http://blogg.cancerfonden.se/svetlana/
HÄR ÄR ETT INLÄGG UR HENNES BLOGG SOM LIGGER PÅ CANCERFONDENS HEMSIDA, den beskriver så väl hur det känns ibland, och hur man bara INTE VILL.
Dagen innan den J-a behandlingen – första kuren. Tror någonstans att det är svårast innan man väl kommit igång. Barnen har åkt iväg för att sova över hos vänner så att jag kan vara utvilad i morgon.
Nu när jag är ensam kommer alla känslorna vällande över mig. Orkar inte längre vara stark.
Har varit stark så länge; för barnen, för vännerna, för kollegorna. Men jag orkar inte längre.
Ligger på soffan och skriker “jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.” Som ett trotsigt barn ligger jag där och gråter. Jag vill verkligen inte det här. Jag vill inte starta min behandling i morgon. Och inte har jag hämtat ut några mediciner heller. Så länge jag inte går till apoteket och hämtar ut mina mediciner kan jag låtsas att allt som händer mig inte händer i verkligheten.
Ligger och tänker på att man måste få prata om hur det känns. Det är jobbigt att låtsas om som om allt är som vanligt, att undvika att kommentera det som komma skall. Av hänsyn till omgivningen. Alltid finns det någon som tycker det som hänt är hemskt, som inte vill kännas vid det – det hemska med bröstcancer och den tuffa behandlingen som gör en så behandlingssjuk. Och jag vet, tyvärr, alltför väl vad som väntar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar