Var gick det fel?

Jag älskar den är bilden. Den speglar så bra hur det var då, i somras, inte ens ett år sen. Allt var frid och fröjd, jag mådde så bra. Den här veckan i Juli satt jag på stranden och tänkte att jag nog skulle kolla upp det där jag känt i bröstet när jag kommer hem. Men det gick ytterligare 5 månader innan jag tog tag i det. På den tiden (ja på två år ung) så hann skiten bli 7x7cm och täcka hela bröstet som en pannkaka, äckligt!. Sessi, vi ska sitta på Sindis och ha det bra igen,
så fort jag har lite hår och orkar mer än en timme :) 

Hur blev det så här? Varför fick jag cancer egentligen? Jag fattar inte riktigt.
Jag skulle träffa min Sessi i helgen. Vi planerade det här om dagen, nått glas ute, se lite folk, har lite trevligt. Men jag känner nu att jag orkar inte. Jag blir så besviken. Jag är besviken på situationen och besviken på min kropp. Jag har förstått de sista dagarna att jag har en förkylning, är lite snorig och så, men efter ett par timmar i vaket tillstånd känner jag mig riktigt sjuk, det är bara för att jag inte orkar. Min kropp säger stopp, energin rinner ut. Och när den har runnit ut, så kommer den inte tillbaka. Det är sjukt frustrerande! Återigen känner jag mig instängd i min egen kropp.

Det var skönt att prata med kuratorn i går. Min historia börjar alltid någonstans i Janurari 2008 när hela cancercirkusen drog igång för mig med min dåvarande man, morfar som dog, skilsmässa och en jobbig tid när för att komma underfund med hur man lever själv, både vem man är själv och hur man lever själv med barn, en ständig oro över hur dottern klarar av separationen. Min lycka över att cancer skiten var över som tog sig uttryck på helt fel sätt (inser jag nu) jag hade för bråttom i väg, för bråttom i jakten på att få glömma och jakten efter lycka, försök att partaja bort den äckliga känslan av att jag tagit ett beslut där jag på något sätt valt bort min dotter på halvtid, det åt upp mig inifrån. Tog beslut som var helt fel, följde känslor som inte var äkta... ja, jag var messed up helt enkelt. Det var inga livsavgörande grejor och beslut, men när jag ser tillbaka på tiden med "nyktra ögon" så inser jag hur knasigt jag handlat, och hur helt åt skogen jag har tänkt ibland, och anledningen till det är för att jag inte orkat deala med allt.
Jag har nu fått bita i det sura äpplet och gjort om, gjort rätt. Mitt i eländet så har den här upplevelsen gjort mig en tjänst, jag ser saker och ting helt klart.
Det låter dramatiskt, det har det inte varit, men tankar och känslor har varit åt skogen. Jag visste hela tiden att separationen skulle vara det bästa för vår lilla tjej i längden, men att ta beslutet att frivilligt på något sätt ge upp ett barn på halvtid är kanske ändå den värsta grejen jag gjort i mitt liv. Det gör fortfarande ont att tänka på det, spelar ingen roll hur rätt det än var och är.
Konstigt hur man vänjer sig vid allt ändå, det som känns som döden blir vardag och man bara vänjer sig. Människan är lustigt uppbyggd :)
Kuratorn höll med mig, vad är oddsen att en 6-årig flicka har två föräldrar under 35 som haft cancer? Det är faktiskt sjukt. Ungefär lika sjukt som att jag ska fylla 35 i år... vad hände.. det känns som om några år har fallit bort? Jag brukar vara snabb med att säga "jag är 33" fast jag inte ens fyllt ännu, men inte i år... i år glömmer jag hela tiden bort det faktum att jag faktiskt fyller 35... 35... 35.... ? Nä, har jag verkligen räknat rätt....

April för två år sen, dagen efter min bröstförstoring. Förmodligen hade jag redan då cancer i mitt bröst.  Den underbara människan bakom cancertjejen är Rebecca, en av värdens bästa vänner och kollega.

Puss på dig Rubarb! Den här bilden är tagen hemma hos mig, jag hade bjudit hem alla tjejer på jobbet. Så himla trevligt! Det är bara ett sådant bra gäng, man ska ha tur för att hamna på ett ställe med massor av sköna tjejor, vi har kul ihop!

Jag har verkligen kommit in i fasen "vad händer sen". Jag kände det när jag pratade med kuratorn, en liten rädsla över vad som händer efter den 28 April. Nu har jag ju haft kontroll över situationen, vad som händer vilken dag osv, men fortsättningen är lite oviss, eller eg är den ju inte det... Jag har ju ett jobb, en bostad, ett barn osv, så det är helt klart vad jag har att göra efter det här, men det känns konstigt. Jag har så gått in i det här till 100%, allt handlar om cancer och biverkningar, en ständig längtan efter att få må bra. Och nu när det börjar närma sig är det lite läskigt på nått vridet sätt. Kuratorn informerade mig om sådant jag inte vill ta till mig (som att återhämtningen kommer att ta tid...) men förmodligen kommer att förstå så småningom efter lite frustration och besvikelser. Hon försökte inte på något sätt att måla fan på väggen, men berättade att det är väldigt vanligt att man hamnar i en depression efter en sådan här grej, det visste jag redan och är kanske det jag är mest rädd för, också en av anledningarna till att jag sökte upp henne från början. Känner jag minsta lilla tendens till nedstämdhet kommer jag att ringa henne direkt! Jag har INTE tid med nått trams efter det här, jag har min målbild klar för mig, och aldrig tidigare i mitt liv har jag längtat så mycket efter att bara få bli mig själv igen. Det är allt jag begär, och jag hoppas innerligt att jag kan bara nöja mig med det när jag väl är där igen. Frågan är kanske, kan jag bli mig själv igen?

Den här hade min kära lilldjävul lagt upp (hon som sitter på min axel och påminner mig om att mina mjukisar ska bytas ut mot vanliga byxor och ansiktet fräschas upp så att det känns bättre) på facebook, jag gillart!

The normal boobs ( . )( . ), the silicone boobs ( + )( + ), the perfect boobs (o)(o). Some boobs are cold (^)(^), and some boobs belong to grandmothers \./\./ And let’s not forget the very large boobs (o Y o), and very small boobs (.)(.), and lastly the asymmetrical boobs (•)(.). We love them all!. Post this message on your wall and say ┌П┐(◉_◉)┌П┐ to breast cancer. Save the Boobies