Jag gick till St Göran på utsatt tid och de förklarade att de första 30 minuterna var den "vanliga" bildserien de tar, och de följande 17 enbart för studien. Låg som en stel pinne på mage med huvudet ner i ett hål och försökte tänka på annat än att jag ville ändra ställning på händerna, att det var obehagligt med vätskan de sprutade in i armen vid ett särskilt tillfälle med bildserie (kontrastvätska) för att sen få höra "vi avbryter efter
30 minuter". Jag undrade så klart varför, hon sa "den har inte den form vi vill att den ska ha för studien".
Jag klädde på mig och gick hem, tänkte att... jag har kanske inte cancer ändå?
(en rolig grej, när jag la mig i den där gigantiska magnetröntgen grejen på mage sa tjejen som pulade in hörproppar i mina öron och satte nål i armen på mig "låtsas att du är på massage"..... men hallå... visst, inga problem...)
Fick besök av goda vänner på kvällen, vi gick och åt på Caliente, så trevlig. Prata om högt och lågt, allvar och skämt. Jag kände mig så lugn och avslappnad när jag kom hem, sov riktigt bra.
I går morse (fredag) kunde jag ändå inte låta bli att ringa min kontaktsköterska från St Göran. Jag började med att säga " jag har en fråga, förmodligen jätte dum, men... är ni verkligen säkra på att jag har cancer?"
Hon tyckte inte den var dum, men tyvärr bekräftade hon det som stod i journalen, och jag kände mig ändå lite klokare när jag la på, trots att hon sa saker i stil med " vi brukar proppa er unga fulla med behandling (cytostatika o annat) så mycket som det bara går, du kan kanske räkna med ett halvårs helvete, men det är ingenting för det kan göra att du får leva utan cancer resten av livet".
Kära Ida! Sitter med tårar i ögonen när jag läser alla dina inlägg på din blogg, speciellt när jag kom till detta om Magnet röntgen, vär lilla lilla bebis gjorde det förra veckan på huvudet, de gör en studie på alla förtidigt födda innan v 27. Hon har inte haft någon hjärnblödning vilket är vanlig på dessa små men ibland kan det endå se vissa förändingar i hjärnan, vär lilla flicka hade dock inga utan MR var helt normal.
SvaraRaderaVår resa de senaste månaderna har varit tuff och vi har en del fortfarande framför oss, att slitas mellan hopp och förtvivlan blev en vardag för oss. Sänder dig alla styrketankar jag kan för den "resan" du nu kommer tvingas göra, på något sätt klarar man mer än man tror har jag lärt mig och lyckan är så mycket större efter!
Kram från din fd kollega Marie i GBG
Kära Marie! Jag har följt Er resa på facebook och hållt tummarna så hårt till och från när det varit kritiskt och de dagar du inte har uppdaterat din status har jag tänkt att jag hoppas det inte är något allvarligt. Jag är så satans glad (ursäkta ordvalet) att ni nu fått komma hem, för det måste vara en skön känsla. Det ni går igenom är helt galet! Och har ni fixat det och lyckats komma ur det med större lycka så ska jag också göra det. Tack för din omtanke, nu kör vi båda med full fart framåt. Hörs snart. KRAM
SvaraRadera