Oh God... inte nu!

Close to death experience i morse. Ni som fått en PICC omlagd vet hur viktigt det är att göra rätt och riktigt och enligt alla konstens regler. Den som gjorde det på mig i morse var inte van och påminde om någon väldigt gammal och snurrig människa på speed. Jag vågade inte säga något för jag var helt lamslagen. ALLA fel man kan göra när man lägger om en PICC gjorde denna människa, allt gjordes fel och hon tappade grejor, DROG UT SLANGEN OCH I REN FRUSTRATION FÖRSÖKTE PETA IN DEN IGEN UTAN ATT RENGÖRA!! Fgs..... Shit. Jag bara tänkte "NEJ, inte NU, jag är så NÄRA SLUTET". Horrible... Det är en lång historia, men jag vill försöka glömma den nu, och försöker glömma att det svider på armen fortfarande. Klarar sig den här omläggningen utan komplikationer, då jäklar!
Jag ringde en kompis när jag kom ut, jag hade sådant där hysteriskt skratt som behövde komma ut och som är när det händer mig starkt relaterat till stress, press och nervositet (som när jag börjat skratta helt hysteriskt på så totalt fel ställen i livet att det borde skicka mig raka vägen i helvetet utan att passera gå).
Men nu sitter jag ändå här och PICC'en är ju kvar, sitter någonstans under ett totalt kaos av klisterlappar och tejp och flera lappar och alldeles alldeles för lite och felaktig rengöring. Dessutom hoppade denna över flera steg i omläggningen så jag har inget skydd på armen nu för att huden ska klara av att vara intejpad... men det är ändå minsta problemet, värre saker har ju hänt, så varför gnälla :)

Det händer bra saker runt omkring mig just nu, man vet aldrig om man får en del av det roliga, men det spelar inte så stor roll, jag blir glad av att glädjas med andra. En av de roliga grejorna låg och väntade på mig när jag kom hem, jag kan ju inte skriva namnen, men låt oss säga att klockorna klämtar i sommar för en mycket nära vän, skit kul, WOHO, tummen upp för livet! Sen händer det massa annat också, time will tell, det gör mig bara ännu mera sugen på att bli kvitt med den här jävla fotbojan. Det är precis vad det är! Idag har jag varit totalt full med vatten eller nått, svullen i hela kroppen, känner mig som en stel falukorv, ser ut som en, life is lovely, men snart kanske falukorven åtminstone kan sikta på att bli en hot dog, det vore nått! Sen är det en bit kvar från hotdog till Barbie, men Hey, man kan inte få allt ;)
Nu ska jag börja planera ett partaj jag ska hålla i slutet av Juli, så då din jävla cancer, vill jag fan vara av med dig! (som ni märker så total ignorerar jag de faktum att jag kan ha fem veckors strålning kvar, men jag känner så starkt att jag är klar, och den här gången måste känslan stämma!)

Ja, nu så här på sluttampen så börjar jag ser riktigt sjuk ut. Det är ju den mest dumma med den här behandlingen och sjukdommen, ju friskare man blir från den, desto värre ser man ut. Jag har nästintill inga ögonbryn kvar. Det ser tom med ut som mera på bilden pga av skuggan. Jag har fortfarande ögonfransar, men det är bara ett par stycken längre och de är av katastrofal kvalité.

Gud... jag blir rädd för mig själv. Hm, den här tjejen ser inte frisk ut...

Men det går att lösa mkt med lite färg, om man bara orkar...Tio målade spindelben  ser mindre sjuka ut än tio omålade.
För att inte snacka om ögonbrynen, dom är nästan viktigare om man vill få tillbaka ett face.