Vitt kuvert och bullar

Ja, där låg det när jag kom hem, kallelse till förberedelse inför strålbehandling. På fredag. Även en kallelse till första behandlingen den 8 Juni. Jiho.... can't wait.

Jag funderar mest på viktiga saker som hur de samarbetar i den här stan... Jag fick vänster bröst borttaget på St Görans Sjukhus, cellgifter på Radiumhemmet, KS, Solna. Plockade ut äggvävnad på KS Huddinge, och nu ska jag tydligen strålas på Södersjukhuset? Jag vet inte om det råder tveksamheter om var jag bor och eller hör till eller om de helt enkelt gör så här bara, tar det ställe där det finns plats. Egentligen spelar väl inte söder eller solna särskilt stor roll, mer än att dotterns skola ligger mycket närmare och bra till Solna och KS, men jag har anpassat mig hittills så jag fortsätter snällt med det. Den 13 Juli borde jag alltså bli klar. Men det vågar jag inte lita på, jag tror på det när jag ser det. Det har hänt nu på sista tiden att jag kommer på mig själv med att tänka "äh, den här skiten kommer säkert ändå tillbaka sen". Jag tror jag känner så för att det blivit så många ändringar i behandlingen.. som liksom inte skulle ha varit, för att läkarna varit lite väl optimistiska och sagt allt från att det räcker med operation till att jag sakta men säkert sitter med hela kalaset inplanerat. Nu mår jag inte OK, och med det så kommer tröttheten och likgiltigheten, berg och dalbanan.

Min dotter tycket vi skulle stanna i stan och fika på vägen hem, men i min sjuka lilla värld så kändes det ungefär som att hon bett mig gå en liten vandring på Kebnekajse på eftermiddagen. Än en gång fick jag förklara att jag inte orkar... och kände mig som världens tråkigaste morsa. Jag frågade henne "är jag en tråkig mamma Holly". Hon svarade "Ja".
Ja, jag är en tråkig morsa just nu, skit tråkig. Jag var dum nog att ta ut segern i förskott och vi började snacka om en USA resa i sommar, i juni närmare bestämt, hon var så glad för det. Men så blev det inte. Jag var nog rätt säker på att det inte skulle bli strålning, så jag planerade det näst intill klart... tänkte att blir det inte kanske vi bara kan skjuta lite på det. Jag funderade sen på en kortare tripp nu i maj, men när jag mår så här går det ju inte att åka någonstans, och jag orkar för den delen inte heller planera när jag inte kan tänka. Hello moment 22.... Men nu går ju hela juli bort och sen är det lite mycket i höst och svårt att planera något. Det suger, jag förstår henne, dessutom måste hon hänga med mig till SÖS varenda jäkla dag på strålningen. Kul... jag vet inte ens hur jag ska lägga upp den roliga nyheten för henne...

Jag tyckte att en fika lät supertrevligt om jag hade pallat, så jag föreslog att vi skulle köpa med oss hem och fika hemma i stället. Vi gjorde som vi två tjejer gör bäst, köper alldeles för mycket för ingen av oss kan ta snabba beslut om vad vi ska köpa, och därmed satt vi sen med 4 olika "bullar" och två donuts... vi kan så klart inte äta så många, men man vill ju inte gå från affären och känna att man inte fått med sig tillräcklig :) Det blev i alla fall en trevlig fika, sen laddade jag en film till H och la mig själv en stund. Jag tror jag blir extra trött av värken. Den är lite värre denna gång tycker jag, och det funkar inte så bra med alvedon och ipren. Skillnaden denna gång är att den sitter på överkroppen, det är tröttsamt. Trött och ont i armarna, axlar, rygg, tom bröstkorgen är trött och ond. Sen är som vanligt då benmusklerna ur funktion, bara att resa och sätta sig på en stol, i soffan, sängen, tunnelbanesätet, bussen, ja man sätter sig och reser sig ex antal ggr per dag, och det är inte en trevlig stund för mig just nu. Det är så irriterande att behöva stanna ett par gånger i trapporna upp och ned på olika tunnelbanestationer för att jag helt enkelt inte kan ta ett enda steg till utan att vila lite. Jag tror inte jag kommer att vara en bra pensionär om jag får problem med kroppen, det är sjukt frustrerande att masa sig fram på det här sättet. Känns dessutom galet fånigt.
Små saker som gör livet lite surt så att säga...

Lägg till bildtext

Nu har mitt hjärta somnat sött, och jag pillar väl i mig en tredje omgång alvedon toppat med ipren, D vitamin och omaprezol. Mmm mumma . Sen är det bara att försöka sova bort den här skitdagen antar jag och hålla tummarna för att jag vaknar med liiite mindre värk i morgon, för när det vänder så gör det med besked, denna härliga känsla av liv fyller kroppen, och nu ska den komma för att stanna.