tisdag 8 mars 2011

Internationella kvinnodagen!

Då tycker jag att ALLA kvinnor hedrar sig själva idag och känner på sina bröst. Sen gör ni detta till en rutin. OK? Bra...
Säkert tänker många "ja, men har jag en knöl så har jag". Nej, så är det inte, ju snabbare du hittar den, tar tag i det och får kolla upp det betyder allt. Glöm inte det, det kan bli skillnaden mellan liv och död.

Nu hoppas jag att INGEN känner knöl/ar i sitt bröst, men uppenbarligen händer det ....... plötsligt händer det, liksom....
Och det är en låååång process... jag tänker att snart är jag klar med den här skiten, och det är jag på sätt och vis, men jag har ju fortfarande bara ett bröst...det ska dit ett till så småningom. Jag är inte ny i den branschen och vet hur det är göra de ingreppen, det är smärtsamt och tar lång tid innan man e hundra, sen kanske man har en del skräp kvar i hjärnan ett bra tag, kanske för alltid. Många bär säkert på en rädsla för återfall som aldrig ger med sig. Jag vet inte hur jag kommer att bli, vem jag är "efter" det här, jag ingen aning.

Idag ska jag ta ett stort och stolt kliv mot ett större liv (som bara är på besök!, och jag försöker peppa mig själv) och köpa ett par jeans som passar mig.... hur nu det ska gå till, vilken storlek ska jag gå på liksom? Och hur stora bör de vara, hur mycket mer kommer jag att gå upp? Jag tänker ju INTE köpa en hel garderob, så lite som möjligt. Tyvärr är det ett måste, jag har faktiskt ingenting som passar mig längre. För skojs skull skulle jag mina favvo jeans i går, det blev inte så skoj, jag fick upp dem till knäna. 5 kilo är mer än man kan tro.

I går fick jag en formsvacka... det är alltid kul att komma till jobbet. Det jobbiga med det (förutom att jag blir helt jävla slut i skallen) är att jag kommer på och blir plågsamt påmind om att mitt liv står stilla medans alla andras fortsatt som vanligt. Jag har ingenting att berätta längre, inget. Bara elände, och jag får upprepa mig hela tiden, dessutom har jag inget annat att komma med än min jävla cellgiftsbehandling.... Vad hände när jag var ute sist? Ute? Vad är det? Blev utbjuden på en dejt för ett tag sen, dejt? Jag kan för fan inte gå på en dejt.... jag är helt avstängd från livet.
Jag blir så stressad av dessa bra dagar också, för jag vill göra precis allt nu! Jag ska hinna med så satans mycket innan den 17 mars.
Jag ser väldigt mycket fram emot fredag, jag ska få spela squash (jag har just kommit på att det kanske inte är den bästa sporten för min PICC line....men jag funderar på att vara lite risky. Jag kommer ändå inte att kunna spela särskilt många minuter) med några riktigt sköna människor, sen ska jag GÅ UT!!!??? och fira min kära Rebecca som fyllt jämna årtal. Hello Vassa Eggen och ginger cocktails! (som jag ändå inte kommer att kunna dricka...jag får väl sippa på en avslagen öl hela kvällen men det är det värt)

Nu ska jag gå och spola och lägga om PICC line.... happy days!

8 kommentarer:

  1. Hej!

    Varför inte köpa ett par jeans i leggingsmodell?
    Lindex har några fina som är helt perfekta, midjeresår och smala ben så det passar alldeles utmärkt i stövlar. Det ser ut som "vanliga" jeans.

    Lycka till!

    Lizen

    SvaraRadera
  2. Bra förslag om att göra kvinnodagen till en "klämdag"! Jag kan inte påstå att jag har varit duktig på att känna igenom brösten, men jag hittade i alla fall en knöl och nu sitter jag i en sjukhussäng och är nyopererad med ett bröst som har minskats med en tårtbitsstorlek.

    Förstår att du har det urjobbigt nu med allt som cellgifterna för med sig :-(. Livet sätts ju helt och hållet "on hold". Hoppas i alla fall att du får några bra och roliga dagar fram till den 17 mars!

    Kram från Helena i Göteborg

    SvaraRadera
  3. Bra tips Lizen, då kan man kanske växa lite i dom. Dock har jag en Lindexfobi som jag i såfall måste komma över...ska tänka på saken.
    Kram!

    Helena: Trist ställe att vara på :( Men ett steg framåt ändå, när man ändå måste ta dom här vidriga stegen. ja, denna gång har gifterna tagit hårt på min kropp och mitt huvud. Jag känner mig lite sorgsen faktiskt, och det är inte riktigt jag :-/ Jag har fortfarande ett illamående som kommer och går, det har pågått i snart 2 veckor, jag tror att det hjälper till att trycka ned mig, men det är inte tillräcklgt illa för att jag ska vilja stå ut med biverkninagrna av illamående tabletter...så jag gillar läget.
    Hoppas du snart känner dig på G efter operation! Vet inte riktigt om det är någon skillnad på tårtbit och masektomi, men jag tog bort rubbet och jag återhämtade mig snabbt tyckte jag! Hoppas du gör det också.

    KRAM

    SvaraRadera
  4. Hej Ida!

    Skönt att du skriver om din viktuppgång mitt i eländet. Jag har också gått uppe massa )= och jag vet att det inte är viktigt i sammanhanget, men jag trivs inte med mig själv. Har också fått shoppa nya byxor. Jeansleggings är "förlåtande"!

    Kram Anna (bränn)

    SvaraRadera
  5. Hej Anna!

    Fast jag håller inte med om att man måste betrakta viktuppgången som oviktigt i sammanhanget. Det är en biverkning som alla andra, och att det är särskilt bra för kroppen köper jag inte. Visst, är det det man måste stå ut med för att bli frisk, så klart man får ta det, men man behöver inte gilla det. Det kan iaf inte jag göra. Handlar inte om att jag måste ha en särskild vikt eller form, jag vill bara vara mig själv. Alla har en trivselvikt, det förändras ju inte för att man blir sjuk.
    Det är väldigt känsligt det här med vikten har jag märkt. .. Jag har absolut inte någon ätstörning el liknande, jag gillar bara inte att gå upp i vikt :-/
    Jag får väl ta mig en titt på de där leggings grejorna ni snackar om då :) Förlåtande låter som nått jag kan tänka mig ;)

    KRAM!

    SvaraRadera
  6. Ett förtydligande. Tänk att man skulle gå till doktorn och berätta att man gått upp 5 kilo på drygt fem veckor (och att utgångspunkten då skulle vara att man från början var i normalvikt och frisk) vilken doktor skulle säga "ja men det var ju kanon! Kroppen mår jätte bra av en sådan viktuppgång!"...

    Nä,,, det som kan vara bra är väl om man av någon anledning skulle rasa i vikt för att man inte är frisk som någon skrev. I mitt fall undrar jag, jag ska äta tamoxifen i fem år, och vad jag kan läsa mig till är det inte några "bli smal piller" direkt, så jag lär få kämpa med dessa kilon när eländet är över, om jag nu får hålla mig frisk vill säga...

    SvaraRadera
  7. Jag håller med dig Ida om att det är inte roligt att byta storlekar på kläderna hela tiden. Nu har jag inte gått upp i vikt på grund av en måste medicinering utan av ett rökstopp. Men jag avskyr mitt nya jag och min nya vikt och det spelar ingen roll vad någon annan säger. Det är inte kul!!

    Sen tänkte jag få fråga vad du jobbar med? Du jobbar på kontor men med vad?

    Kram från Annica.

    SvaraRadera
  8. Annica : När jag inte åker in till stan och prövar ut löstuttar
    eller ligger och nästan dör av rävcoctails så gör jag mitt bästa
    för att skapa finansieringsavtal :)

    SvaraRadera