lördag 14 maj 2011

När?

När slutar ögonen rinna, musklerna bränna, håret växa, kilona rasa, smaken i munnen komma tillbaka, går giftet ur kroppen, ögonbryn och fransar växa, vattenansamlingen i kroppen rinna ur,  orken komma tillbaka, tröttheten gå över i pigghet.... ???

Jag orkar inte vänta. Är det inte jävligt onödigt att vara som tröttast nu? Nu är det ju för fan över. Nu har jag inte tid att vara trött? Mellan första och tredje cellgiftsbehandlingen sprang jag?! Nu tog jag just en promenad på endast 3 kilometer och det gjorde ont i mina vader i vartenda steg. När slutar det upp? NU vill jag springa, nu vill jag leva igen. Va fan.

Jag vet, jag vet... ta det lugnt, det kommer... NÄR DÅ?????

USCH va jag är trött på det här.

8 kommentarer:

  1. Känner så igen mig i det du beskriver, man blev tröttare och tröttare hela tiden, och när behandlingarna var klara och man trodde det skulle vända, så blir man ÄNNU tröttare, ett tag. Men det vänder så småningom, det tar tid, det är först nu, 7 månader efter min sista behandling som jag känner mig någorlunda som innan. Men håret, ögonbryn och fransar kommer snabbare och mer än vad man tror, och tyvärr innebär det ALLT hår, även sånt som man var rätt nöjd med var borta under cellgifterna ;-) jag kämpar med de extrakilon jag drog på mig, de sitter i sten, men det går, bara man har tålamod! Och trots allt, jag är glad att jag lever, allt annat kan jag stå ut med, det går att ordna i sinom tid, bara vi får fortsätta leva och vara med våra barn och familj, eller hur :-) Lycka till! Kram!

    SvaraRadera
  2. Åh Ida det är nu jävlar anamma krävs!! Don't go there ! nu biter vi ihop istället för att bryta ihop . Jag fick själv ett psykbryt igår och kastade ut gäster så jag vet hur du mår! Min man såg helt skräckslagen ut:)) Nä Ida nu gillar vi tålmodigt läget det blir bättre...för vi har done the shit.. Men satan vilken resa!!

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte när det jobbiga går över, men jag håller tummarna för att det blir väldigt snart för din del och att du snart känner att det går åt rätt håll. Som du har kämpat, du förtjänar verkligen att få bli pigg och stark nu!

    Stor kram från Helena

    SvaraRadera
  4. Halloj! Alltså... 7 månader? Det känns som ett skämt att jag ska stå ut med att må såhär i sju månader till. Fan vad jag inte vill det! Jag vill ha allt tillbaka och jag vill ha det NU!

    Kattis: Ja... jag vet, men jag fick någon form av psykbryt idag. Känns redan bättre, men va fan alltså.... Jag ORKAR INTE. Sen insåg jag just att jag kanske tagit ut lite i förskott, det har bara gått två veckor sen sista taxen, inte tre som jag trodde, detta betyder ju att jag fortfarande har en vecka kvar på min behandlings cykel, och andra omgångar cellgifter har jag fortfarande varit liggandes denna tid i behandlingen, så jag får väl helt enkelt vara glad att det är så OK som det ändå är. Jag är otålig som ett litet barn, jag drömmer att jag har hår, och tycker att det ska vara så när jag vaknar, men det är samma fula uppsyn varenda jävla morgon. I hate it.

    Helena: Ja du.... det är en längre resa än vad jag vill det här... tyvärr. Den här tröttheten är horribel, på alla sätt.

    KRAM !!!

    SvaraRadera
  5. Åh kära du! Vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur ärlig jag ska vara...
    Men själv uppskattar jag ärlighet så då bestämmer jag mig för att vara det. Ida, det tar tid. Taxoteren är en grym jäkel, ett nervgift, som visserligen gör det den ska men som också påverkar våra nerver på olika sätt. Nu ska du inte jämföra med just mig eftersom jag gått på cellgiftstabletter i ett år efter avslutad Taxotere behandling. Det har säkerligen försenat min återhämtning. Dock försvann det onda i kroppen på ett par månader, blev liksom successivt bättre. Varje vecka tänkte jag att "aha, jag mår ju bättre än förra veckan! Tjoho" . Det jag hade kvar länge var stickningar i händer och fötter och så den jäkla vikten då. Den har inte rört sig en tum för mig men som tur är vi alla olika och det går säkert fortare för dig.
    Kroppen har en enorm förmåga att återhämta sig. Vila nu och landa i att detta får ta lite tid. Cancern försvann ju!
    Styrkekramar
    Annika

    SvaraRadera
  6. Annika, jag uppskattar att du är ärlig. Det är ju vad det är, ingen kommer undan, inte ens jag ;) Att vikten är svår att bli av med är det många som säger... undrar vad det beror på. Äter du antihormoner?
    Jag måste väl acceptera att det kommer ta tid. Jag vill bara inte....
    Ja cancer är borta (fast det vet vi ju inte, men måste anta) och då är det ju värt det....
    Skit cancer

    KRAM!

    SvaraRadera
  7. Skitcancer. Skitgifter. Skitjobbigt.
    Men du, du har gjort de flesta av dina månader , det är bara resten kvar nu !
    Kram

    SvaraRadera
  8. Usch ja, det är jobbigt. Men det blir bättre. Dag för dag.
    Håret får du tillbaks på tre månader ungefär. En cool snaggad frisyr. Fransar och bryn kommer också ganska fort. Fast det dröjde länge innan de var som förr...
    Vikten är ett elände. Bra att du tänker på vad du äter. Jag gick upp sju kilo på taxoteren och sju på antihormonbehandlingen.
    Vätskan i kroppen du har nu, borde släppa snart. Allt mitt släppte på en gång. Gick här hemma en dag och praktiskt taget bodde på toaletten. När min man kom hem ryckte han till. Jag var mig lik igen i ansiktet. Jag var väldigt svullen innan. Väldigt.
    Musklerna ömmar. Ett gott råd är att äta magnesium som ett tillskott. Det hjälper muskler och nerver. Jag märker stor skillnad. Det bästa är att äta det i kombination med kalcium. Kalcium behöver du för ditt skelett och det finns forkning som visar att det kan skydda mot återfall i skelettet. Det finns hälsokostpreparat som heter Cal-Mag.

    Lycka till med återhämtningen och bli inte besviken om du får motgångar. Så kommer det att vara hela tiden. Man får se det på sikt. Det blir bättre i det stora hela. Och inget kan vara värre än att gå på cellgift.

    Kram
    Viktoria

    SvaraRadera