Två steg fram, ett tillbaka

Den här donnan passar i allt! Tom i min fula  peruk :) 

Veckans bakslag. Kommer säkert få en del tips om att jag ska vila när jag känner mig pigg, men jag tror inte jag funkar så. Dock är jag redo att krypa till korset just idag. Idag har jag varit näst intill död. DÖD. Jag insåg redan vid 7 när klockan ringde att jag aldrig skulle ta mig till skolan med min dotter. I min värld kändes tanken på den dryga timmens resa som att bestiga Himalaya. Himalaya up and down, not today. Väckte dottern och frågade precis hur besviken hon skulle vara om hon blev tvungen att stanna hemma med mig idag. Hon tyckte inte det var någon stor grej och jag drogs morgonens djupaste lättnads suck. TUR att det är förskoleklass och inte skolan, då hade det inte varit något snack om saken, men vi kan fortfarande välja en del dagar. Syster Moa var med Holly när jag för andra gången åkte till perukmakaren. Var lite sen och behövde skynda mig, inte något jag kan räkna med att fixa just nu. Efter tio meters gång snurrade det i skallen och hjärtat bultade som om det tänkte försöka ta sig ut och fly. En mkt trött dag alltså, tror ni alla hajjar nu? Det blev i alla fall en blond peruk nu. Min kompis Linda var med och var väldigt rak och ärlig, jag orkade inte alls ta några beslut, så det var väldigt skönt. Jag har testat peruken sen jag kom hem, men alltså nej. Det skriker PERUK. Jag ska testa igen när jag inte redan har 5 kg tjockt hår på skallen så att den där otrolig opiffiga buffiga bakuhuvudet förhoppningsvis försvinner. Jag drar på mig den och blir åå så jävla risigt humör. Tror den där pjäsen ska få stå och damma igen på skåpet. Schampo och balsam och balsamspray ska den ha också... 389:- ?? Herregud. Roligare dag har man haft.
Vart fan köper man sjalar? Jag är så trött så jag orkar inte ens leta på nätet....
Peruktjejen tog ett par ordentliga drag genom håret och kom iallafall fram till att det inte börjat lossna ännu. Jippie... kanske har hår ett par dagar till. Livet leker.

Här kommer den nog få stå...och kolla in mig springa runt i sjalar eller inget alls. Jag är inte polare med den här grejen, i alla fall inte idag.

Gav mig på kaffe i morse. Nitlott. Fan. Uäk. Testade igen hos min syster Hannah (tack för världens mysigaste eftermiddag!) samma konstiga smak där. Går inte. Parfymerade tjejer på tunnelbanan, kaffelukt, alkisar, matos, lökdoft (lökmöklukt vill jag kalla det nu) göra sig icke besvär i närheten av mig. Det värsta är ju att man inte kan bestämma eller sura när man väl sitter där. Stackars medåkare på tunnelbanan, jag skämdes faktiskt när jag drog upp halsduken över näsan idag, men jag hade inget val tyvärr. Det här måste ju bara gå över snart. Det hindra mig. I morgon är det slut med cortisonet HJÄÄÄÄLP, jag vill fasen inte bli tröttare. Snälla snälla, kan det vara möjligt? Jag har safeat och bestämt med syster Moa som ska lämna H på skolan, jag verkar inte kunna avgöra så där dagen innan om det ska funka eller inte. Jag tror jag är lite sur på det här systemet jag är inne i igen, igår hade jag kontroll, livet lekte någon % mer än tidigare dagar efter första cellgiftsbehandlingen, idag har jag det inte. I don´t like it. I hate it.

Mamma när hon var här och servade mig. Gossar med sitt nya barnbarns barn Gurkan (om det inte är Moroten, osäker)

Söt syster som ska på partaj, jag vill oxå!

Men nej, jag var inte redo för fest. En vidrig bild på mig som jag inte ens har en aning om hur den blev till, men det speglar exakt min status någon dag efter behandling. Kan jag kanske just ha vaknat... eller sover jag?