Jag har ältat biverkningar ett tag nu, men alla vet och ingen är ny för situationen, tills idag. Idag insåg jag att jag e klar, klar med det här, och jag nästan blir lite smått irriterad och trött av att behöva tänka eller berätta. Jag är inte helt säker på om det är bra eller dåligt, försöker jag förtränga eller kan jag bara glömma så lätt, har jag en sån fantastisk förmåga att se framåt och inte älta det som var, eller är jag ett psykfall?
Jag hade inget problem att berätta, eller älta cancern när jag var mitt i det, jag tyckte att det var hemskt emellanåt och har gråtit många gånger för andra som varit i min situation, men idag när jag hörde " Hur mår du? Jag visste inte, fick just höra det" så blev jag helt jääääätte trött och ville bara gå under jorden. Jag gillar personen, hade inget med personen att göra alls, men jag kände mig nästan generad och ville komma undan. Jag blev helt stum faktiskt. Jag sa nått i stil med att "det har varit jobbigt men jag mår bra, jag minns inte så mycket av det faktiskt"....
Jag minns inte så mycket faktiskt? ... Nej, på sätt och vis är det faktiskt ett ärligt svar. Jag minns inte så mycket. That was then, this is now. Jag har jobbat en hel del på sista tiden, nästan varje dag. Varje dag händer det saker eller hittar jag papper som gör mig påmind om att jag varit borta mycket längre än vad jag tror, enda anledningen till det är väl just det, jag har varit i ett annat land, en dålig dröm, eller i en dimma. Jag minns faktiskt inte. Jag vill inte minnas. Im done.
Härliga tider!
Ja visst faan är man done!! Träffade en - i släkten- idag! Hon sa " Guuud nu måste vi träffas och dricka lite vin så måååste du berätta allt om din cancerbehandling" Låter som ett party man inte vill missa:)) ....tröttsamt....
SvaraRadera