Split personality?

Stackars mina ganska nya grannar... jag skulle kunna betala för att få veta vad dom tror om mig.
Det börjar med att de flyttar in, knackar på och presenterar sig. Jag berättar då att jag ska flytta snart men bara hyr ut min lägenhet i andra hand så vi ses kanske igen en vacker dag....Sen flyttar en annan familj in i min lägenhet, och ut, och jag in igen inom loppet av tre månader, min syster flyttade in med mig när jag flyttade tillbaka (jag har en 4:a) eftersom hon just fått jobb i Stockholm och behövde någonstans att bo så passade det fint och jag hade ett rum över (ok, det var praktiskt att ha det xtra rummet som garderob, men det är så mycket trevligare att ha en 20-åring där inne än massa dammiga kläder, hon både pratar och dessutom säger massa roliga saker som får mig att skratta) Vi är båda blonda (eller ...ja, Moa är blond, jag är ju flintis som ni vet, men jag var...) och grannen träffade på min syster när jag skulle flytta in i gen och blandade nog  ihop oss lite. Hur som helst... (rörig historia)
Helt plötsligt är jag alltså tillbaka, och när jag är tillbaka så kommer det och går en yngre version av mig i bland, plus den miniversion som också bor här. Jag har träffat henne 3 gånger sen dess, en gång med min blonda peruk, tror inte hon tänkte på det, men sen en gång med den bruna, och här om dagen råkade jag öppna dörren just när hon stod där och jag var kal på huvudet....
Hon såg lite rädd ut tycker jag.... I don't blame her. Om jag var hon hade jag nog tänkt tanken "min granne är konstig".
Men det är inte mkt att göra, man slänger inte fram kardan och säger, var inte rädd, jag håller bara på med en lite cancer grej.
Vi får väl se hur det utvecklar sig. Detta är ju också Stockholm, vi kanske blir grannar i 15 år utan att ens hälsa på varandra, sådant händer.

Nej, jag är inte piggare. Jag är trött och lite nere. Jag borde inte må illa längre, men dagen började med att jag vaknade och mådde illa. Fick ta primperan (ett av tre läkemedel jag tar mot illamående) jag blir väldigt trött av primperan, men idag undrar jag om det hade spelat roll om jag låtit bli för min hjärna är på  offline mode i alla fall. Jag vaknade runt 07:00 och har suttit i soffan sen dess. En del andra biverkningar har kommit tillbaka, de som har med munnen att göra. Så så tråkigt.

Ja, vad får man för biverkningar egentligen? För er som inte känner mig så kommer det låta helt normalt att jag igår när jag var på jobbet och skulle bestämma mig för lunch valde smörstekt fisk med potatis (som var det ENDA som lät gott...) men för er som känner mig så vet ni precis hur skruvat det är, dessutom praktiskt taget slickade jag rent tallriken.... det är enormt läskigt och jag vågar inte analysera det närmare. (För er som inte känner mig personligen så äter jag inte fisk, jag tycker inte om det, har aldrig gjort, och förstår att hjärnan spelar mig ett spratt)

Det vankas blodprov idag, gud va roligt! Sen ska jag nog lyxa till det med en mamma/cancer lunch i centrum. Haha... ja... om någon hade sagt till mig för 6 månader " om ett halvår sitter du och äter lunch i vällingby centrum när alla andra sitter på jobbet och äter lunch, du har bara ett bröst, är flintskallig, svullen och lagt på dig några sladdriga kilo, konstant hungrig, illamående, hungrig och helt dum i huvudet (idag har jag tappat ord och glömmer hela tiden bort vad det är jag tänkt skriva) och bara känner dig allmänt risig, hade jag tänkt "my ass". Men ja då... om några timmar så sitter jag där på mitt ass och äter den där lunchen som om jag aldrig ätit något bättre. Det viktiga nu är att leva i nuet och njuta av just det :)
Bra idé K! Ses i centrum på lunch, ska ladda från tårna nu, eller också får det räcka med dessa 3 timmar jag suttit still i soffan. I can do it, I can do it, I can do it!

Förresten så är alla bjudna på partaj i September när jag fyller 35. Inte för att fira min födelsedag, utan för att fira att livet går vidare, jag vet inte hur, var eller exakt när, men det ska i alla fall bli ett ordentligt partaj, och världen är bjuden! Jag är egentligen inte så begeistrad över att hamna i facket 35-40, men jag har ändå vett att vara glad över att det inte är min begravning, för hur overkligt det än kan låta, så är det just en del cancer kan ställa till med, och hade jag inte gått den där dagen och kollat upp knaset i bröstet, så vet ingen vad som hade hänt i September, men nu vet vi att det blir kalas, det är tumen upp! Börja ladda!