Köttbullemacka vs. köttbullemacka

Mmm, man kan tro att man vet hur en köttbullemacka smakar. Men så funkar det inte för mig just nu. I torsdags, en halvtimme innan injektion av taxotere så åt jag och syrran på KS Café. Jag tog just en köttbullemacka. Den var så god...mmm, smakade rödbetssallad och köttbullar, fina grejor. Hungrig var jag också.
I går träffade jag min kära vän Sessi på ett fik, jag var jätte hungrig, slog till på en köttbullemacka, igen, det var ju så gott igår liksom. HUY... va äckligt. Jag kände redan på kvällen när vi kom hem från radiumhemmet att nått börjat förändras i munnen , men inte ens 24 senare är det helkört. Jag åt och åt av mackan, för jag ser ju vad det är på den, jag vet hur det SKA smaka och jag var jätte hungrig, men fy fan va äcklig den var. Jag kunde inte ens äta upp den. SURT. Det är mycket mycket tråkigt att inte ha rätt smak eller någon smak i munnen. Jag har ramlat över ett par människor på sista tiden som har åkt något som gjort att de tappat smak och eller luktsinne, någon permanent, och någon med övergående problem. Jag tycker verkligen synd om dessa. Det är så värdelöst, så så värdelöst. Man måste ju äta, men det är svårt när det smakar skit det man väl får in i munnen. Vatten är tufft äckligt. Och nu smakar kallt vatten varmt vaniljigt. Uäk.

I går tog jag ett efterlängtat bad, jag låg i hur länge som helst och bara njöt av att jag kunde. Så här ren var det längesen jag kände mig! Att bli av med PICC linen var en skön grej, verkligen. Inget som stör på högerarmen längre, underbart.

Nu ska jag kolla på TV4 och Jenny Wilson (snyggt efternamn) som jag fick se i morse där de uppgav att de senare skulle tala med henne om den sjukdom hon genomgått, jag såg det direkt, på håret... Bröstcancer... det växer ut på ett speciellt sätt, jag har sett den nya korta håret många gånger nu som kommer ut efter en härlig cellgiftskur. (Det kan vara andra cancersorter, men även denna gång bröst)
Nu ska jag snart kolla på intervjun. Alla hanterar det här skiten på olika sätt, och det är intressant att höra andras versioner av det inträffade. Det är dock lite jobbigt, för jag gråter lite när jag hör andras historier, det känns så dramatiskt, och jag tycker själv att det är fruktansvärt. Men jag kan aldrig känna "ja, men, det är ju det här jag genomgått", utan jag känner bara "Men gud... stackars henne". Jag kan fortfarande inte ta till mig det här. Här kan ni höra hennes Bob Marley version av "work". (tror jag det är...) om du har spotify :)

I morse vaknade jag 04:33... sen var jag vaken en timme ungefär innan jag kunde somna igen. Jag tänkte bara att "nej, jag ska INTE ge vika och kliva upp". Och jag somnade faktiskt tillslut om, skam den som ger sig. 04:33 är INTE OK. Inte alls.

Detta är en mkt bättre tid att vakna på en lördag morgon
även om jag kan känna att det vore hur coolt som helst att typ
kunna sova till nio...eller tio eller nått, men det har hittills
inte hänt.

Nu känner jag att det börjar bli lite stel i benen... har på egen hand delat upp cortisonet lite för att förlänga det, så det kanske är dax att smälla i sig lite nu. Skönt att slippa den tvära känslan mellan

pigg och glad till ont och trött.