Vilken morgon!

Ja, nu har kanske inte de biverkningar som kan komma kommit ännu, men för mig är det en säker seger att vakna klockan 06:00 dagen efter behandling och vara sugen på kaffe. Det är en stor seger. Jag mår "hur bra som helst" ännu och jag ska njuta av varje sekund! Idag ska jag tvinga med mig mamma till IKEA. Jag skyndar mig som fan nu innan det slår till :) Det enda jag kan se so far är att jag är röd om kinderna, ser ut som om jag varit ute och sprungit. Det kan jag leva med. Jag har inte ens ett litet uns av illamående, känner mig inte så där sänkt som jag gjort direkt av FEC.

Jag vet jag vet... det kommer. Men jag låtsas som om jag är undantaget så länge det går. Det kan ju faktiskt bli lindrigt. Men jag har förväntat mig det värsta för att inte bli besviken.

Tack för alla fina peppningar jag fått här i bloggen, på mail, sms och facebook. Det hjälper och värmer! Jag känner mig aldrig ensam. Jag har fått kontakt med många andra bröstcancer tjejer via bloggen, och ni betyder massor för mig fastän vi aldrig träffats. Det är lite märkligt, men det är skönt att stöta och blöta med människor som sitter med samma funderingar och problem. Det är skönt att bara läsa era texter och inse att vi har det likadant många av oss, en del mycket värre och en del mindre, men utgångspunkten har varit den samma, sorgen, rädslan och frågorna. Jag blir glad varje gång jag läser ett inlägg där en kvinna fått fina provsvar, utan spridningar och bra prognoser, lika ledsen för alla de som fått tillbaka mycket tristare svar. Faktum kvarstår fortfarande, det är 20% av oss som inte går igenom det här med livet i behåll, och det är förjävla sorgligt. Det jag slås av i alla inlägg oavsett om man vet om man kommer att överleva det här skräpet eller inte så är det styrkan och viljan att leva vidare.

Jag har också fått mail från kvinnor som inte själva är drabbade, men som har nära anhöriga som är drabbade eller har gått bort i olika typer av cancer. Det finns en stor stor sorg hos närstående som drabbas. Jag hoppas att läkarvården kan börja ta hand om alla dessa "som blir kvar" de lever ett helt liv med den här sorgen som är enorm. Man har sett när och kära lida, för så är det när man dör i cancer, det är ett lidande och en kamp, jag har också sett det med mina egna ögon på nära håll, jag har suttit och sett en kär del av mig dö framför mina ögon, och det var ett allt för långt lidande innan det sista lugna andetaget drog, allt för långt. Men vi är kvar, och vi ska leva vidare efter den här förlusten och det vi sett
hända framför oss. Jag tror att fler skulle behöva hjälp att komma på fötter igen. Det finns en rädsla för cancer som jag tror också uppstått på detta sätt. Jag menar inte att man ska tysta ner den här sjukdommen, den är i allra högsta grad lömsk och tar de mest oväntade vändningar, det som ser kanonbra ut i dag kan vara första steget mot döden i morgon, den ska behandlas med respekt, men man måste ta hand om människorna också, alla, den sjuke, de anhöriga och vänner.

I går när jag fick min behandling låg en mkt gammal dam bredvid mig och fick sin behandling. Vi pratade inte med varandra, men vi gick samtidigt, innan vi gick gav vi varandra en lång och varm blick,
det skilde kanske mer än 40 år mellan oss, men vi sitter i samma båt, och ingen kan förstå vad det är vi delar.

Den osminkade sanningen.