No stress!

Har gått minst 6 km varje dag någon vecka nu. Känns bra!

Sitter på Radiumhemmet och väntar på min tur och konstaterar att alla människor kan få cancer. Kvinnan bredvid mig skrattar för sig själv gång på gång... Eller så har hon nått fel på halsen. Im not sure men någonstans går ändå gränsen för precis hur roligt saker o ting kan bli, men det får även mig att vilja brista ut i skratt. Då skulle vi sitta här i det totalt döda väntrummet och skratta rakt ut i rummet, åt ingenting. 
Den här morgonen har varit så otroligt härlig, klev upp ganska tidigt och tog en promenad på 6 km, jag skulle nog vilja säga att jag nu håller ett rätt högt tempo hela vägen och blir inte jättetrött, går framåt! Vädret är vackert även om det blåser lite för mycket nere vid vattnet. Dagar som den här, när jag med en kort promenad kan komma ner till vattnet och rätt så härliga somriga vyer, gå nästa en halvmil utan att möta särskilt många människor undrar jag varför jag så gärna vill bo i stan? Eller vill jag det? Kanske inte. Det här måste jag fundera lite mera på... 
När jag var sjuk (syftar på tiden med cellgifter, när jag kände mig sjuk) så tänkte jag jättemycket, på allt möjligt. Mycket på livet (inte alla så mycket på döden som man skulle kunna tro) och hur jag ser på saker, på vem jag är och på vad jag vill. Jag kom alltid fram till samma sak, jag vill bara vara frisk. Nu när jag är 
"frisk" så hinner jag inte tänka längre, hinner inte känna efter, funderar inte på vad jag vill eller vem jag är, jag bara kör på. I morse kom jag på mig själv med att planera alldeles för mycket oviktiga saker i mitt huvud, stressa fram grejor som jag inte ens vet om jag vill, bara för att jag kan. Jag stannade upp och tänkte att "men va fan, jag saknar tiden då jag kände att min enda önskan och längtan var att vara frisk". Saknar givetvis inte att må kass, men att inte ha stress i kroppen, stressen och känslan av att något måste hända hela tiden. Jag måste ta mig själv tid att komma ihåg vad jag gått igenom, hur jag mått och få tillbaka den glädjande och lugnande känslan av enbart det faktum att jag har fixat det här med livet i behåll, jag mår bra, riktigt bra till och med :) Jag är dock inte färdig. Jag är inte klar, och jag ska inte glömma bort det heller. 

Och som vanligt gillar jag frukost

Det som händer händer, och det är OK. Jag om någon borde ha tagit lärdom av att veta att man inte kan styra allt, inte ens med noga förberedelse och planering och sluta tänka så jävla mycket på sånt du inte kan styra ändå Ida! Fånga dagen :)

Nu har skrattande kvinnan bytt plats tre gånger, ser henne inte längre. Jag är återigen ensam i detta väntrum #7 och har nu suttit här i en hel timme. När jag var här första gången sa sköterskan som visade mig hur incheckningen gick till att det ibland blir strul med den om två personer checkar in nära inpå varandra och att om det ser ut som om människor som kommit efter mig får gå in o strålas innan ska man dubbelkolla om det kan vara så att man inte blivit incheckad. Men om stället e tomt, när ska man börja oroa sig då, det sa hon aldrig...

Ok, precis när jag satt o gnällde kom min supercoola strålnings sköterska och hämtade mig med andan i halsen. Hon va sen till jobbet, händer även de bästa konstaterade vi gemensamt och gick igenom helgen medan jag klädde av mig. Hon sa att jag har ett jättefint ärr, jag gillar henne. 

Nu sitter jag i väntrum nr två för dagen. Skulle ha tagit blodprov förra veckan, "typ glömde bort det", och glömde o glömde varje dag så jag har nu fått bakläxa . Va busigt av mig att skita i det.... Den enda som ev mår dåligt av det är ju jag om mina värden e risiga, men jag hamnar i trötthetsmoln ibland, och då orkar jag bara inte. Jag ORKADE inte ta blodprovet. Jag kände stor olust till att sätta mig i det där väntrummet på radiumhemmet igen. Men idag gjorde jag det, och bara för att jag irrade runt överallt och ingenstans på KS så tappade jag bort mina solglasögon. Men trots detta så är det ändå en härlig dag :)

Har känt ett par dagar att jag bara vill ta av mig peruken. Har inte haft problem med att det varit varmt tidigare, men nu börjar mitt hår bli tätare så det är lite obehagligt att ha den på sig. Tog av den en stund idag, jag tror jag skiter i den snart faktiskt. Hade redan gjort det om jag hade haft ögonbryn och fransar, det är lättare att vara utan hår om man har något att sminka, även om jag gör så gott det går känns det naket ännu. Allt hår (allt... tyvärr) växer nu, men fransar och bryn går inte särskilt snabbt, ser ut att kunna ta lite tid på sig. Undrar varför?

Det här är fint att se på morgonen, innan dagen börjat. Bättre kan det inte bli (nästan...)