onsdag 4 maj 2011

Va många vi är...

Vi är så många som drabbas av cancer. Många många... överallt, massa människor... usch.

Idag känner jag att jag är så sanslöst glad över positiva nyheter jag fick av en vän där besked beträffande cancer väntats på och det kom tillbaka och visar INTE på cancer. JIPPIE! Mera sånt!

Jag blir kontaktad av kvinnor som hamnat i min situation lite då och då och även människor som förlorat någon nära i cancer. Jag blir alltid väldigt ledsen och känner med Er. Jag är glad att ni som skriver vågar göra det, och jag hoppas att jag på något sätt kan bidra till något, svar på en fråga, pepp eller bara lyssna.
Det är jätte skönt för mig också att prata med människor i samma situation, eller bara få tömma på känslor och tankar. Jag är ingen expert på cancer, men har varit med om en del de sista åren som gör mig till någon som tycker en massa om det, och framför allt, känner en massa känslor när det kommer till det :)

När jag sökte på min blogg en dag så hittade jag den länkad på cancerfondens hemsida!... det var roligt att se! I början trodde jag mest att det var människor som hittat hit för att de sökt på orden bröst och silikon (verkar vara populärt på internet....) men det verkar faktiskt som om de som läser främst själva är cancerdrabbade, människor som drabbats av andra hårda besked i livet och anhöriga, jag vet dock inte för jag vet bara om de som ger sig tillkänna på något sätt, sen kan jag ju se att jag har en massa läsare som inte gör det.

Till er som är som jag, drabbad av den här skiten och som läser min blogg så kan jag rekommendera att även läsa kommentarerna jag fått, för det står en massa nyttig info i dom från andra drabbade, om hur de upplever att det varit för dom. En tjej som kommenterade nyligen (Jenny) beskriver att hon knappt varit påverkad av cellgifterna?! Hon har jobbat, tränat, och levt som vanligt typ. HUR HÄFTIGT ÄR INTE DET? Gud jag hoppas verkligen att forskningen tar bamsekliv framåt så att det snart finns nya metoder som göra den här behandlingen mer human och "överkomlig " så att flera kan få må som Jenny, det skulle sannerligen vara en underbar grej. Det är ju olika hur man reagerar, och en del av oss har sanslös tur och ändå mår helt OK, och de med mindre "tur" som mår skit hela tiden.
Jag hade bestämt mig att vara en Jenny... jag skulle jobba, träna och leva på som vanligt. Jag fick ge upp, kapitulera... och det SUUUUGEEEEEER!! Men nu fan .. nu får det snart vara nog. Nu håller den här jävla taxotere skiten greppet rätt hårt om mig och vill inte riktigt ge upp, men jag kämpar som bara den för att bli av med skiten. Denna omgång har jag drabbats av alla biverkningar möjliga tror jag... men skam den som ger sig. En efter en ska droppa av!

Fick pepp av Kattis, hon skriver att de har rätt skoj på strålningen, hon och de andra skalliga kvinnorna :) Ser jag faktiskt fram emot, hoppas det finns några glada systrar där som kan liva upp stämningen lite. Jag orkar inte med mera tråkigt nu... kul kul kul ska det vara, oavsett var man är. På fredag ska jag dit och ställa in mig på det som komma skall, ritas på kroppen och mätas in mellan strålar och prylar. Det känns skönt att det är igång även om jag inte startar på riktigt förens den 8 Juni.

Tack för alla peruktips! Att jag inte ens tänkt på att man kan styla peruken tidigare?? Det ska jag testa nu i alla fall! Det var kanonbra tips som kommer att hjälpa mig massor :)

Jag saknar mina vänner :( Jätte jätte mycket. Jag gör alltid det när jag varit instängd och varit risig ett tag, men nu längtar jag extra mycket för att jag ser det där efterlängtade slutet... jag vill allt nu, jag vill så mycket, jag vill mera än jag klarar av, jag vet inte hur jag ska kunna stoppa mig själv.

5 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag fick en jättefin peruk som friören började klippa till som jag ville ha den, men sen gick jag från glad, stark och positiv till att bli väldigt sjuk då cellgifterna kom in i mitt liv.
    Jag använde aldrig peruken. Den var inte jag på nåt sätt...
    Ang. vänner så är dom gud värda. Dock miste jag flera av mina närmaste som inte "orkade med" att jag blev sjuk och inte kunde vara den jag var förut.
    Men i nöden prövas vännen!

    Massor av styrkekramar till dig!

    SvaraRadera
  2. Usch för biverkningar. Jag läser hos er alal och gruvar mig nåt sannslöst över hur jag ska må. Får ju börja bakvänt eftersom nya rön gör gällande att man vill börja med det "bästa" först vilket innebär att jag börjar med Taxotere i kombination men Herceptin, sen in med FEC efter de tre första och då gör man även uppehåll med Herceptinet tills FEC,en är avslutad, sen vidare med Herceptin....tror kroppen kommer att protestera vilt vid första dosen Taxotere som sker i början av veckan..

    SvaraRadera
  3. Go girl !! Du behöver inte stoppa dig själv-och du kommer inte att kunna det ha ha .välkommen till crazy days ;))

    SvaraRadera
  4. Hej Ida!
    Jag tror att det är bra både för en själv och andra att man är öppen med att tala om att man har blivit drabbad av bröstcancer. Dels för att man kan dela erfarenheter och dels att man kan visa att man kan överleva och leva ett normalt liv. Själv blev jag opererad 2007 och 2010 fick jag bröstrekonstruktion lattisimus lambå. Jag fyller 70 nu i maj, men åldern har ingen betydelse det är viktigast hur man känner sig och nu känner jag mig som en hel kvinna igen och jag mår superbra!

    Oroa dig inte för strålningen, den är en baggis jämfört med cytostatikabehandlingen (som är ett helvete man inte ens kan önska sin värsta ovän).

    Njut av livet! Du är en vacker kvinna och har en underbar dotter!

    Kram

    Ingrid Benjaminsson

    SvaraRadera
  5. Hej Ida,

    Jag hittade din blogg under våren efter att jag varit på läkarundersökning och några värden visade sig inte vara som de skulle. Jag blev remitterad för datortomografi och hjärtultraljud på Sophiahemmet, och medan jag väntade googlade jag (nyfiken som jag är)på mina värden och hamnade då i cancerns värld. Däribland din blogg. Tack och lov för mig visade undersökningarna inget mer "konstigt" annat än att jag hade ett litet klaff-fel på hjärtat, men ingen cancer så jag är förstås lycklig över det, men har följt din blogg sedan den tiden, jag tycker du skriver fantastiskt och din kämparglöd är beundransvärd! Alla ni kvinnor som kämpar mot er BC gör det så otroligt bra. Ni är beundrandsvärda allihop!

    Kram M

    SvaraRadera