onsdag 26 januari 2011

Om respekt och sorg

Jag har respekt för cancer. Men jag är inte rädd.
Jag började dagen med att vakna vid 06 och fundera på hur min morfar måste ha mått under sin behandling. Han bokstavligen dog av cellgifterna, hans kropp klarade inte av det. Jag kommer ihåg några få saker av 2008.
Januari 2008, både min make och min morfar fick cancerbesked. Mitt liv bestod att att rodda runt detta. Det var mitt sätt att bearbeta det hela, jag läste och läste, visste allt om ändtarmscancer, hur den spred sig om den gjorde det och vilka behandlingar som var aktuella. Sen fortsatte jag med information om lungcancer, som sedan tyvärr visade sig blivit metastaser i hjärnan. Läste ALLT om detta, allt om palliativ behandling. (som betyder att man får en behandling för att göra den sista tiden i livet så bra som möjligt, men som inte kan bota)
Jag fick se vilken skillnad det är i cancervården och vilken skillnad man gör mellan gamla och unga, hur skillnaden mellan dålig och bra kommunikation i vården kan vara, med mera. Jag fick också erfara vilken otroligt dålig hjälp, eller faktiskt ingen hjälp man kan få som anhörig.
Juli 2008, de två veckor jag spenderade med min morfar då han sakta med väldigt säkert dog, hans sista två veckor i livet känns som år när jag tänker på dom. Att sakna någon innan han ens gått bort, samtidigt sörja det som ska hända, förtvivlan över att det inte går att stoppa och att se sorgen hos den person som i nästan hela sitt liv levt med någon som hjälplöst bara kan se på när denna dör bort. Att veta att denna nu ska lämnas själv efter ett helt liv tillsammans. Det är sorg.

Jag började tänka på sorg i går kväll när en vän kom och hälsade på, vi pratade om allt möjligt, och det verkar inte gå att undvika att älta min situation, den är påtaglig och som sagt svår att undvika. Det jag återkommer till ibland är att min situation inte bara påverkar mig. Ibland känner jag att jag är gladast av alla runt mig mitt i det här, alla andra är ledsna för min skull. Det är jobbigt. Men jag förstår också, jag har själv varit den som bara kan se på.
Min vän har under hela den här cirkusen sagt att hon önskar att hon kunde få se mig visa känslor, eller åtminstone få veta att jag gråter ibland. Hon tror att det är bra att gråta och tömma lite på allt ibland. Jag tror det också, framför allt är det väldigt skönt att gråta. Jag får massor med pepp överallt ifrån, och det hjälper mig att vara stark, men jag peppar också mig själv för att orka, och i den peppen ingår inte tårar. Jag peppar mig själv varje morgon för att känna glädje och styrka.
I morse var inte en sådan morgon. Jag har gråtit många gånger idag. Jag grät för morfar, för att jag önskar att han sluppit cellgifterna och kanske faktiskt fått må bättre den sista tiden, och för att jag saknar honom, och för att jag vet att mormor saknar honom, och alla andra runt omkring. Jag har varit förskonad från den här typen av förluster i mitt liv, i alla fall som påverkat mig som den här, men när han dog, dog en bit av mig.
När han hade gått bort så berättade någon för mig (mormor eller mamma) att döda människor visar sig på olika sätt, hittar man småpengar så kan det vara den bortgångne som lämnar spår. Veckorna efter hans död hade jag småpengar överallt, i skon när jag skulle sätta på mig den, i lådor, väskor, under sängen, ja över allt. Jag tror eg inte på sånt, men det hjälpte lite att tro på det. Där jag sitter just nu ser jag småpengar överallt igen, överallt, på mattan, bordet, fönsterbrädan. Vill han säga mig något? Morfar, snälla släng iväg ett sms! :) Ett minne från hans sista dagar är hur han vaknade upp ur dimman och drog en av sina sköna svar när jag på kvällen sa "morfar, jag älskar dig" och han svarade " det kan jag förstå" :D Jag vill gärna tro att jag har ärft min ironiska sida av honom.

Jag gråter när jag får fina sms från mina systrar. En av dom var med mig när jag rakade av håret. Jag grät lite lite, men inte så mycket för mig själv utan för att jag tyckte så synd om henne som var tvungen att se eländet, dessutom behövde jag hjälp där bak, så hon fick göra en insats med rakapparaten. Men jag tror att vi båda blev lättade och pustade ut lite när det väl var gjort. Det blev inte ens i närheten av så hemskt som jag hade föreställt mig.
Jag grät en morgon när jag lyssnade på radio, och de körde reklam för cancerfonden. 3 gånger på kort tid hörde jag reklamen. Första gången tänkte jag "ja, 50 spänn är inte mycket att skänka", andra gången tänkte jag "oj va mycket reklam dom gör", och sista gången tänkte jag "gud... jag har haft cancer? det som gör att jag är där jag är och håller på att se till att jag inte får tillbaka skiten är faktiskt en frukt av cancerfonden" och så grät jag....
Rädsla känner jag också, inte för att dö, jag har inte varit särskilt rädd för att det här ska komma tillbaka, men jag är livrädd för nästa torsdag när jag får min andra behandling och insättningen av PICC line. Jag vill inte, och det gör ont i min kropp när jag tänker på det. I mitt huvud skriker ett litet barn rakt ut, JAG VILL INTE.
Så visst gråter jag, jag känner sorg för många saker, och rädsla, men jag mår bäst när jag är GLAD :D och det är jag ofta trots allt. Jag har så mycket att vara glad för, min fantastiska dotter, min fantastiska familj, mina underbara vänner och kollegor samt alla andra fina människor runt om kring mig. Jag har all anledning att vara glad.


Tjing på Er!
Här sitter han (längst till vänster), min morfar, hunken. Han var en sådan jävla snygg man! Jag förstår varför min mormor föll för honom :)

17 kommentarer:

  1. Du är så stark fina syster! Jag kan inte läsa utan att tårarna kommer. Tänker på dig varje dag och önskar att jag kunnat vara med vid din sida. Kommer och hälsar på snart <3

    SvaraRadera
  2. Jag blir så berörd av ditt inlägg, du sätter så bra ord på dina tankar. Du är jättefin i ditt rakade huvud och håret kommer tillbaks igen. Har precis avslutat 6 cytostatikabeh. 25 strålbeh. och tar nu tamoxifen i fem år. Kommer att följa dej på din cancerresa.

    SvaraRadera
  3. Som vanligt med dig Ida, starkt fint och välformulerat inlägg. Tack för att du delar med dig.
    Kramisar.

    SvaraRadera
  4. Syster, anytime! ta med mamma o kom!

    Carin: Ledsen att du gått igenom det här skiten, men visst är det så att måste man ändå göra det, så får man hoppas att den där styrkan alla snackar om som ska förändra en som människa kommer! Eller vad tycker du? Jag ska oxå äta tamoxifen .... Tummen upp för oss!

    Annica: Tack för att du orkar läsa :)

    SvaraRadera
  5. Stark text. Tack.
    L

    SvaraRadera
  6. Så snygg du är med rakat hår! Inte behöver du använda peruk!

    Mvh

    Ingrid

    SvaraRadera
  7. Ja jäklar, håller med om att morfar var fin :-) (Min farfar ser ut som Don Draper i Mad men på gamla bilder.) Självklart är han där och strör ut småpengar. Han håller koll på dig, det är jag säker på. Det vet du att jag tror :-)

    /Anna G

    SvaraRadera
  8. Hej Ida,
    jag känner inte dig men måste bara få säga att du skriver så jättebra. Dina ord stämmer så bra med mina tankar! (skitsnygg utan hår dessutom)
    /M

    SvaraRadera
  9. Jättefint skrivet. Jag tror på små hälsningar. Några veckor efter att morfar dog så drömde jag att han kom och hälsade på och vi tittade i gamla fotoalbum. Sen tog han på sig kepsen och stövlarna, kramades, vinkade och gick. Det kanske var en vanlig dröm, men jag vaknade upp och var så tacksam över att jag fick säga hej då en sista gång.

    Du passar verkligen jättebra i rakat. Det har jag sagt förut, men det tål att sägas igen.

    Kramar Maja

    SvaraRadera
  10. Vad skönt att du kommer iväg till jobbet lite, det pallade inte jag under min fec-kur.
    Precis som du skriver kände jag oxå vad gäller att ens sjukdom drabbar ens anhöriga med. Jag har oxå ofta upplevt att jag är den glada med ett jävlar-anamma att det här fixar jag, medan vänner och familj har varit ledsna och behövt tröst (oj, vilken knasig mening...) Jag tror att vi kommer långt med vår inställning. Jag är en glad typ och van att livet går högt tempo, så jag tror att jag mår bäst av att inte gräva ner mig. Förstår att du har samma syn.
    Fasen vad snygg du är! Nu tror jag att jag oxå ska våga mig ut, utan sjal (;

    Kram Anna

    SvaraRadera
  11. Har läst din blogg ett tag nu,du skriver jättebra.Angående ditt rakade huvud,du är jättesnygg hela du.Kämpa på deu kommer klara dig,och du snyggg morfar!

    SvaraRadera
  12. L: You are welcome :) Känner vi varandra?
    Ingrid: Nä, peruken vill jag helst inte ha. Min dotter tycker dock inte om att jag går utan. Men själv skiter jag i det, kanske inte när det börjar "blänka" som min tjej säger.
    Maja:Det är känslan som räknas, sen om det är en påhälsning eller ej spelar ju inte så stor roll :) Han ha många saker de sista dagarna som för mig bevisar att det finns något på andra sidan, han pratade med den tror jag.
    Anonym: Tack, kul att du gillar att läsa den. Ja, visst e han läcker, min kära morfar :D
    Anna G: Ja, jag vet :) Jag är fortfarande sugen på ett snack med honom , du vet vad jag menar!
    M: Välkommen! Det är skönt att känna igen sig ibland, så känner iaf jag.
    Anna; Fick du Taxotere efter FEC ? Jag känner mig faktiskt nästa som vanligt nu! De sista dagarna har jag gjort det. Skillnaden är att när jag "faller igenom" så hinner jag inte riktigt känna att det kommer. Jag känner inte riktigt igen mig själv ibland. Jag tror att jag mår som vanligt, och så helt plötsligt så pallar jag inte en sekund till kan jag känna. Svårt att förklara. Kanske också kan vara så att man psykiskt har det lite jobbigt, hjärnan tänker o funderar en del, det blir man ju också lite matt av ibland.
    Ja, det finns de som sagt till mig att det känns så fel att jag blir den som tröstar, men varför inte...jag är inte ledsen, och jag känner på nått sätt att jag har kontroll på vad som händer med mig, det är mindre läskigt att gå igenom det själv kanske än att stå bredvid. Säkert individuellt, men så känner jag.
    STOR KRAM TILL ER ALLA

    SvaraRadera
  13. Det är fantastiskt att läsa dina texter, varje gång, men idag berörde du mig som mest när du delade med dig av berättelsen om din morfar. Det var som min egen upplevelse av cancer på närå håll, fast för min del drabbade det min pappa när jag bara var 17 år. Jag hoppas att du får fortsatta vara stark och glad! Du ser fantastisk ut. Kram din barndomsbrevvän.

    SvaraRadera
  14. Vilken fin tjej du är! Mia

    SvaraRadera
  15. Jag kan inte låta bli att vara något annat än stolt över dig Ida. Du är så ärlig, skriver otroligt bra och har en sån härlig attityd mitt i eländet som det ändå är. Din morfar var en härlig man och ja, du har nog spår av hans humor i din text :-) Kram på dig Pidi
    Jii

    SvaraRadera
  16. Hej igen Ida!
    Jag fick Fec och jag mådde precis som du nästan helt som vanligt under min bra vecka. Jag känner också igen mig i att plötsligt vara helt slut, utan förvarning. Många som är vid sidan om har helt klart svårare att hantera det den första tiden. Jag var så himla stark då. Nu efter några månaders behandling kan rädslan komma över mig mer. Jag är rädd att ngt ska hända mig, så att jag inte kan finnas här för mina barn )=
    Kram Anna

    SvaraRadera
  17. Du är fantastisk! och skitsnygg utan hår:)

    Underbart att du orkar jobba, jag tror vi mår bäst av att göra sånt som vi blir glada över oavsett vad det är.

    Kram från Lisbet

    SvaraRadera