst, kommer må som en räv ett par dagar säkert, kanske längre om det jävlas med mig, men det kommer inga fler ronder i ringen. Inga fler, inga fler inga fler. Om det här monstret inte är dött nu, då finns det ta mig fan inget att göra. Då är det kört. Men jag tror starkt på att det inte finns kvar, I can feel it! (Och jag har ju så sanslöst bra känsla för saker och ting som ni märkt, så kanske hade varit bättre av mig att TRO att jag ska få tillbaka det.... min känsla är tydligen den risigaste tillgången jag har)
Som när jag gifte mig tex "Tills döden skiljer oss åt", det kändes så rätt och självklart då ju... :)
Men man måste tro på saker och ting, annars skulle man ALDRIG vara lycklig, aldrig.
Jag tror dock inte på tex gud, det skulle heller inte göra just mig lycklig. Men när det kommer till mera jordnära saker man kan "ta på" så måste man tro. Tro att man ska bli frisk, tro att man ska klara det, tro att man har hår i slutet på Juni (hrm... säkert flera halv millimetrar) tro att man inte ska strålas... kolla bara va lycklig jag var ända tills jag fick domen i går. OK, det kändes som om han jag inte tror på tog sig en drill på mig (IGEN) men jag skakar av mig och går vidare. Idag är en lycklig dag, det ska jag se till!

Tänk om jag får må denna sista gång som jag gjorde efter den sista taxotere... då är det bara ett par korta dagar med sjuk träningsvärk och lite trötthet. Jag har ofta hört människor säga " Ju bättre man mår av cellgifterna, alltså ju mindre biverkningar, desto sämre tar cellgifterna"... Detta trodde jag var en skröna, och en ganska dålig sådan. Biverkningar är ju alltid individuella... men nu börjar jag undra lite... tänk om jag varit lycklig för det i onödan, den här skiten kanske inte biter på mig? Jaja... jag får väl TRO att den biter trots att min kropp tydligen tagit upp en ordentlig fajt och vunnit delvis...

Denna dag har ett annorlunda upplägg än tidigare 5 rundor. Idag uteblir mamma och syster Hannah hänger med. Jag är själv i morgon em när jag ska ta min neulasta spruta, och frågan är nu... ska jag chansa och TRO att jag kan ta den själv trots 5 tidigare misslyckanden, eller ska jag ta hjälp. Tar jag inte hjälp är det risk att jag inte får i mig skiten och 12700:- goes down the drain och jag riskerar att droppa i värden så att jag blir sjuk och får hälsa på farbror doktorn.... Fasen, jag måste väl klara av det... men det har jag TROTT fem gånger nu, och de gånger jag försökt har jag nästan svimmat och dessutom misslyckas, vilket INTE ligger i min natur ;), och det är INTE en tillfredsställande känsla alls. Måste fundera lite till på det här!

NI SOM TRÖTTNAT PÅ VIKTSNACKET KAN HOPPA ÖVER NEDAN STYCKE
Läste bipacksedeln för betapred i går. När jag var hos läkaren så sa jag till henne att jag ville väga mig, det känns som om jag stannat av i vikt eller tom gått ned nått kilo :) Hon kollade på pappret och sa, du vägde 60 med kläder förra gången, och så kollade hon på mig och sa, nej, jag tror absolut inte att du har gått upp mera, men vi kollar om du vill. 61,1kg .... Jag kände hur jag glodde på henne och kände mig högst bedragen. Jag sa "61,1, va fan". Hon sa "ja, men det är med kläder på".... "Jaha, ja men då så, jag har väl inte stått naken någon gång på denna våg, så det spelar ingen roll, faktum är att jag gått upp IGEN". Sen sa hon "taxotere är starkt vattenansamlande, det kommer att rinna av dig när det här är klart" då sa jag "jaha, då förstår jag, jag har varit så rund och svullen i ansiktet en tid "hon sa, "jaha, men det är cortisonet"...... Många "jaha".
Och på biverkningslistan under "vanliga biverkningar" på betapred (kortison, eller cortison, eller vad du nu vill) så står det "månansikte, och fettansamling på bålen"... CHECK CHECK. Jag har sk månansikte... kul. Och, jag har fettansamling på bålen. Inte mkt, det hade kunnat vara värre, men jag har aldrig haft det förut, den enda gången är när det bodde tre kilo bäbis där inne, men det kändes mera OK.
( iaf tills bäbisen kom ut och bara ansamlingen var kvar, ;)

Nu blir några lite upprörda och tycker att 61,1 kg är väl inte så farligt, nej det är det sannerligen inte, men
den procentuella viktuppgången (ni har med en cancerpatient att göra, alltså räknar vi i procent) är mer än 15% på inte ens 4 månader. Det är mycket på kort tid. Jag ser helst att den här ökningen lägger av nu. Det är väl ändå det minsta jag kan få önska, att det bara stannar av.
Jag vet att det är många i min situation som gått samma öde till mötes, det är inte konstigt, för många så ökar cortisonet aptiten rejält, sen har uppenbarligen olika cytostatika också påverkan, jag åt ju som besatt under FEC, men inte alls lika mycket nu under Taxotere, går inte att jämföra. Sen är cortisonet fettbildande, och denna sista cytostatika dessutom en vattensammlare. Det är bara att se glad o rund ut och jobba vidare på den här lilla förändringen.. men under pågående behandling är det svårt att påverka det, lättare att sitta still och se det hända.

Så, nu så... kan jag gå vidare med denna dag. Tar med mig kameran så klart, denna dag skall förevigas. Bara måste ta en bild när de drar ut 50 cm blå plastslag ur kroppen. Undrar hur långtid det tar för "öppningen" att läka, måste gå snabbt, det är en sådan tunn slang. Jag vill ju fira med ett ordentligt bad!

Hoppas alla får en fin fin dag i solen.

Till Er som skrivit kommentarer säger jag bara TACK! Jag brukar svara, men det har varit för lite tid och för många kommentarer :) Vilket är jätte kul, ni som följt mig och givit er tillkänna de sista dagarna säger jag välkommen till :) Det är fortfarande väldigt märkligt att någon vill läsa om eländet, men jag ser ju på siffrorna att det inte bara är jag som är här inne och härjar. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon på något sätt, då är det värt det, att hänga ut sig på det här sättet. Jag går sällan runt på jobbet tex och talar om för alla i kaffekön att "nu så vänner och kollegor väger jag 61,1 kg, någon som har något att säga om det kanske?" eller "någon som kollat på mina senaste bröstbilder? Kalle på ekonomin, vad tyckte du om mitt ärr?".... och jag lever fortfarande i tron att ingen vet, jag blir lika ställd varje gång jag ska berätta vad jag varit med om och folk svarar, "jag vet, jag läste det"....
Men det finns ett slut på det här öppna och nakna livet också :) Kram på er alla som läser och följer, och som känner och peppar. För oss alla som bloggar vet jag att det betyder mycket, det är kanske en av anledningarna till att man faktiskt gör det, för att hjälpa andra, och för att inte känna sig ensamen i det hela. KRAM !
Bjuder på den här, dagens tår, det är ren och skär lycka!

onsdag 27 april 2011

Tack !


Tack för all uppmuntran! Det finns självklart lösningar på allt, men det är verkligen en motgång personligen för mig. Sist jag var där sa hon " det är inte jag som bestämmer, men jag tror inte det blir någon strålning". Så jag var verkligen rätt säker... tyckte jag. Egentligen är jag mera oroad över hennes reaktion över att mina nedre regioner fortfarande funkar. Hon skakade på huvudet och sa "det är inte bra". Det låter inte bra för mig heller, att hon inte tycker det är bra... Jag kan bara tänka att cellgifterna helt enkelt inte tagit ordentligt som de ska :-/ Känns sådär faktiskt. Sådär... ganska dåligt... riktigt illa.... :(
Men nu strålas jag ju också, så iaf området där tumören satt, lite bröstkorg, och lite lunga blir strålade. Går tydligen inte att undvika en bit av lungan, men vi unga ska fixa det, de gamla får ibland hosta... hmm, ok. Det hjälper ju inte dock att östrogenet fortsatt härjar i min kropp....
Ja, sen var det ju det där med tamoxifen som jag ska smocka i mig... men det är bara lite lättare biverkningar man kan råka ut för, som vallningar, svettningar, humörsvängningar... Ja men då så, låter ju toppen! Can't wait !!
Jag är inte rädd alls för strålningen, jag är irriterad på den för att jag måste dit varje dag. Mitt i sommaren, i min och Hollys sommar. Jag måste stanna i stan, hon måste stanna i stan, det suger ordentligt ordentligt.  Det har varit en lång vinter, det tror jag många kan skriva under på, nu blir det sommar, men inte på mina villkor. Jag skulle börja jobba, såg fram emot det, men det drar nu ut på tiden också... allt fuckas upp pga av detta.
I morgon skulle det vara klart. KLART.
Goa Moa


OK, den här dagen var en jävla sugdag... sorry, men den har varit skitdålig verkligen. Det vände lite när jag o Moa bestämde oss för att äta middag någon annanstans än hemma. Blev oxfile (tveksamt...men det hette så....och smakade helt OK) och vi blev mätta :)

Nu känner jag att jag är redo att ta tag i morgondagen, hinner bli på bättre humör och är fortfarande jätte glad för att cellgifterna har ett slut, och det är i morgon :) I morgon vill jag känna samma glädje för att PICC helvetet försvinner IMORGON, att jag kommer att må piss i max någon vecka till och sen kan jag börja se framåt som jag kände när jag satt och väntade på mitt blodprov i morse... jag blev lite tårögd när jag tänkte på det... jag vill känna så i morgon, exakt den glädjen.
Det är svårt i korta perioder att bara plocka fram "glad Ida", för varje nederlag och besvikelse blir det jobbigare, och det har varit en del sådana de senaste halvåret.
Fick några vitaminer, tror D vitamin
har lite strul med fingertopparna på en hand, dålig känsel i dom.
Vitaminerna ska kunna fixa skiten, men vi får se.

Nu är det sängen och morgondagen som det är fokus på, skicka mig på vilket knas som helst, skicka in vilka strålar som helst i mig och ge mig lite brännskador, tvinga mig att vara påklädd på överkroppen hela sommaren, ta dom bästa sommarveckorna bestäm åt mig vad jag ska göra då, men inget kan stoppa mig från att få min sista rävcoctail i morgon, ingenting. HELLO LIFE! Hello hair! Nu kommer jag!

:-( never ending story

Ni kommer aldrig bli av med mig. Strålning med start om ca 6 veckor, det blir jag kedjad till Stockholm mitt i finaste sommaren. Lite av glädjen över det som skulle vara slutet i morgon är något gråaktig nu. Jag hade gått upp i vikt också... Hon var bekymrad över att det mest kvinnliga en kvinna har inte rubbats alls av cellgifterna och suckade lite över det och sa " tanken med din behandling är lite att slå ut funktionen i äggstockarna"... Men helt ärligt känner jag spontant att jag inte kan göra så mkt åt det, det är tydligen inte bara jag som inte vill ge upp...

Nä, den här dagen blev inte som jag tänkt mig

Seriöst

Dom jobbar så låååångsamt på Radiumhemmets lab.... Det har varit #21 sen jag kom hit för nitton minuter sen, jag har #25 Zzzzzz
Det betyder att onkologen som jag träffar kl 10:00 inte hinner få svaren innan vi ses om 40 minuter. Hur långt innan ska man sitta här kan man undra... Well well, det kan någon annan få fundera på, för i morgon checkar jag ut från det här jävla stället permanent. En annan sak jag funderar på är precis hur tråkigt kassa damerna har det på jobbet, idag försökte jag igen, det är lite sport, jag skrek "HEJ!" när jag "checkade in" på området... Nä, ingen respons...
Iof skulle jag oxå hata mitt jobb om jag var tvungen att sitta där och bli påminnd om det här skiten hela dagarna. Jag skulle oxå ignorera dessa människor som springer här hela dagarna, halvdöda. Fy fan va sorgligt.
Just nu pågår ett samtal mellan två kvinnor om deras metastaser... I bäckenet och på andra ställen :-(

Jag vill UT HÄRIFRÅN NU

O precis när jag skrev det blev det min tur. Blodprov CHECK!! Då har jag förflyttat mig en trappa upp och inväntar läkarbesök...

måndag 25 april 2011

Sol i Roslagen


Det finns en stund här på landet som är bättre än alla andra, när solen går upp och värmer så att man kan dricka sitt morgon kaffe på verandan i solen, det är helt stilla och helt tyst, inga bilar, inga människor (bara massa jobbiga katter som vill ha uppmärksamhet, men det är OK och ger den här landet känslan en lite boost även om jag bara tänker *FÄSTINGAR* när dom stryker sig mot mig)
Det är så himla skönt att bara öppna dörren och gå ut med min nakna fula skalle, ingen glor och ingen dömmer, det är bara stilla och skönt.
Jag har bara en sak att klaga på för solen, jag ser inget på skärmen när jag tar med mig datorn ut...trist :)

Mitt hår växer som ogräs nu.. faktiskt, det är mest fjunigt, men det kommer också lite riktigt hår. Underbart, även om det är långt kvar tills jag kan kasta peruken.
Idag ska vi åka hem till "stan" och lilla balkongen, det går inte riktigt att jämföra med det här, men det har sin charm :) Och den här veckan som ju faktiskt har startat trots att det inte känns så med röd måndag är en viktig vecka för mig, en väldigt viktig vecka i mitt cancer liv. Jag ska träffa onkologen en sista gång (ok, kanske inte precis exakt den sista...men för det här skräpet i alla fall) på onsdag, ett sista blodprov inför torsdag, the D day. Jag tycker det är lite synd att jag inte får inta alkohol den där dagen, för jag vill skåla i skumpa. SKUMPA som i champagne! Är det någon gång jag verkligen känt att jag vill fira något så är det för att detta tar slut. Slutet på den värsta upplevelsen i mitt liv, det är fan i mej värt att firas. Men jag skjuter lite på det, till den 30 Juli, kära vänner, då smäller det! 


Solhatten borde vara på, skallen är något känslig för er som inte testat att sola den ännu. Min hy har klarat den sol den fått helt OK med solskyddsfaktor 30. Inte svullnat upp direkt som den gjorde första dagen jag satt i solen. Men solhatten har kommit till användning, bra för både huvud och ansikte. Kroppen fixar solen precis som alla andra år, utan gifter i kroppen.


Den här hunden är faktiskt fantastisk. Hon är uppfostrad och trevlig. Får mig nästan, men bara nästan att längta lite efter hund.

Marsvinen: I knew it!! Min dotter har fått ett rött runt läskigt utslag...JUST DET... RINGORM Så jäkla äckligt alltså. Jag fattade det direkt när jag såg det, behövde bara skumma igenom texten om ringorm på FASS för att förstå vem jag har att skylla. Dom där marsvinen kommer INTE hem från sin livslånga hajk här på landet, de har sett sina sista dagar i V-by och vår lägenhet. Jag kommer att blockera dörren om någon försöker. Mamma, jag är ledsen, men vi får lösa det på nått sätt...
I morgon ska dottern få börja dagen på vårdcentralen och få det som behövs för det där utslaget. Usch.
Själv ska jag till jobbet och uppdatera mig, börja fundera ut hur mycket och när jag ska jobba. Det kommer ju närmare ett vanligt liv, och gud va skönt det ska bli! (Hoppas hoppas jag slipper strålningen, det skulle fucka upp mina planer...)

Jag vet att jag tjatar.. jag har inte så mkt annat att skriva om än att det snart är slut, men det är livet för mig just nu AND I JUST LOVE IT <3

Nu ska jag ut i solen igen, jag ska pressa mina jävla skitben att GÅ. Dom får strejka så mkt dom vill, dom ska gå.

Later!

söndag 24 april 2011

you shut my mouth and turned me inside out

Cancer är som en riktigt dålig jäkla "kärleks" relation man inte kan komma ur... tänkte på det när jag hörde denna låt i morse när jag var ute och gick. Hoppas dom flesta inte relaterar till cancer när dom hör sånt här, men jag gör det. Jag är fast i en riktigt risig relation. Men nu har jag kommit till en punkt då jag måste gå vidare, på torsdag gör jag slut! Inte på SMS, inte via mail, inte ett telefonsamtal, utan med ett fett finger! (ok, något modifierad text nedan)

Blev väldigt irriterad och förbannad på min kropp när jag var ute och gick. Mina ben vill inte bära mig. Det är så så så frustrerande... hur fan ska jag kunna spela squash om det känns så här.. när jag hade gått en kilometer ungefär (lite som igår) så bränner det i musklerna och dom blir helt stumma som om jag just gått 2 mil. FAN VA IRRITERANDE. Det här måste ju bara gå över, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vill SPRINGA....
Snacka om moment 22... jag vill bli av med cortisonkilona, kan inte motionera ordentligt och är hungrig hela tiden... skit bra. Men jag äter iaf inte som en dåre som efter FEC kurerna. Jisses. Tycker kanske att mina jeans börjar kännas lite mera loose... det kanske ordnar upp sig ändå :)

Tänk vad fort man kan ändra fokus, det här är ju ett bevis på att man bara kan utgå ifrån sin egen status och utgångspunkt. För ett par månader sen var "att överleva" det enda jag brydde mig om, nu är det att kunna börja springa. När jag frågar andra hur dom mår har det många gånger hänt att de kanske inte mått så bra och berättat det, sen avslutar de alltid med "men jag ska ju inte klaga inför dig". Det där tycker jag är helt fel, så har jag aldrig känt. Man måste alltid utgå ifrån SIN situation, och att må mindre bra är lika jobbigt vilken situation man än befinner sig i. Tvärt om kan det vara skönt att höra om hur förfärlig en magsjuka eller förkylning har varit. Jag är så jävla glad för varje människa jag träffar som slipper uppleva det här, för varje människa som tycker att en förkylning är det värsta som drabbat dem detta år. Jag är grymt glad för deras skull. Jag önskar inte min värsta fiende detta, aldrig, aldrig, aldrig. Jag hoppas att jag också sitter och ojar mig för en rinnande röd nästa i vinter, och har glömt bort det här, i bästa fall kan jag känna mig glad som bara den för förkylningen, för det är iaf inte cancer!
TUMMEN UPP FÖR FÖRKYLNINGAR!


Said you’re gonna be here in a minute
Sitting in the mirror getting pretty
Gotta look my best if we’re gonna break up

I can hear you knocking at the front door
And I know exactly what u came for

Trying to say goodbye but it’s not that easy

You touch me and it’s breaking me down
I’m telling you let’s just give it up and get down

So come on won’t you give me something to remember?
Cancer you shut my mouth and turned me inside out
Even though we couldn’t last forever, cancer
You know what I want right now

Please don't hit me one more time it’s so amazing
How you shook my world and flipped it upside down
You’re the only one who ever drove me crazy cancer
'cause you killed me inside out

Said that we were done but you’re all up on me
Said that we were done but you’re all up on me

Tell me how we got in this position
Guess I gotta get you out my system
Trying to let you go but it’s not that easy
Trying to let you go but it’s not that easy

So come on won’t you give me something to remember?
Cancer you shut my mouth and turned me inside out
Even though we couldn’t last forever, cancer
You know what I want right now
Don't hit me one more time it’s so amazing
How you shook my world and flipped it upside down
You’re the only one who ever drove me crazy cancer
’cause you killed me inside out


lördag 23 april 2011

SOL SOL SOL


Vaknade till det otäcka ljudet av Svampbob fyrkant  i morse. Visste ni att han bor i "Bikini Botten".... hm.. Mr fungus living in bikini-bottoms.... Hm...dagens barnpogram, jag vet inte...

Solen gjorde mig helt galet sugen på en lång promenad, laddade telefonen med massa ny härlig musik, fick vända efter halva vägen, mina ben gjorde så ont... gårdagens promenad satte sina spår tydligen, kanske blev max 3 km. Men bättre än ingenting antar jag. Jag ska försöka hålla mig ifrån godis och allt gott jag vill trycka i mig nu, vända trenden så mycket det går, jag är fullt medveten om att jag den sista skälvande rundan kvar, när jag tänker på den blir jag lite ledsen, lite glad, och helt pirrig i hela kroppen, jag vill ha den idag, NU, nu på en gång! Lets end it TODAY.
Men jag väntar... o väntar... 4 dagar kvar, 4.

För övrigt är livet inte alls så dumt i dessa dagar. Jag ska hålla mig borta från solen, men det går inte så bra, dock gör jag mitt bästa för att komma ihåg att ha solhatten på huvudet. Solhatt... vem trodde att det skulle bli min grej. .. Men nu är det det.. solhatten + jag= sant.
Hade inte förväntat mig att det skulle bli SÅ HÄR varmt, fick rota fram ett par (alldeles för små) jeans shorts ur en systers garderob och göra mitt bästa (Moa, tack för lånet) . Vem bryr sig... helt ärligt, vem fan bryr sig, det är sol, jag är ledig och jag lever. Tummen upp.
Holly går runt och bara njuter, hennes jeans började bli korta så vi klippte av dom, så gör man ett par shorts på tio sekunder (om man har en bra sax, det hade inte jag, så det tog tio minuter... )



Jag hoppas att alla som kan får vara lite i solen och värmen idag, och vilken sits ni än befinner er i, lyckas njuta en liten stund.
Cancer, cellgifter, piccline o för små shorts kan ta sig i baken, försök att stoppa mig från solen. 

fredag 22 april 2011

Bröstvårtor och trötthet

Oh jag e trött. Jag är rätt så säker på att jag förstår vilken typ av trötthet det är som kommer med det här. Det är en brännande trötthet, som när man varit vaken hur länge som helst och det liksom bränner i kroppen av trötthet. Men jag kan inte sova när jag känner mig så där, det är som att vara "övertrött". Sen sover jag på natten, som vanligt, men är lika trött dagen efter. Men så har jag dagar som jag är super pigg, då tror jag att allt är precis som vanligt, det är bara för skönt, då håller jag igång i två dagar, och sen slår det till. BANG... trött. Trött i flera dagar. Jaja... värre saker hade kunnat hända, som nervskador, muskel och skelett skador... och annat skit som kan komma efter cellgifter. Im happy Im OK. Lite trötthet är ju en baggis.

Gick en mil med min mor idag. Shit va jobbigt det var, men jag är i den där fasen som jag just beskrev, den trötta. När jag gick nästan lika långt här om dagen kändes det som om jag kanske nästan hade klarat av att jogga halva distansen... idag brände det i musklerna och värkte i kroppen efter några kilometer. Nu känner jag mig dock som vanligt igen :) Babysteps verkar vara det som gäller vissa dagar, och 110% framåt andra. Kanske helt normalt, kanske så jag levde innan också, jag minns inte...
Annars har jag bara njutit av solen, värmen, grillat och ett glas rött. (Fixar fortfarande inte mer än ett glas, det bränner i magen. Tarmen har helt klart tagit skada av cortison och gifter) Vissa dagar känner jag mig som ett vrak av mitt forna jag, andra dagar bara som en jäkligt lyckligt lottad cellgiftsbrukare. Jag har mått "OK" (sannerligen en definitionsfråga, men jag har hört om de som mått mkt mkt värre) under denna period, och det sista giftet taxotere har varit som en barnlek. Men det är svårt att undgå att känna sig "sådär" när man ser resultatet i spegeln. Det sköna är att jag vet att jag kommer att bli återställd, allt annat än bröstet kommer att "växa ut" och ordna till sig. Jag ser bara så förfärligt jäkla sjuk ut... nu när jag mår som bäst sen det hela startade... ser så så sjuk ut. Det är helt galet vad mycket håret gör på en människa, särskilt tjejer, och ännu mera hur mycket ögonbryn gör, och fransar.

När vi ändå snackar bröst. Jag har kommit på en fråga jag inte kan lista ut svaret på... hur gör dom en ny bröstvårta?... Alltså.. av vadå, och hur då? Och gör dom allt på en gång eller i etapper? I don't get it...
Vore enklas om allt bara kunde växa ut igen, som håret ska göra. Det kändes så långt borta det där med bröstet, men nu har det ju redan gått ett halvår snart, och det betyder att det bara är ett halvår kvar tills det är dax för att lösa den lilla biten. Rätt skönt faktiskt... skönt att få allt det här gjort, för hur det än är, så är allt en påminnelse om vad man gått igenom, och jag klara mig utan dom påminnelserna hela tiden känner jag.

Fredag.... fem dagar kvar... bara fem dagar. Nedräkning på hög nivå. Tror jag ska klä upp mig på torsdag, sminka mig och piffa så gott det går, bara känna hur jag pekar feta fingret åt den här skiten. Lite cancer kunde inte knäcka den här tjejen. Fy fan... jag har känt mig så arg i perioder genom det hela, jag svär som aldrig förr, jag har inte varit så ledsen, men jag har varit jäkligt arg. Mest arg är jag över att tvingas stanna livet. Det är det mest irriterande av allt. Det finns en hel del grejor jag vill göra nu som jag inte kan göra, som jag blir hindrad från pga av detta. Jag hatar det här. JAG HATAR DET. Och nu är det så nära... jag kan näsan ta på det, nästan känna smaken av det vanliga underbara livet med normala problem och lyckliga stunder som kan levas ut till fullo, där jag kan vara med och leva.

Har funderat på hur jag ska börja jobba och när. Så snart som möjligt, jag ska nog starta lite lätt och sen gå upp i tid så fort det känns som om det funkar OK. Jag kanske aldrig blir helt återställd på vissa plan, det vet man ju inte. Men får jag må som jag mår nu så känns det ändå OK. Bara inte den sista omgången ger mig nått som jag inte haft eller förvärrar biverkningarna. Im gonna be OK.
Jag skulle tex kunna leva med att aldrig mera få tillbaka hårväxten på benen och under armarna, tänk vilken grej :) Men sådan tur har man väl inte....

Jag har haft kraftiga vårkänslor ett par dagar, och när dessa infinner sig så känner jag igen mig själv och det ger mig hopp :)


I det här huset bodde min bästis, här har jag spenderat mkt tid i mina dagar.  Har inte sett huset på MASSOR med år, men det stod kvar :)

Och här hade hon sina hästar, här har jag nog spenderat ännu mera tid



"Min" busshållplats.. här har jag stått i många år och väntat på sena bussar, tidiga bussar och i bland på bussar som aldrig kom.