Bröstvårtor och trötthet

Oh jag e trött. Jag är rätt så säker på att jag förstår vilken typ av trötthet det är som kommer med det här. Det är en brännande trötthet, som när man varit vaken hur länge som helst och det liksom bränner i kroppen av trötthet. Men jag kan inte sova när jag känner mig så där, det är som att vara "övertrött". Sen sover jag på natten, som vanligt, men är lika trött dagen efter. Men så har jag dagar som jag är super pigg, då tror jag att allt är precis som vanligt, det är bara för skönt, då håller jag igång i två dagar, och sen slår det till. BANG... trött. Trött i flera dagar. Jaja... värre saker hade kunnat hända, som nervskador, muskel och skelett skador... och annat skit som kan komma efter cellgifter. Im happy Im OK. Lite trötthet är ju en baggis.

Gick en mil med min mor idag. Shit va jobbigt det var, men jag är i den där fasen som jag just beskrev, den trötta. När jag gick nästan lika långt här om dagen kändes det som om jag kanske nästan hade klarat av att jogga halva distansen... idag brände det i musklerna och värkte i kroppen efter några kilometer. Nu känner jag mig dock som vanligt igen :) Babysteps verkar vara det som gäller vissa dagar, och 110% framåt andra. Kanske helt normalt, kanske så jag levde innan också, jag minns inte...
Annars har jag bara njutit av solen, värmen, grillat och ett glas rött. (Fixar fortfarande inte mer än ett glas, det bränner i magen. Tarmen har helt klart tagit skada av cortison och gifter) Vissa dagar känner jag mig som ett vrak av mitt forna jag, andra dagar bara som en jäkligt lyckligt lottad cellgiftsbrukare. Jag har mått "OK" (sannerligen en definitionsfråga, men jag har hört om de som mått mkt mkt värre) under denna period, och det sista giftet taxotere har varit som en barnlek. Men det är svårt att undgå att känna sig "sådär" när man ser resultatet i spegeln. Det sköna är att jag vet att jag kommer att bli återställd, allt annat än bröstet kommer att "växa ut" och ordna till sig. Jag ser bara så förfärligt jäkla sjuk ut... nu när jag mår som bäst sen det hela startade... ser så så sjuk ut. Det är helt galet vad mycket håret gör på en människa, särskilt tjejer, och ännu mera hur mycket ögonbryn gör, och fransar.

När vi ändå snackar bröst. Jag har kommit på en fråga jag inte kan lista ut svaret på... hur gör dom en ny bröstvårta?... Alltså.. av vadå, och hur då? Och gör dom allt på en gång eller i etapper? I don't get it...
Vore enklas om allt bara kunde växa ut igen, som håret ska göra. Det kändes så långt borta det där med bröstet, men nu har det ju redan gått ett halvår snart, och det betyder att det bara är ett halvår kvar tills det är dax för att lösa den lilla biten. Rätt skönt faktiskt... skönt att få allt det här gjort, för hur det än är, så är allt en påminnelse om vad man gått igenom, och jag klara mig utan dom påminnelserna hela tiden känner jag.

Fredag.... fem dagar kvar... bara fem dagar. Nedräkning på hög nivå. Tror jag ska klä upp mig på torsdag, sminka mig och piffa så gott det går, bara känna hur jag pekar feta fingret åt den här skiten. Lite cancer kunde inte knäcka den här tjejen. Fy fan... jag har känt mig så arg i perioder genom det hela, jag svär som aldrig förr, jag har inte varit så ledsen, men jag har varit jäkligt arg. Mest arg är jag över att tvingas stanna livet. Det är det mest irriterande av allt. Det finns en hel del grejor jag vill göra nu som jag inte kan göra, som jag blir hindrad från pga av detta. Jag hatar det här. JAG HATAR DET. Och nu är det så nära... jag kan näsan ta på det, nästan känna smaken av det vanliga underbara livet med normala problem och lyckliga stunder som kan levas ut till fullo, där jag kan vara med och leva.

Har funderat på hur jag ska börja jobba och när. Så snart som möjligt, jag ska nog starta lite lätt och sen gå upp i tid så fort det känns som om det funkar OK. Jag kanske aldrig blir helt återställd på vissa plan, det vet man ju inte. Men får jag må som jag mår nu så känns det ändå OK. Bara inte den sista omgången ger mig nått som jag inte haft eller förvärrar biverkningarna. Im gonna be OK.
Jag skulle tex kunna leva med att aldrig mera få tillbaka hårväxten på benen och under armarna, tänk vilken grej :) Men sådan tur har man väl inte....

Jag har haft kraftiga vårkänslor ett par dagar, och när dessa infinner sig så känner jag igen mig själv och det ger mig hopp :)

I det här huset bodde min bästis, här har jag spenderat mkt tid i mina dagar.  Har inte sett huset på MASSOR med år, men det stod kvar :)

Och här hade hon sina hästar, här har jag nog spenderat ännu mera tid

"Min" busshållplats.. här har jag stått i många år och väntat på sena bussar, tidiga bussar och i bland på bussar som aldrig kom.