tisdag 8 februari 2011

Från 10 till 5


Kaffe, idag tog jag kaffe till frukost. Smakar tyvärr inte bra alls, men det vänder sig inte i magen av doften, det går åt rätt håll, i morgon kan det smaka bra, jag väntar!

Fick besök av min andra hälft igår, pappa vecka,
men vi bor så himla bra till varandra att det kan
bli bonus besök varje dag och vi hinner kramas
och mysa lite. Det finns många bra saker med att
hon växer upp, samtidigt som det går läskigt fort.
Herregud, kärleken till den här, det går aldrig att
beskriva, men jag tror alla föräldrar förstår :)
Är stor skillnad. Att vakna 10 ggr en natt och att vakna endast 5 nästa är stor skillnad, och det går åt rätt håll, det är sådana saker som får mig att må lite bättre dag för dag. Jag fick en släng av matorgie känslan i går kväll, det var obehagligt, det är den konstiga känslan av att vara så hungrig att man inte kan stoppa intaget. Jag kommer för alltid att ha respekt för de människor som inte kan hantera det här med maten, det finns inget stopp, jag kan inte förklara hur vidrigt det är, att fortsätta äta när det inte finns mera plats i magen, kroppen skriker SLUTA! Men huvudet säger ÄT. Men idag är det inget cortison, så nu ska det fasen inte hålla i sig så länge. Jag vaknade hungrig idag, men som sagt, det är ned räkning och en kort period om man jämför med förra gången då jag tror det höll i sig en vecka. Vidrig vecka. Ingen förstår det heller, hur det känns. Det är väl "bara" att sluta äta och göra något annat? Nej, det var inte så enkelt. Jag är som ni märker fortfarande helt chockad över hur kroppen kan ställa till det för huvudet. Totalt chockad. Det var en helt ny upplevelse för mig. Urk.

Vet att mina inlägg är lite tråkiga nu förtiden, sorry, men det hänger med i mina svängar, inte mycket att göra, det går inte att glorifiera det här skräpet, det ska gudarna veta. Men för varje dag det känns bättre, som i går kväll, sent när jag satt upp en gardin i köket (jag har just flyttat hem till förorten igen och inte hunnit med så mkt av olika anledningar...hrm, det tar sin lilla tid, men jag ska ingenstans och har inte brådis) så känner jag ÄNDÅ att livet inte är så dumt, det är en sådan befrielse att må bra, att tom det här livet jag lever just nu kan kännas toppen. I går, när jag satt där och kollade på min egensydda köksgardin  som jag svängde ihop efter att ha hämtat upp symaskin och hittat trådar och grejor nere i källaren gjorde mig så nöjd :) (BRAG) Jag har inte sytt sen jag fick barn, det är snart 7 år sen, och på första försöket fixade jag det, dessutom var jag vaken från sju på morgonen till midnatt, det är också en seger i sig. Livet är inte så illa hörrni, det går vidare för oss alla, i alla situationer, och det finns så herrans mycket bra att leva för.
Min gardin ;D


Några har frågat mig om min PICC line. Det är så där jag blir behandlad att man får eller kan få två behandlingar "rakt in" i en vanlig infart i armvecket, men efter 2 stycken behandlingar så är de små
blodkärlen förstörda och fixar kanske inte fler behandlingar och då måste den större infarten in. Man kan
så klart sätta in den större infarten direkt, och få all behandling och alla blodprov den vägen, jag vet inte
varför de inte gör så, men i min värd är jag bara glad, ju längre jag slipper den ju kortare tid behöver jag ha den. Den ska ju sitta i min arm, och läggas om en gång i veckan, så ...ja, jag är nöjd med det här. Dock börjar mitt höger armveck bli ordentligt stucket i, eftersom jag är bröst opererad på vänstersida ska man inte använda den sidan alls för blodprov, så alla stick tas i höger arm. Jag har fin fina vener, men när det blir många stick flera dagar i rad så blir det lite kinkigt.

Kl 09:30 ska PICC line sättas in den 24 februari, sen tas en lungröntgen för att se att den sitter rätt, sen får jag min tredje behandling direkt i den. Jag ser fortfarande INTE fram emot den dagen. Det är dessutom min bäste väns födelsedag, vilket suger ordentligt. Inte för att vi brukar hinna ses längre på födelsedagar och sådant, men bara ändå, det är en dum dag för cellgiftet. Men vilken dag är inte det i och för sig.

Idag får jag lunchsällskap av kollega eller kanske tom kollegor. Idag ska jag göra mig till och jobba lite också, det ska jag fixa! Härliga tider! Jag lever!
Jack på besök hos moster igår :)

Myser lite i soffan mellan bad och lek.

5 kommentarer:

  1. får lite flashback när jag läser ditt inlägg, det är inte så längesen jag fick min förhoppningsvis sista cellgift (16 nov -10) så minnena av ligger färska. Jag hade också matorgier i perioder, nu står vågen på + 5 kg. Du tycker att dina inlägg är tråkiga? men det var väl lite av syftet med bloggen att den skulle spegla dej och din cancerresa?? och det är inget kul med cellgifter alls.
    Det gäller att hitta och ta tillvara dom saker som känns positiva för en själv. Dina gardiner blev jättefina, du får kanske inspiration till att göra fler. Sköt om dej kramar från Österlen

    SvaraRadera
  2. Duktig tjej där med symaskinen! Snyggt oxå! Din tjej är för söööt alltså. Fint hår. Lyllo dig, har en fin tjej! Kram / Helena

    SvaraRadera
  3. Hej Ida

    Du är grym! Följer din blogg, beundrar verkligen din styrka och positivitet genom denna hemska resa. Och H är ju bara såååå supersöt! Och Jack också! =)
    Hoppas du, jag och C kan få till en fika när du är lite piggare.

    Hoppas du kan dricka kaffe och njuta av det ikväll!

    Massa styrkekramar Sara

    SvaraRadera
  4. Du är inte tjatig och tråkig i dina inlägg, det är ju cancern som är tråkig!

    SvaraRadera
  5. Ja! Det är den dumma cancern, eller snarare behandlingen för att INTE FÅ cancer igen som är dum!

    Kram till er alla!

    SvaraRadera