Vill vakna

Nu vill jag vakna till! I morgon är det en vecka sen jag fick min andra behandling, varför vaknar jag inte upp helt? Jag blir ledsen av det här :(
Det är mycket bättre, men långt ifrån bra. Nu trodde jag återigen att jag hade koll på den här skiten, men icke sa nicke. I går när mina kollegor (så trevligt att få besök och snacka lite normalt snack :) gått härifrån så var det så fint väder, stod i fönstret och tänkte i någon timme att det vore nog bra att komma ut en sväng när det ändå är sol, det mår man bra av. Jag hittade aldrig riktigt kraften, sms:ade min kära vän Karin (som så lämpligt för mig är mammaledig just nu :) och hoppades att hon skulle kunna knuffa på lite och vilja ta en promenad med mig. Jag hade tur! Hon kunde tänka sig en vända i solen.
Det visade sig vara allt annat än skönt ute, men efter mycket om och men så hade vi tagit en ordentlig tur innan det var klart, och jag kände mig nöjd (och kall). Sen tvingade jag med min syster till Vällingby Centrum när hon kom hem från jobbet, bara en inspirations sväng på kvällen, kolla lite, känna på saker, tänka och fundera. Trevligt. Fick för mig att jag var sugen på godis men det visade sig att det var så så äcklande och smakade skit. Jippe! (Säger jag som just satt i mig 5 vita rostade bröd och en hårdmacka, och min hjärna säger, ät lite mera du, du är inte mätt.....)

Jag skrev i går att mina inlägg är tråkiga, fick lite reaktioner på det, och ni har ju helt rätt, det är vad det är och bloggen speglar resan. Jag tror mest att jag blir lite ledsen för att jag inte kommer igen, blir frustrerad och känner inte igen mig riktigt. Jag hoppas verkligen att den här resan förändrar mig på ett bra sätt, men jag är så rädd för att bli förändrad på ett mindre bra sätt. När jag inte känner igen mig själv blir jag rädd. Jag måste få känna dom små glädjeämnena ibland, få känna mina ironiska vibbar lite då och då, när de håller sig borta för länge får jag panik och tappar bort Ida.
Igår kväll kände jag ändå att jag är kvar där under någonstans, jag kollade på "Sommar i Sverige" och jag tänker inte skriva vad jag tänkte, men jag kan säga att hur singel jag än blir, så kommer ni aldrig hitta mig på ett "singel event", då dör jag hellre, och så ensamen kommer jag aldrig i hela mitt liv kunna känna mig. Herregud..... Man får ändå vara glad att det finns så sjukt speciella människor så att man får lov att följa med dom på sina högst privata resor, även om jag samtidigt kan känna att jag mår lite dåligt av det som i mina ögon mera blir lyteskomik. Det är med skräckblandad förtjusning jag utsätter mig för ett progam som tex " Sommar i Sverige".

I går när jag pratat med Karin och vi bestämt oss för en promenad gick jag och åt något (nähä??) sen satte jag mig ned och tänkte "vad var det jag skulle göra nu då?" ....läskigt. Som tur var kom jag på det. I morse ringde fadern till mitt barn och upplyste mig om att skolan är stängd en dag nästa vecka så att jag skulle ha kolla på det, det hade jag redan (så klart, jag är morsan liksom... ;) men när vi skulle lägga på var jag tvungen att fråga "varför ringde du nu igen". Vad är det för fel på hjärnan? Det är högst irriterande! Jag ser även konstigt, det är suddigt och snurrigt när jag försöker fokusera på TV och när jag var ute och gick i går, det är någonstans där inne som det inte riktigt kopplar som det ska. ARRRRRWWWWWGGGGHHHHHH..... FAN VAD IRRITERANDE.

Ja, nu ska jag i alla fall försöka ta mig till jobbet, även om det idag tyvärr inte känns som en bra ide. Men det kanske blir en bättre dag än det känns som om jag bara kommer i väg och och klämmer ner en peruk i valfri färg över den här bomullshjärnan. Kan vara värt ett försök.

JAG HATAR CELLGIFTER, bara så ni vet säkert var jag står.

Tjing