torsdag 5 maj 2011

Känslosamt

Kollade på dokumentären som just gick på fyran om bröstcancer. Jag är en av de patienter som inte förstått att jag varit sjuk (trots att jag sitter och har illamående för tredje dagen i rad pga av sista omgången rävgift). Jag har fortfarande inte förstått. Jag tänker fortfarande på de jag ser som "dom". Fast än  mina egna sköterskor blev intervjuade... min kontaktsjuksköterska... det var känslosamt. Well well, nu är radiumhemmet ett minne blott (får vi verkligen hoppas!)
I morgon byter jag riktning och går på strålningen. Inmätning. Nu är det nya grejor igen... nu har jag inte koll.. jag kan ingenting om strålning, jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Men jag får väl veta, orkar inte bli stressad. Jag är inte rädd.
Jag ska försöka ta lite bilder på strålningsstället... om det finns något att fota.. vi får se i morgon.

PEACE :)

9 kommentarer:

  1. Lycka till i morgon! Kramar

    SvaraRadera
  2. De sa ju ändå att vi med bröstcancer ändå klarar av strålningen väldigt bra även om det kan avra mentalt jobbigt att åak dit varje dag under så många veckor....men jag tror på nåt vis att det blir den lättaste delen ändå. När jag väl får min, någon gång nästa höst, efter alla annan behandling så är ju jag ändå hemma i stan, men förstår att det blir mer tufft för dig som inte tar dig från stan. Men, efter en vecka är det fyra kvar, och efter 2 veckor är det tre....det kommer att gå snabbt.
    kram kram....

    SvaraRadera
  3. Det kommer att gå bra. Kram

    SvaraRadera
  4. Lycka till imorgon, det kommer att bli bra. Kram

    SvaraRadera
  5. Lycka till och hoppas du får en underbar helg !
    Tazz&Kram

    SvaraRadera
  6. önskar dig all lycka idag :) (och alla andra tusentals dagar...)

    och visst fasen är det känslosamt....

    kram / H

    SvaraRadera
  7. Såg också dokumentären igår, vet inte riktigt vad jag tyckte om den. Gillade delar av den som fokuserade på överlevnad och att man kommer igenom. ( Det var väl det jag ville höra..) Sen vet jag inte riktigt vad jag tyckte om de delarna som handlade om att acceptera och bearbeta sina känslor och sin sjukdom och dödsångest.. Jag känner mig nog också lite jag och dom i detta.
    Det var för mig intressant att se strålkanonerna också, jag kommer dit om ett par månader tror om allt går bra..

    Hoppas allt gått bra för dig idag, ska bli intressant att läsa dina erfarenheter av strålningen sen !

    Men mest håller jag tummarna för dig..

    SvaraRadera
  8. Precis som du beskriver det upplever jag det med. Var och fick Tavergyl idag och sa då till min man att det här fortfarande känns så overkligt. Man har ju liksom inte varit sjuk innan man började med rävgiftet...
    Hoppas nu att det går relativt snabbt att hitta tillbaka till sitt någt annorlunda, men normala jag, när strålningen är avslutad! Undrar hur lång tid det tar att återhämta sig och hur lång tid det tar ungefär efter avslutad cyton innan håret växer ut så pass att man kan slänga sjalarna?
    Trevlig helg!
    Kram Anna Bränn

    SvaraRadera
  9. Tack för alla lyckönskningar. Det var ingen större grej idag. Men jag är inte alls rädd eller stressad över strålningen.. Jag glömmer bort det lite ibland. Det är vad det är... just nu orkar jag inte bry mig alls om det här skiten.
    Im done so to say.

    Karin: Nej, jag vet, jag känner som du... hon hade ju vinklat den utifrån sina egna känslor och erfarenheter, det enda sättet att göra det på när man själv är drabbad.
    Jag upplever att det finns två större grupper och det är de som i och med besked eller op el beh fått känna på dödsångesten. Och så finns det dom som inte känner på den, och jag tror att dessa två upplever det här på olika sätt. Det är bara vad jag tror, men när jag läser bloggar av olika kvinnor så tycker jag att skillnaden på hela känslan är olika mellan dessa. Sen går det ju upp och ned hela tiden, och man kan väl ändra sig på vägen säkert. ... Jag vet inte. Det är så komplext det här, och miljoner känslor, miljoner biverkningar... och ja... svammel svammel .. ;) Vi sitter i samma båt allihopa, men i helt egna på samma gång...
    Hmm...
    KRAM!

    Anna Bränn:Ja du... man vill ju går vidare liksom... in i sommarnatten och ut med hår och prylar :) jag vill bara att det ska växa ut så pass att man inte ser skallen.. så man bara kan gå ut och vara som man är utan att se dödssjuk ut :)

    Trevlig helg till er alla!!!
    KRAM

    SvaraRadera