90% bra, 10% dåligt, flintis i slutet av Januari, lång dag.

Jag ska börja göra som man gör i cancerforskningen, man pratar i procent, men ingen jäkel vet vad man utgår i från.... det är liksom diffust och luddigt och... liksom luddigt och diffust.... ja ni förstår säkert :) Ungefär som "Cellgifter, Cytostatika, Kemoterapi" same shit, different name. En super fånig grej är ju hur man skriver överallt att " det klingar inget bra att kalla det cellgifter"... nähä? Hur ska det klinga då? Det är faktiskt ett form av gift (jo det är det, jag har läst en 58 sidig avhandling) och det dödar celler, alla celler, både sjuka och friska. Jag tycker att det här med cellgifter måste vara en förlegad metod, det måste komma något bättre och mildare för att få ihjäl cancer.... det kommer att komma.

Hur som helst, det har gått BRA idag. Jag har varit på Radiumhemmet och träffat min läkare. Inte så många nya rön om tumören mer än att den är snabbväxande, hon gissade på att jag kanske ev gått runt med den i ca två år. Den hade en 30% tillväxtgrad (precis.... procent) ganska snabb, men inte jätte jätte snabb. Hon poängterade att den största delen av den (den var ju stor som jag nämnt tidigare) är en sk "in situ" att den växer på plats (det är positivt i den här världen) och de 10 invasiva celler som börjat ge sig iväg ut genom vävnaden där den stora tumören växte var mycket små (det är positivt att de är små), och man kan väl egentligen säga att jag upptäckte cancern i ett tidigt stadie. Hade jag hittat den en stund senare hade det kanske sett värre ut....
Jag får cellgifter i första hand för att döda eventuella smådjävlar som kan ha stuckit iväg trots allt, men också får jag dem för att jag är ung (älskar att skriva det... jag är UNG). Det har visat sig i studier att vi unga har 30% lägre risk att få återfall om vi får cytostatika (precis... procent)
Mest troligt är det inte en ärftlig typ, jag har dock tvingat till mig en ärftlighetsutredning, jag skulle DÖ om någon av mina systrar eller min dotter fick det här och vi inte ens kollat upp om det fanns en risk för dem att drabbas mer än för vem som helst. När unga människor drabbas (under 40 år i detta fall) av bröstcancer är en större del av dessa den ärftliga typen än hos äldre drabbade. Min tumör var mycket (precis 95% faktiskt :) hormonberoende så jag kommer absolut inte att få äta något med östrogen fortsättningsvis i mitt liv. Hon sa att det var av största vikt och sa att tom det förhållandevis lilla p-pillren jag stoppat i mig genom åren kan ha bidragit till tillväxten av denna. Läskigt....mycket läskigt.
(OBS! Hon sa INTE att man får cancer av p-piller, men har man en tumör som är hormonberoende så smaskar den i sig av alla hormoner och växer och mår bra)

Nu är jag förresten sådär skit trött som jag blivit efter varje "möte" med sjukvården. Jag känner mig aldrig nervös eller spänd när jag går, men blir ett vrak när jag går därifrån.

Vi snackade vidare om att jobba under behandlingen.. jag orkar inte ens skriva ned vad hon tyckte och vad jag tror, men jag vill i alla fall göra ett försök.
Annat viktigt att uppmärksamma under behandling, eller den absolut viktigaste biverkningen att hålla koll på är feber. Jag kan slänga mig med fel uttryck nu, men jag testar. Ca 7 dagar efter behandlingen har jag som minst vita blodkroppar kvar (?) då är jag som mest infektionskänslig och har väl i princip utplånat mitt immunförsvar. Den värsta fienden är inte som man kan tro andra som är sjuka och hostar på en, utan ens egna bakterier som tom dom kan angripa den egna kroppen. Men i alla fall är det väl bra att stanna hemma kanske de dagarna. Får man över 38 grader i feber måste man oavsett tid/dag uppsöka sjukhus för att kolla blodet. Låter man bli att göra det kan man få blodförgiftning...det tänker jag undvika och kommer att hålla stenkoll på graderna.....

En annan jobbig sak... hon försökte få mig att acceptera PICC line, ni som läst min blogg vet vad jag tycker om det. Hon sa att det är en beprövad och populär metod i USA men den har börjat användas mer i Sverige de sista åren. Det positiva är att det bara är att "dra" den när behandlingarna är klara, det är en sköterska som gör det vilket inte blir någon lång väntetid för att få den och man slipper snitt, sårläkning och ärr efter den. Sen finns det i min värld massor med negativa saker runt den, jag kan inte ens skriva här för jag mår dåligt då.... Att ha något som hänger ut ur armvecket i 5 månader känns sådär faktiskt. Hoppas det blir en kall vår så att t-shirt aldrig blir aktuellt.... jag kommer att linda in den när jag ska duscha utan att titta på den för måste jag se den kommer jag absolut att känna mig mer sjuk än jag behöver.
Port-a-cath får jag om jag vill, men väntetiderna är långa, och den tas ut först ett halvår efter avslutad behandling.
När jag var klar med allt snack och allt förklarande så fick jag visa upp den stympade delen, hon blev helt lycklig över hur fint det läkt och sa att kosmetiskt sett kommer det att bli super fint ärr :) Tänk att jag som patient sitter där på radiumhemmet med brösten (bröstet) i vädret och känner mig stolt och lycklig över min kirurg på St Göran, det är lycka i min vridna värld vänner ;) Sen dör lyckan lite när man tänker på att det ju faktiskt inte är klart, det ska rekonstrueras, men det blir ett annat år!

Jag fick sen träffa en syster som gav mig en bunt papper och lite mera information, vägde och mätte mig för att jag ska få rätt doser av allt. Berättade att jag kommer få lära mig ta en spruta hemma 24 timmar efter behandling (vad den var till för minns jag inte nu, det var så jäkla mkt grejor och piller och droppar och injektioner o prylar jag ska få, man får piller mot biverkningarna av piller som man får piller mot... ja, luddigt... igen. ) och sen massa annan info som jag inte minns något av nu. Jag fick gå och ta blodprover och sen äntligen åka hem.
Jo, en annan sak... jag kan visst få flera barn, jag ska inte skriva ner i detalj här hur det ska gå till, men det går att lösa. Gjorde mig faktiskt väldigt glad.  ska inte glömma bort att även om det är förfärligt det som sker nu, så har jag resten av livet kvar, och jag är bara 34. Det här är ju en kort kort period i mitt fortsatta liv.

Jag har nu tid hos perukmakaren på fredag, tid hos sjuksystern som ska informera om cellgifterna på måndag, fixa "barnfrågan" innan behandlingen som startar på torsdag nästa vecka 13/1. I slutet på januari borde mitt hår på huvudet vara borta :(. Det går undan nu!

Jag hade en kär gammal vän med mig, hon drabbades av en kronisk sjukdom som heter SLE när vi var unga, jag minns inte exakt, men vi hade nog precis slutat gymnasiet har jag för mig, hon har fått cellgifter och hormoner och har bra koll på dom här grejorna. Hon sa "ska ge dig några tips, dom glömde att säga att du ska dricka mkt vatten, annars kissar du taggtråd, och ät det du gillar nu, för sen smakar ALLT papp" :)
Hon är rolig, kanonbra sällskap på det där extremt tråkiga stället. Sen påminde hon mig om nått vi tyckte var hysteriskt roligt när vi var yngre och hon var sjuk och låg på sjukhus. Hon sa "ibland vill man bara vara vanlig mitt i det här, träffa folk och ha kul, som jag, tog saken i egna händer". Hon rymde, hon fick inte gå från sjukhuset med sina dåliga värden, men hon drog... hon orkade inte vara kvar där. Jag har full förståelse. Idag är vi äldre och hade kanske resonerat annorlunda, men det är en sådan känsla som ibland infinner sig, att man bara önskar att man hade fått slippa det här. Den kommer och går fort, men den är stark. Jag är glad att känslan inte ligger kvar och gnager.

Det här hade inte varit en dum repris just nu! Uppvärmd pool i Egypten,  ja tack!

Det kan vara en ren slump att just jag har fått bröstcancer, jag hoppas nästan det, för det är inte mycket att fundera på då, det bara råkade hända (undra vilken % jag skulle kunna slänga in) och man bara måste göra ett par jobbiga grejor för att lösa problemet, sen kan man gå vidare i livet. Dit vill jag väldigt väldigt gärna, till "gå vidare".