Slagen hjälte....

Fick ett armband av Rebecca idag, det gröna, det är så fint. Tack vännen! Det ska bli min grej, jag ska hamstra armband.

Brasilianska Mono ger din handled en välbehövd färgklick i höstmörkret. Armbanden finns i 10 olika färger och varje färg har en speciell betydelse. Till exempel står rosa för godhet och ömhet och grönt för hopp och balans. En perfekt gåva när du vill säga något mer till en vän eller bara behöver lite färg i din outfit! Kommer snart till NK Details.

Färgernas betydelse:
Röd – Passion, ömhet, kärlek
Blå – Harmoni, vänskap, tillgivenhet
Grön – Hopp, balans, ungdomlighet
Gul – Njutning, kreativitet, berikande liv
Rosa – Godhet, ömhet, välbehag
Orange, Fest, välbehag, glädje
Vit – Oskuldsfull, harmoni, lugn
Svart – Ädelhet, trohet, allvarsamhet
Lila – Stillsamhet, värdighet, självkänsla
Grå – Modernitet, nymodigheter
Idag tappade jag helt stinget. Eller var det igår. Det var igår det började kanske.
Jag har varit som en duracell-kanin på speed. Efter det som jag trodde skulle vara det avgörande samtalet så gick luften ur mig, jag har kanske aldrig varit så trött i huvudet som då. Jag var så glad och lättad över beskedet att jag inte har en tumör med spridning (vad de kan se nu) att jag kommer att slippa cellgifterna (vad de kan se nu). Samtidigt blev jag chockad över att de tänker ta bort hela bröstet, trots att de för en vecka sen sa att de skulle ta en "tårtbit" och köra med bröstbevarande kirurgi. Jag är sur och arg och alla försöker peppa mig, stackare. Nu är det enda som går runt i skallen "ett bröst och ny dag att vänta på besked".

Klart att jag hellre lever med en tutte än dör med två, klart att det inte är hela världen, men det strider mot estetikens grundregel SYMMETRI. Jag hatar det.
Jag vill inte vara chick på ena sidan och dude på andra. Jag vill ha mina bröst... (ja, inte helt mina kanske, men jag har ju betalat dyra pengar för 220cc/ bröst, och nu tänker dom snuva mig på stålarna och EN TUTTE?! Jag loosar 17000 och halva min kvinnlighet )
Nej, dom är inte stora,  ja, jag klarar mig utan dom, men dom är MINA och JAG vill bestämma över dom. Men nu är det en äcklig minst 6 cm äcklig hård massa som tagit över hela skiten. Jag börjar tycka att det är äcklande med bröstet, jag känner tumören så väl, den är så så nära huden och den tar över.
Gud så äckligt. Jag vill ha bort den, men jag vill ha kvar bröstet. People, vi behöver kanske lite mera pengar till forskningen! 379 miljoner från cancerfonden räcker inte :(
Jag vet, det här med brösten är smågrejor i sammanhanget, men det är inte lika enkelt att bara skita i som det låter tror jag....

Idag har jag bara tänkt på vad mycket roliga saker alla andra ska göra, dom ska på härliga semester resor till solen, eller till en härlig shoppingstad, eller till fjällen. De har planer och de längtar, jag har hört tusen  gånger i dag"det är första advent på söndag, MYSIGT", det är snart Jul, myyyysigt. Men jag har bara en plan, bara en enda, det är att promenera till St Görans den 8/12 för att bli proppad med radioaktiv vätska och bli stympad. Jag vill inte vara sjukskriven, jag vill inte ha ont, jag vill inte bli av med ett bröst. Jag kunde inte skita mera i advent, jul, eller julklappar heller för den delen. Idag ville jag lägga mig ner och somna, och kanske vakna runt midsommar.

Jag har berättat för min dotter vad som ska ske. Inte dragit 6 sidor statistik om cancer, utan bara berättat att jag ska ta bort knölen i bröstet. Hon är helt OK med det, hon har bara en fundering runt det hela, "vem hämtar mig på skolan den dagen?". Jag skulle så gärna vara sex år igen, så så gärna. Hon är helt helt underbar, det bästa jag har gjort i mitt liv, och det är jag så glad över att jag fick just henne.

I morgon ska det bli en bra dag! Då kommer min syster Stina och förgyller vår vardag, det behöver vi verkligen! Vi ska ha lördagsmys med H och bara snacka skit, längtar. Här ovan är jag och Stina i somras, eller var det 2009....?

Jag har en annan grej planerad också förresten, en mkt viktig händelse den 5/12. Jag och alla mina systrar över 18 ska gå ut tillsammans (inte alla, men nästan). Den här sammankomsten ser jag också fram emot jätte mycket! Det är första gången i världshistorien faktiskt, det är ett sådant skönt gäng att det omöjligt kan bli tråkigt. Från höger: Moa, Hannah, Maja, jag (ovanför) och Ebba.