söndag 29 maj 2011

MAMMA, DU E BÄST!

Grattis på mors dag kära mamma. Tack för all hjälp
jag har fått den senaste tiden (ja, och hela mitt liv för den delen)

Grattis ALLA MAMMOR idag på mors dag! :D

Fick ett roligt SMS i natt, det stod "de e skum konst på östermalmstorg". Jag e beredd att hålla med , vad är detta ??
Hm... what is this?

I går hade jag en mkt märklig dag. Jag var först på Solvalla.... och sen inne i stan och kollade på fotboll. Hästar och fotboll, inte riktigt mina intressen. Men kul var det, och det är huvudsaken :) Har inte så mycket att skriva, så det får bli lite bilder.
Det här med trav e allvarliga grejor!

Jo, den är något arrangerad denna bild. Men Rubarb e på riktigt :)
 
Sessi, man skulle kunna tro att hon hejar på nått lag....

Och när jag kom hem i natt, vad tror ni står kvar utanför min dörr? Seriöst,  det här måste bort... 


Nu över till cancer. Tråkiga tråkiga cancer. Satt o kollade på lite bilder idag. Det känns så så långt borta, fast det var så nyligen. Jag mår riktigt dåligt när jag ser vissa bilder. Bla när jag ser dessa nedan. Jag mådde så fruktansvärt illa. Jag blir faktiskt ledsen när jag tittar på dom här bilderna, och har hittills inte kollat så mycket. Men nu, bara ett par veckor/månader senare så känns det som sagt så länge sen. Fast än jag fortfarande sitter här utan hår och konstant värkande kropp, upcoming strålning, så känner jag mig så mycket friskare. 
Första kuren... urk. Men ändå någon slags euforisk känsla av att det satte igång.
Det var så många funderingar och känslor jag skulle bearbeta när jag ställdes inför
det här. Bestämma mig för hur jag skulle hantera det och hur jag skulle känna för det.
Jag är som de flesta uppfattat lite otålig, så även här, när man väl vet och har funderat vill
man bara (eller jag iaf) att skiten ska sätta igång så den så småningom kan sluta.

Andra kuren, 21 dagar senare, nästan allt hår borta.


Men det kommer tillbaka nu, håret, och överallt. Det borde man inte var glad för, men det är jag, jag är GLAD att min kropp fortfarande visar livstecken. Ibland känns det som om den är lite död, men den lever upp i bland, och det får man vara glad för, tänk den dagen jag sitter här och alla biverkningar är borta, och jag är återhämtad. Jag försöker ju hela tiden glömma bort det här, det går rätt bra, men så blir jag stoppad hela tiden av konstiga grejor som att jag inte pallar att gå en kortare promenad, eller har ont hela tiden, inte orkar så länge oavsett aktivitet.. ja, allt. Men jag tycker ändå att det går rätt bra att glömma skiten. Man tar babysteps i huvudet också. Mitt nästa mål är att kunna gå en promenad i ordentligt tempo, och att ha så mkt stubb på huvudet att jag kan gå ut utan peruken, som precis när jag hade rakat av håret, tror det var 3 eller 5 mm, då e det lugnt för min del, även om jag skulle föredra det långa, men... det lär ta ett tag. Hur långt behöver det vara för att man ska kunna sätta i extensions? 
Kroppen börjar gå åt rätt håll och även om den är ngt större fortfarande så liknar den mer o mer sig själv, skön känsla, tror att jag snart e redo för en strl mindre jeans, det skulle kännas fint! 

Till sist vill jag gratta mina cancervänner som gått in i olika delmål, denna gång Kattis som nu har så mkt hår att hon kastat peruken YAY!!! Grattis Kattis! Och Sophie som tagit sin sista cocktail innan operation. Grattis Sophie! Stora grejor för sådana som oss :) Kram till Er

Oh, nu kom solen... Kanske en söndagspromenad, i sakta gemak... 

Ha en fin söndag!

6 kommentarer:

  1. När man vet att man ska igenom det så vill man ju så klart att det nästan ska vara klart innan det börjar.

    SvaraRadera
  2. Vad bra att du reflekterar över allt som hänt.

    Jag tror man behöver det efter en sån här grej.

    Extensions behöver du 10cm för, har jag hört, tänkte sätta i det i min utväxt i det korta jag hade. Men det blev aldrig så långt... Blev skallig istället. (fast allt här har inte fallit! Skumt men det är en hel del stubb kvar i jag tar tredje FEC imorn).

    Glad att höra att du går åt rätt håll, du och din kropp. Bara lite kvar nu ju.

    Ha en fin söndag

    Helena (i rosa mössa idag) :)

    SvaraRadera
  3. Carin: Ja, det är kanske det som håller en uppe när det är som jobbigast också, att man vill vidare så hårt. KRAM

    Helena: Ja, det kommer väl nu, reflektionerna. Just nu är jag rätt trött på hela cancergrejen och orkar inte riktigt tänka på det utan e så glad att det nästan e över och jag kan börjar leva lite smått, men bilderna ligger ju här i datorn, och i bloggen finns alla känslor och allt jobbigt som jag just nu inte kan komma ihåg. Det kommer nog ta ett tag innan jag orkar läsa igenom det. Men det finns nedskrivet, och det känns ändå rätt bra.

    Jag tror du e snygg i din rosa mössa!! KRAM!

    SvaraRadera
  4. Det där med refklektion är jättebra och verkar komma väldigt sporadiskt. Fått göra det i omgångar för att förstå allt som hänt och händer.
    Du har helt rätt inställning, att ta små steg frammåt är lättare än jättekliv, det blir inte så tungt ifall man måste gå tillbaka ett. Att drömma och ha en längtan om saker som gör en glad sporrar en att vilja framåt. Jag tycker om ditt skrivande,att du försöker vända till det positiva i dina meningar.
    Du har kämpat på bra, trots alla motgångar, att orka blicka framåt är en otrolig styrka.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Tänkte peppa dig lite:
    En vecka efter avslutad strålning har jag en tät, tät "matta" av hår, ca 0,5 cm på hela huvudet. (De första fjunen, växte och växte, men väldigt otätt, så dem har jag kapat av.)
    En vecka efter avslutad strålning klarar kroppen en rask promenad på 30 minuter, även om jag fortfarande är anfådd.
    Kolla min FB-sida om du vill se varför jag har träningsvärk (; Då handlade det om helt andra muskelgrupper än de som används vid promenad...

    Tycker du är igång och kämpar på bra! Go for it girl!!!

    Kram Anna Bränn

    SvaraRadera
  6. Förresten, glömde att det är dags att bränna peruken!!! Yaaaay!! Inte använd på en vecka"!!!

    //Anna Bränn

    SvaraRadera