Ny dag tack!

Nä, det är inte bra. Värken har börjat ge sig (jiho) men jag känner ingen glädje. Den här nedstämdheten måste vara en biverkan. Inte ens lite sol i ansiktet funkar för att få mig att känna "det finns ett slut, och det är häääärligt". Nej, jag vill krypa ner och kliva upp en annan dag.

Dottern och jag började morgonen vid 04:00 på balkongen för att försöka få bukt med henne förkylnings astma, hon får sådan hosta att hon inte kan andas. Det var perfekt väder för det och det funkade faktiskt rätt bra. Jag blev kanske i kallaste laget om huvudet, men nöden har ingen lag. När vi fått hostan att dämpa sig lite och vi båda verkligen ville sova mera så fixade jag korsdrag mellan våra rum, så att hon skulle få ett iskallt rum, det funkade, jag hämtade mössan och vi sov flera timmar till i kalla lägenheten. Men hostan höll sig faktiskt borta! Nu har vi dock samma problem igen, men INGET hjälper. Köpte hostmedicin idag, inte ens det lindrar, stackars lite.
Var tvungen att tvinga med henne till vårdcentralen i morse eftersom PICC skulle läggas om och spolas. Hon var så duktig, satt på en stol och hostade i ett papper. Jag är glad att hon är så stor som hon är, hon går och klär på sig själv, äter och så där... det är så skönt. Hon testar mig dock en hel del just nu. Hon har börjat att säga saker som är meningen att såra, jag tror hon gör det för hon ser att jag inte är lika stark och inte lika alert och vill se om jag reagerar. Jag försöker så klart att inte bry mig och inte ge henne uppmärksamhet när det kommer dumma grejor (som verkligen inte är hennes stil alls) men jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som gör att hon vill testa det nu. I går sa hon "du känns inte som en mamma längre". jag frågade varför och hon sa " alltså det är så fult och konstigt med ditt huvud". Jag tar inte åt mig, hon är sex år, men jag måste också försöka förstå henne och hennes situation, det är svårt att veta vad som kommer ur riktiga känslor och vad som är rent påhitt för att testa gränserna.
Jag är i perioder också en mkt tristare mamma än normalt, det är inte så roligt för henne heller det här.
Tur att det är övergående, om det vara kunde ta slut någon gång! BLÄ!

I det stora hela tar hon det här jätte bra, och jag är så glad att det gått så bra som det gjort. Jag var otroligt rädd innan allt startade att jag inte skulle klara av att ha henne mina veckor och att vi skulle vara
tvungna att ändra och fixa med det, det är så himla skönt att det funkar, ett problem mindre liksom. Det är tillräckligt jobbigt att inte träffa sitt barn på heltid, så hade det inte funkat hade det blivit en tyngre resa än nödvändigt.

Maten är ett kapittel för sig. Jag är inte längre hungrig på samma sätt, men när jag börjar äta vill jag inte sluta. Skillnaden med detta gift för mig är att jag blir äcklad av allt jag stoppar i munnen, inget smakar bra. Vatten har tyvärr blivit riktigt äckligt. Det ligger något konstig söt hinna i munnen.. allt smakar lite "kvalmigt" och sött... äckligt. Jag är inte direkt sugen på någonting, allt låter äckligt, men som sagt... när det står där äter jag som bara den trots att jag inte känner vad det smakar och blir äcklad av allt.
Fattar inte varför jag inte är sugen på kaffe nu igen... det smakar dessutom också SKIT. Trist. Ja.. det är väl inte så konstigt nått av det här, jag har ju för fan kroppen full med gift. Nog om det.

Jag önskar att jag kunde få en sekund av den kaxiga känsla jag kände precis innan sista omgången, när jag mådde så där bra, bara en liten "jävlaranammakänsla"...men nej..

I går kväll kunde jag bara inte förmå mig att laga mat...inget var jag sugen på, så det blev pizza. Jag och tjejerna körde hämtpizza, Holly och Moa gick och löste middagsproblemet. Den såg så god ut min pizza., men den smakade så klart ingenting, eftersom inget smakar nått. Holly hade samma problem, hon blev så besviken. Ingen smak. Men mätta blev vi, alla tre :)