onsdag 16 mars 2011

Tummen upp

för cortison när man inte mår dåligt redan, 32st senare är jag ju hur pigg som helst!! Har inte hunnit bli svullen och konstig ännu. Sen kommer jag nog inte att sova särskilt bra, men varför inte leva i nuet och ta det problemet när det kommer ..... om tre timmar. Har haft en helt vanlig Svensson dag, gillart. Iväg med barnet till skolan (frukt, vatten och gympa påsen check) jag till arbetsplatsen, swisch swosch, hämta barnet, fixa middag, diska den hemska disken som glott på mig i flera dagar! Energin har bara inte funnits. Fixat lite onsdagsmys, (en avstickare från Svensson livet, men vi ses inte på ett tag nu jag och H så det är liksom lite speciellt att få mysa idag)
Förresten tror jag inte att vi passar in i Svensson facket när jag tänker efter. Skild skallig singel morsa med cancer (utan cancer hoppas jag iof....) på 34 med barn varannan vecka i en 4:a som har en syster som inneboende för tillfället,  är nog inte särskilt Svensson.  Kanske är lite "Wilsons". Ja, det är en bra Wilson dag helt enkelt :)
En helt vanlig Wilson familj (Moa låg i badet när vi fotade oss,
sorry Moa, du är en form av del i den fast du heter Laine )
 Holly har en lärare i skolan som är från England, hon är alltid jätte jätte fin och klädd i 50-tals inspirerade kläder, håret och smink o allt. Så himla tjusig. Vi pratade om sjalar, hon har alltid en snygg sjal i håret. Sen åkte hon på sportlov hem till England, och kom tillbaka med en hel hög sjalar till mig som hon inte använder. Hur snällt är inte det?? Dom var alla jätte fina, men den här blev en an favoriterna, perfekt storlek och så himla fina färger. Jag är svag för marinblått helt enkelt.


I morgon är det då dax. Det värsta som kan hända är väl att få en allergisk reaktion av cellgiftet, men cortisonet jag tar idag o i morgon är i förebyggande syfte mot just en allergisk chock. Det som känns bra är att den i så fall alltid kommer under den tiden man ligger med droppet, inte när man kommit hem. Phiu... Är inte säker på hur den här reaktionen ter sig om den kommer, men det går väl ut på att man får en nära döden upplevelse och ser helt förjävlig ut, det verkar vara ett koncept för att lyckas i den här branschen.
Sen ska jag så klart efteråt hålla koll på att jag inte får feber, och att jag inte får FÖR ONT i fingertoppar och tår... eller om stickningar, domningarna blir FÖR MKT... hm... om det är så kan det ge
bestående men. Där måste jag säga att jag blir lite nojig. Att ha konstanta stickningar, domningar o smärta i fingertopparna och tårna vill jag med alla medel undvika. Det måste vara förfärligt! (att tappa naglar vill jag också undvika, va äckligt....)  Men hur vet man då när det är "för mkt"? Hmm....
Det enda jag inte är orolig för att jag ska drabbas av aptitlöshet, jag vet nämligen inte ens hur det känns och jag kan inte tänka mig in i den situationen.
Nu är det också dax att ta farväl av ögonfransar och ögonbryn :(  Jag har slutat drömma om att jag är undantaget i det här och får behålla håret, jag har knappt något kvar och nu är jag rätt säker på att det sista ryker.

Jag är redo, så redo jag kan bli för nockout #4! Taxotere, här kommer jag, och jag ska krossa dig! (pepp pepp pepp) Känns alltid så skönt att vara så här kaxig, särskilt när jag ligger däckad och läser tillbaka, då kan tom jag le åt det ironiska.

När jag separerade var en av de positiva delarna att sova själv (ja, det är liksom lite "nymodigt" och fritt och helt underbart när man längtat efter det utan att ens veta det. Ingen som snarkar, vänder sig om och väcker en... ja, ni vet, de delar som suger med att dela säng med någon, erkänn, alla har känt det någon gån ;) Jag levde i en rosa bubbla, sen hände det här som följer... allt blir inte alltid som man tänkt sig. Att tex en snart 7 åring får mardrömmar och bara vägrar att sova i sin egen säng. Sen hur en människa som knappt är 1 meter över jorden helt plötsligt känns som 2 meter och totalt tar upp en stor dubbelsäng med sina vevande armar och ben och väldigt väldigt vassa hälar när hon tar i i sömnen.

En god bok, och en fot. Why not...


Förresten, jag följer bloggen av Svetlana, cancerdoktorn som är patient på sitt eget jobb. Det är intressant för att hon har så mycket kunskap som onkolog och nu dessutom är cancerpatient. Jag önskar verkligen INGEN det här, men om det ändå händer så måste jag ändå tycka att det måste vara en sån styrka att kunna förmedla detta på ett helt öppet och nära sätt till andra onkologer och kunna dela med sig av sådant de flesta anda onkologer bara läst sig till. Hennes ord väger tungt, här är ett utdrag ur ett inlägg hon skrivit (ni hittar hennes blogg här) :

Cancerforskare

Fredagen 11 mars, 2011
En oväntad bieffekt av min blogg har varit alla forskarkollegors kommentarer.  Från jorden olika hörn – vilken tur att “Google översätt” finns.
De kommer med tillrop om att de fått starkare motivation till sin forskning, till att hitta bättre och mer specifika läkemedel i kampen mot cancer.
Jag har tidigare berört frågan om att jag tycker dagens cancerbehandling i mångt och mycket är ovärdig. Den ger stora biverkningar som påverkar själva livet. Även om de flesta är övergående tar det ofta år innan man är helt återhämtad. Det är alldeles för många friska celler och organ som påverkas för att det ska var rimligt. Samtidigt har vi inga andra alternativ. Mycket pågår inom forskningen idag och vi vet allt mer vad som skiljer potentiellt farliga cancerceller från ofarliga. Men vägen dit är fortfarande lång. Cancer är många olika sjukdomar och de kräver helt olika behandlingsstrategier.
Visserligen botar dagens behandlingsmetoder en potentiellt livshotande sjukdom, men det många infektioner är också livshotande. De botas på ett betydligt mer raffinerat sätt med individualiserad antibiotikabehandling med mycket måttliga biverkningar. Fast å andra sidan är jämförelsen orättvis; bakterier och virus skiljer sig så avsevärt mycket mer från friska människoceller jämfört med vad cancerceller gör vilket underlättar identifieringen av selektivt verkande medel. Dessutom har det varit möjligt att hitta gott om antibiotika i naturens eget läkemedelsskåp.
Som forskare arbetar man ofta en bit ifrån patienterna, forskningsproverna blir just prover utan ett ansikte. Man ser inte de kämpande patienterna framför sig. Det är inte alltid lätt att hålla lågan brinnande när man drunknar i labresultat, långa textmassor, forskningsansökningar och andra vardagligheter.
Nu står jag med min peruk, och mina sprutor mot neutropeni, plötsligt mitt ibland dem. De känner sig stimulerade och inspirerade och får ny kraft att driva sin forskning på jakt efter effektivare och mer specifika läkemedel i kampen mot dessa cancersjukdomar. De ska besegras! Och det med finess!
Det ger mig kraft och motivation att fortsätta vara öppen och dela med mig av mina erfarenheter…

6 kommentarer:

  1. Hej ! Vil bara önska dig lycka till i morgon !! Detta klarar du så bra som bara den !! Taxotère klarar du !!
    Klem Ingrid
    PS- min man sa senast i går att han saknar effekten cortison hade på mig... jag blev supereffektiv- kan inte säga detsamma idag... : )

    SvaraRadera
  2. Tänker på dig imån och hoppas att du mår hyfsat bra efteråt.

    Wilson tycker jag låter mycket roligare liv än Svensson. :-D

    Visst är det härligt när man knappt får plats i sin dubbelsäng för att en liten människa tar upp resten. Edvin är överallt ibland när han ligger mellan oss. ibland får man honom tryckades i sidan. Och flyttar man sig lite ja då kommer han smygande efter.

    Det jag tycker är mest märkligt är att de kans sova hur gott som helst när man går upp men så inom en minut vaknar de och skriker efter en för att man inte ligger jämte i sängen.
    HUR fasen känner som det??!! :-D

    Måste vara skumt att bli behandlat av sina kollegor och jobba med att bota sin egen sjukdom men tänk så mycket de kan lära utav det. Måste genast kolla in bloggen.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Thanx!

    Ingrid: Ja, jag har varit så galet trött sen i fredags, så det blev en glad överraskning :) Tycker du att du är tröttare nu än du var innan du fick denna eminenta behandling?

    SvaraRadera
  4. Jag ska tänka på dig i morgon, och jag håller tummarna för att allt ska gå så bra det kan!

    Jag läser också Svetlanas blogg. Den är väldigt intressant, tycker jag, eftersom hon kan se på hela det här eländet utifrån olika perspektiv.

    Stor kram från Helena

    SvaraRadera
  5. Love the photos!

    Wish I could learn Swedish
    a little faster so I know
    everthing you said.

    God Bless Your Health Ida
    In Jesus Name Amen!!!

    Love You and H!

    Praying for You!!!

    Love,

    M&M

    SvaraRadera