måndag 16 maj 2011

Jobb och vatten

Vad vore livet utan den här. Idag har hon fått mig att skratta  säkert hundra gånger. Hon är precis hur skön som helst.  (ok, jag blev tvungen att sura till på henne innan hon somnade, det är nått med läggdax, ibland verkar det som om man bara måste bli lite arg för att det ska funka. Skam den som ger sig.)
Ja, nu får det vara nog, jag börjar jobba lite. Jag ska testa..., min alldeles egna lilla plan är varje dag denna vecka. Vi får se hur det går, men det är planen och the plan is to stick to the plan so to say :) Inte hela dagar, men halva eller lite mera. Går det fint så tänker jag fortsätta så och trappa upp lite lätt. Nu har jag bara en läkartid kvar innan strålningen (vad jag vet om nu iaf) så det blir inte så många "avbrott" i livet med massa läkarbesök och blodprovstagningar, omläggningar av venport och skit.
Nu är det bara orken som ska palla trycket. Och musklerna... va fan alltså. Jag kan inte gå fort?! Någon som känner igen sig? Mina muskler (särskilt i vaderna) beter sig som om de varit på någon konstant mara... jag måste gå sakta, ingen ide att ha bråttom någonstans liksom. Och jäkligt irriterande när man faktiskt har brådis för man blir påmind om att det är en dålig ide att vara sen direkt. Lilla rösten som säger "öpp öpp öpp, du skulle ha gått tidigare.... du kan inte gå fort, inte springa, och nu är du seeeeeeen, gilla läget krympling".
BAH... men nu är det snart snart torsdag och tredje och sista veckan i cykeln gjord, och då kommer min första vecka som cellgiftsfri :D Wopa! The only way is UP BABY!

Har börjat med någon form av diet. I denna etapp att utesluta kolhydrater och socker. Mera GI än LCHF.
Eller en liten blandning.. Im not sure yet. Men kolhydraterna ska bort hur som helst och allt godis, chips, läsk och annat skräp jag gladeligen proppat i mig de sista månaderna. Nu vill jag bara kunna börja röra på mig ordentligt också. Promenader i all ära, men jag vill SPRINGA. Löpning är den bästa medicinen jag träffat på i hela mitt liv, finns inget som gör mig så levnadsglad och lugn. Det är bra mot allt :) Botar inte cancer, men botar massa annat tjafs!
Jag prövade förresten ett par jeans i söndags, jag fick en lätt chock i provrummet, jag vill aldrig mer se mig själv bakifrån i en provhytt innan vattnet i min kropp och resten som väger de där jag gått upp e borta. Jag fortsätter leva på lånade jeans, jag går INTE in i en sådan igen för ens detta lilla issue är åtgärdat. Hell no.

Mina ben och fötter svullnar på nolltid, alla mina skor känns försmå efter fem minuter i dom. Trist, men även det ska ju försvinna och bli bra. Allt ska fan bli bra. BRA BRA BRA! :D

Kommer hem, direkt i mjukisarna, upp med fötterna och fram med snood. Addictive! 

Eller så kan man kolla på himlen (om man ser ut genom dom skitiga fönstren....)
och tänka att det är skönt att man ligger här och inte svävar där uppe

Men snood är nog ändå the best. Jag kan inte sluta. Så fånigt addictive. Som tetris, totalt livsfarligt.




Förresten. Här kan ni supporta min kompis Christians mustaschkamp! Så här skriver han på FB "om jag kommer upp i 10 laxar så kommer jag sätta in 10 själv. keep on giving!" 


Det gillar vi och kan vara värt att lägga en peng på just hans insamling till cancerfonden! Tio blir tio till, det är ju GRYMT!!!!


Nä kära vänner och familj, bekanta, obekanta och mellanbekanta, nu måste jag tvätta mitt hår, peruken alltså. Hoppas den torkar tills i morgon.


Tjing







6 kommentarer:

  1. Heja tuffing - låter som om du har en plan !

    SvaraRadera
  2. Hej Ida!
    Har följt din blogg ett tag. Trodde själv att jag var i samma läge som du efter en mammo som visade en förändring i ett bröst. Läkaren sa att det förmodligen var cancer när jag gick från UL. Väntade 6 veckor på svar. Drog en vinstlott dock inte högsta och det visade sig vara förstadium. opererades i mars och började strålbehandling idag. Jag tycker att du är så tapper och har så rätt inställning. Du är positiv och det kommer att hjälpa dig att bli helt frisk!! Tror verkligen att det är det viktiga. Det är läkande för sån här skitcancer.
    Håller med om att löpning gör gott för själen. Springer själv mycket och hoppas att jag ska orka trots strålningen. Var och sprang ikväll och alla (massor) av streck på kroppen verkar sitta kvar de har inte svettats bort.
    Hoppas att du snart kan komma igång så smått.
    Må så gott!!!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Hej!Även jag har följt din blogg ett tag. Jag fick min 17:e och förhoppningsvis sista Herceptinbehandling för fyra veckor sedan. Jag började träna, ganska hårt, direkt när cellgifterna var klara i juni 2010. Jag har tränat tre till fyra gånger per vecka på Friskis & Svettis under hela Herceptinbehandlingen, intensivjympa, cirkelgym och cirkelfys. Det har hjälpt mig mycket! Jag tänkte bara tipsa dig om en kost jag fastanat för. Jag mår helt fantastiskt av den. Googla bara på Ifd-kost så kommer det massor av info. Kanske är det något för dig också.
    Må så gott!

    SvaraRadera
  4. Hej du otåliga själ:))

    Efter cytocykeln - dvs efter dag 21 börjar det hända saker du inte upplevt under hela denna lååånga vinter. Benen blir lättare, håret kraftigare, humöret lyfter ... Du har ju ännu inte riktigt kommit dit men snart- väldigt snart!! Jag tror du är ute i spåret inom en väldigt snar framtid! Keep it up- lycka till på jobbet- det är häärligt att jobba:))

    SvaraRadera
  5. Ha ha, ladda hem appen Rat on a scooter så får du se på begär. Det är verkligen livsfarligt.

    Kram kram

    SvaraRadera
  6. Lycka till !
    Du kommer klara det.
    Kram

    SvaraRadera