Om respekt och sorg

Jag har respekt för cancer. Men jag är inte rädd.
Jag började dagen med att vakna vid 06 och fundera på hur min morfar måste ha mått under sin behandling. Han bokstavligen dog av cellgifterna, hans kropp klarade inte av det. Jag kommer ihåg några få saker av 2008.
Januari 2008, både min make och min morfar fick cancerbesked. Mitt liv bestod att att rodda runt detta. Det var mitt sätt att bearbeta det hela, jag läste och läste, visste allt om ändtarmscancer, hur den spred sig om den gjorde det och vilka behandlingar som var aktuella. Sen fortsatte jag med information om lungcancer, som sedan tyvärr visade sig blivit metastaser i hjärnan. Läste ALLT om detta, allt om palliativ behandling. (som betyder att man får en behandling för att göra den sista tiden i livet så bra som möjligt, men som inte kan bota)
Jag fick se vilken skillnad det är i cancervården och vilken skillnad man gör mellan gamla och unga, hur skillnaden mellan dålig och bra kommunikation i vården kan vara, med mera. Jag fick också erfara vilken otroligt dålig hjälp, eller faktiskt ingen hjälp man kan få som anhörig.
Juli 2008, de två veckor jag spenderade med min morfar då han sakta med väldigt säkert dog, hans sista två veckor i livet känns som år när jag tänker på dom. Att sakna någon innan han ens gått bort, samtidigt sörja det som ska hända, förtvivlan över att det inte går att stoppa och att se sorgen hos den person som i nästan hela sitt liv levt med någon som hjälplöst bara kan se på när denna dör bort. Att veta att denna nu ska lämnas själv efter ett helt liv tillsammans. Det är sorg.

Jag började tänka på sorg i går kväll när en vän kom och hälsade på, vi pratade om allt möjligt, och det verkar inte gå att undvika att älta min situation, den är påtaglig och som sagt svår att undvika. Det jag återkommer till ibland är att min situation inte bara påverkar mig. Ibland känner jag att jag är gladast av alla runt mig mitt i det här, alla andra är ledsna för min skull. Det är jobbigt. Men jag förstår också, jag har själv varit den som bara kan se på.
Min vän har under hela den här cirkusen sagt att hon önskar att hon kunde få se mig visa känslor, eller åtminstone få veta att jag gråter ibland. Hon tror att det är bra att gråta och tömma lite på allt ibland. Jag tror det också, framför allt är det väldigt skönt att gråta. Jag får massor med pepp överallt ifrån, och det hjälper mig att vara stark, men jag peppar också mig själv för att orka, och i den peppen ingår inte tårar. Jag peppar mig själv varje morgon för att känna glädje och styrka.
I morse var inte en sådan morgon. Jag har gråtit många gånger idag. Jag grät för morfar, för att jag önskar att han sluppit cellgifterna och kanske faktiskt fått må bättre den sista tiden, och för att jag saknar honom, och för att jag vet att mormor saknar honom, och alla andra runt omkring. Jag har varit förskonad från den här typen av förluster i mitt liv, i alla fall som påverkat mig som den här, men när han dog, dog en bit av mig.
När han hade gått bort så berättade någon för mig (mormor eller mamma) att döda människor visar sig på olika sätt, hittar man småpengar så kan det vara den bortgångne som lämnar spår. Veckorna efter hans död hade jag småpengar överallt, i skon när jag skulle sätta på mig den, i lådor, väskor, under sängen, ja över allt. Jag tror eg inte på sånt, men det hjälpte lite att tro på det. Där jag sitter just nu ser jag småpengar överallt igen, överallt, på mattan, bordet, fönsterbrädan. Vill han säga mig något? Morfar, snälla släng iväg ett sms! :) Ett minne från hans sista dagar är hur han vaknade upp ur dimman och drog en av sina sköna svar när jag på kvällen sa "morfar, jag älskar dig" och han svarade " det kan jag förstå" :D Jag vill gärna tro att jag har ärft min ironiska sida av honom.

Jag gråter när jag får fina sms från mina systrar. En av dom var med mig när jag rakade av håret. Jag grät lite lite, men inte så mycket för mig själv utan för att jag tyckte så synd om henne som var tvungen att se eländet, dessutom behövde jag hjälp där bak, så hon fick göra en insats med rakapparaten. Men jag tror att vi båda blev lättade och pustade ut lite när det väl var gjort. Det blev inte ens i närheten av så hemskt som jag hade föreställt mig.
Jag grät en morgon när jag lyssnade på radio, och de körde reklam för cancerfonden. 3 gånger på kort tid hörde jag reklamen. Första gången tänkte jag "ja, 50 spänn är inte mycket att skänka", andra gången tänkte jag "oj va mycket reklam dom gör", och sista gången tänkte jag "gud... jag har haft cancer? det som gör att jag är där jag är och håller på att se till att jag inte får tillbaka skiten är faktiskt en frukt av cancerfonden" och så grät jag....
Rädsla känner jag också, inte för att dö, jag har inte varit särskilt rädd för att det här ska komma tillbaka, men jag är livrädd för nästa torsdag när jag får min andra behandling och insättningen av PICC line. Jag vill inte, och det gör ont i min kropp när jag tänker på det. I mitt huvud skriker ett litet barn rakt ut, JAG VILL INTE.
Så visst gråter jag, jag känner sorg för många saker, och rädsla, men jag mår bäst när jag är GLAD :D och det är jag ofta trots allt. Jag har så mycket att vara glad för, min fantastiska dotter, min fantastiska familj, mina underbara vänner och kollegor samt alla andra fina människor runt om kring mig. Jag har all anledning att vara glad.


Tjing på Er!

Här sitter han (längst till vänster), min morfar, hunken. Han var en sådan jävla snygg man! Jag förstår varför min mormor föll för honom :)