torsdag 12 maj 2011

Ta bort ett bröst till kanske....

Min systers tatuering. Undrar hur många gånger sen i november 2010 jag upprepat detta i mitt huvud för att orka.


Ja så var den här, den första dagen då jag blev lite kall i kroppen och rädd för återfall. Inte för min egen del i första hand, men för min dotters far. Hans mage har sett lite mysko ut efter operationen då de tog bort hans tumör, och det har på sista tiden sett ut som bråck. Han träffade läkare för att få op tid för att lösa problemet, men läkaren sa bara att de först måste kolla att han inte fått tillbaka skiten, hon hade funderingar om anledningen till förändringen på magen... alltså först flytta fram han vanliga "check up" i augusti till omgående. Jag hann faktiskt bli iskall innan jag lugnade ned mig. Jag hann få den där känslan jag hade när han blev frisk och min morfar gick bort "jag orkar inte med mera cancer". Jag kände hur jag nästan sjönk in i tröttheten.
Balkongen i går kväll. Trevligt
Tänk om han skulle få det igen... han har större, mycket mycket större risk att åka dit igen än vad jag har. Det ligger och lurpassar på en den här jävla cancern... fy fan va lurig den är. Jag lugnade iaf ned mig och har hämtat mig...nästan.
Nu börjar jag fundera i andra banor... om jag ändå ska få ett nytt bröst, och jag måste fixa till det andra samtidigt, då måste det väl ändå vara lika bra att ta bort det "friska" också och helt enkelt få två "nya".
Citerar min mamma " ja varför inte, det friska är ju ändå inte äkta" (finkänslig...)
Men faktiskt, jag tar ju MYCKET hellre bort det andra bröstet också än att få cancer i det ..... (iaf eftersom det ändå måste till ett nytt ingrepp) Nu finns det kanske inget som säger att jag ska få cancer i det andra...men jag börjar bli lite nojjig. Den här upplevelsen hoppas jag verkligen att jag slipper uppleva en gång till. Det kommer att ta död på mig. Det skulle jag fan inte palla. Det får vara nog med en gång, räcker alldeles utomordentligt bra så tack.
Måste fundera mera på det där.... mycket mera. Och nu håller jag bara tummarna för att H´s pappa är fri och förblir det. Det finns väl eg inget som direkt tyder på att det skulle finnas nått, jag är nog bara så där "cancer skeptisk" som man blir när man dag efter dag pratar med cancersjuka och hör om återfall och skit. Som när man är med barn, då ser man ju BARA gravida magar över allt... Det är säkert kolugnt, det är bra att de kollar ordentligt!

Blä. Hata cancer.

Tack för alla svar om rinnande ögon och näsor, näsblod och andra mysiga biverkningar av cellgifter. (Mest taxotere verkar det som)  Jag är rätt övertygad om att det är biverkningar av cellgifterna, annars har jag utvecklat pollen allergi i år, eller så är det en skön kombo. Idag har jag köpt allergi medicin på apoteket (Där apotekaren sa "Jag måste bara säga att du är skitsnygg i håret???? Wtf... tredje gången på tre veckor???? Jo... jag var tvungen att erkänna....det är peruk....) men den verkar inte alls funka, ögonen är som tennisbollar och rinner.... o rinner... o rinner... underbart.
På min gata färgparkerar alla. Eller så är jag
med i dolda kameran dag efter dag.... 
Men nu är det faktiskt bara en endaste vecka kvar tills jag går ur min behandlingscykel som det heter, vilket ska betyda att giftet är borta och jag för första gången sen i Januari går närmare en tid utan något gift i kroppen, utan massa mediciner mot biverkningar och värk, inga andra piller än möjligtvis vitaminer. Undrar hur kroppen påverkas av cellgifterna på det sättet. Vi pratar så mycket om att få i oss rätt mängd vitaminer av allt, undrar hur det gått för min del detta halvår.... åt helvete är min spontana tanke.
Nu vill jag rätta, göra om, göra rätt.
Det enda som gått åt fel håll efter sista behandlingen är den här tröttheten. Jag har trott tidigare under beh att den kommit, den dom talar om, den förlamande tröttheten. Och återigen kan jag konstatera att allt är relativt. NU har den kommit, för nu finns det ingen högre grad på trötthetsskalan att bestiga. Jag fixar en hel dag med aktivitet av någon form, men sen är det ta mig fan kört. Då är jag helt sänkt en eller i värsta fall ett par dagar. Och mitt problem är så klart att jag vill så mycket mer än min kropp vill.

Men, även detta ska ju någon gång vända. Man får se det positiva, så här mycket saker och datum som jag fått längta efter detta mycket annorlunda halvår var det längesen jag längtade efter.... (nu är jag verkligen positiv...eller hur?!) Och allt har legat i samma kategori "livskvalite".

Jag ser ljuset, inte på andra sidan, utan på balkongen där det står ett glas gott och väntar på mig i solen.

Tjing!


4 kommentarer:

  1. Skrev precis om den där tröttheten som redan dykt på mig...när man inte ens med all vilja i världen kan ge sig två minuter med energi till för det är totalt stopp. Lustig känsla och helt ovan för mig som är van att tuffa på tills jag stuper. Håller i alla fall tummarna för att H,s pappa ska vara fri från nya konstigheter. Det borde väl finnas nån ände på allt elände...

    Kram kram

    SvaraRadera
  2. That shadow photo is really cool and I like that quote!

    Love You and H!!

    God Bless Your Health Ida in Jesus Name Amen!!!

    Love,
    M&M&G

    SvaraRadera
  3. Vilket oerhört läckert foto du avslutade med. Complimenti som italienaren säger !

    Jag håller med om att det är alldeles för lätt att bara se cancer överallt när man är mitt i det. Men jag består till 90% av frisk människa och försöker fokusera på det. Inte genom att förneka min sjukdom (hoppas jag) utan genom att se allt det andra som finns också.. Och de flesta åkommor folk drabbas av är ju faktiskt INTE cancer ..

    SvaraRadera
  4. jag förstår din tanke ang det andra bröstet,jag tog beslutet att ta bort mitt friska bröst dec -10. Jag kände samma som du,,jag orkar inte gå igenom det en gång till & ska jag ändå få nya bröst så kan jag ju få 2. Jag har inte ångrat mitt beslut inte ens en liten sekund. Nu har vi en hel del cancer i släkten .Min mor,mins syster & jag har alla fått Bc inom ramen av 4 år.
    Lyssna på din kropp,gör inte mer än du orkar,,de finns massa dagar kvar i livet som ska användas =)
    Stor kram

    SvaraRadera