Kvinnor tar efter män

i negativa beteenden säger Katarina Janouch i TV4 nu på morgonen. De pratar om sjuka sexuella beteenden. 90% av alla grova sexuella övergrepp utförs av män, men kvinnor tar efter och det har visat sig att fler kvinnor tar efter mäns negativa beteenden. Hon hade inget bra svar på hur det kommer sig att män hamnar i det här. Läskigt. Och min fråga är hur det kommer sig att kvinnor tar efter männen????  FY.

Ja, det där handlade inte om cancer, men jag suger i mig allt och tycker om allt, mycket tid framför TV. De avhandlande även ämnet "kontrollbehov", som jag trodde att jag hade, men jag har nog en lightvariant. Fler
kvinnor bestämmer sig för kejsarsnitt  för att ha kontroll på när bebisen kommer, är det en sorts mätsticka på hur kontrollerande man är så är jag inte ens i närheten av övre stickan. Den här upplevelsen jag går igenom just nu, när jag på morgonen sätter mig i sängen, kollar på kudden och har miljoner små femcentimeters hårstrån som en matta på kudden, kanske gör mig till en människa som tar dan lite mera som den kommer.
Jag kan inte påverka ett skit just nu, ingenting kan jag skriva in i kalendern, det enda jag vet med säkerhet är när nästa behandling ska ske. Jag kan hoppas att jag kan gå ut och äta en middag två veckor efter den, men jag kan inte vara säker. Vi får se, så planerar jag mitt liv nu "vore jätte kul, det gör vi, vi får se när" ......
Jag undrar om den här resan gör mig till en annan människa när det är över, eller kommer jag att förbli den jag varit? Och förändras jag som människa, på vilket sätt kommer jag att förändras förutom att jag alltid kommer att ha den här resan i bagaget hur mycket jag än försöker skaka av mig den? Jag har en del ärr på kroppen som inte går att gömma, som alltid kommer att finnas och påminna mig om det här för resten av livet.
Hur påverkar en sådan här grej en människa. Det är alltså frågan. Ni som gått igenom det här, hur har ni reagerat?

Jag reagerade väldigt barnsligt efter min man och morfars cancer. Jag skilde mig och hade knappt tid att låta separationen ske i sin takt, jag ville bara BORT från skiten, jag skilde mig kanske mera från cancern än från min dåvarande man. Jag var så färdig med cancer, jag ville aldrig mera höra talas om det, aldrig.
När jag gick igenom det jobbiga med två nära människor som kämpade mot det här så satt jag i samma rum som min vän på jobbet. Hon var mitt närmsta stöd, och hon gjorde det så otroligt bra. När allt var över, min morfar gått bort, min man klarat sig, vi separerat och jag kände mig FRI i största allmänhet så hände det igen. Min närmsta kollega och vän som stöttat mig genom skiten blev drabbad, hennes pappa fick cancer.
Det var så hemskt, för min första tanke var "jag orkar inte". Jag mår fortfarande så så dåligt för det. Jag tror att jag ändå skärpte mig och försökte stötta, men jag blev helt tom inuti. Det var nog första gången som jag förstod hur hela grejen påverkat mig. Jag ville bara gråta, jag ville inte befatta mig med skiten igen. Jag hade gjort slut med cancer. Jag ville dra, ville inte höra, inte stötta, ingenting. Jag ville inte.

Den här gången ska jag se till att jag får professionell hjälp, att jag får prata med någon om mina känslor. När man är mitt i det så hanterar man det, men när det är över tror jag i alla fall personligen att man kan behöver lite hjälp på traven och inte bra sticka iväg från känslorna och trycka ned dom.
Jag sitter här nu och känner "jag behöver ingen hjälp, jag har inget att prata om" , men så kände jag då också, och nu efteråt så vet jag ju att jag hade behövt det. Här kan jag också säga att som nära anhörig så fick jag trots att jag en gång efterfrågade det ingen hjälp från sjukvården med att bearbeta det hela. Som jag skrivit tidigare så är det en sjuk påfrestning att vara den som ska hålla uppe hela livet runt den sjuke, för som alla vet så stannar inte världen upp, barn ska till dagis och skola, man ska äta middag, det ska handlas och städas, man har vänner och familj som man vill ha kontakt med. Som anhörig i mitt fall blev det som att bli ensamstående över en natt. Det är också en sjuk påfrestning för förhållandet, det låter hårt, men vi är bara människor, med känslor och någonstans tar energin slut för alla, sjuka som friska.

Det jag vill säga med det här är kanske... se till att få hjälp att prata med någon, man kanske får tvinga sig till det, oavsett om man själv är drabbad eller om man är anhörig. Oavsett vad utgången blir.
Och... ta hand om varandra denna söndag och alla andra dagar :)

Nu blir det frukost !