söndag 20 februari 2011

Jag är inte rädd...

...varken för baciller, matthet, eller smärta, 6 kilometer med lånad lungplus CHECK (mm, långt ifrån en mil efter jobbet för att slappna av, men man får tänka på utgångsläget så känns det bättre). OK, jag tog 3 kilometer i spåret, många långa backar uppför, jag smög-gick i några, men bara för att mina ben bara inte orkade i den upptrampade smala stigen i skogen. Men jag sprang iaf minst 5 av 6 km. Jag är grymt nöjd, igen. Måste göra det här varje dag, då skulle varje dag vara underbar....ska verkligen försöka komma ihåg den här känslan på fredag nästa vecka... när jag ligger där efter nockout #3. Cellgiftsbehandling är som dom där playstation spelen där man ska gå boxningsmatcher, och man inte ger sig, varje gång blir man brutalt nedslagen, varje gång reser man sig och kliver in i ringen igen med vetskapen om att motståndaren väger 100 kg muskler mer än dig, är en meter lägre och har no fear och död i ögonen. 6 gånger gör du det innan du får hämta igen dig ordentligt. Jag hoppas att den 6 gången verkligen blir den sista i mitt liv, aldrig mer vill jag gå in i ringen, hör du det kroppen! Sviker du mig en gång till ska jag fan döda dig.

4 kommentarer:

  1. Hårda ord där i slutet....men ironiska!

    SvaraRadera
  2. Anonym: Eg är det väl så att om min kropp sviker mig på det här sättet igen så är det i så fall cancern som dödar mig. Om inte forskningen hinner ta elefantkliv framåt innan dess. Tyvärr känns det tröstlöst med tanke på den stenåldersbehandling som ges idag....

    Helena: Ja.... :-/

    SvaraRadera
  3. Skickar massor av boxningshandskar till dig.
    Kram

    SvaraRadera