Det hjälpte inte

att inte vara hungrig. Nu har det blivit mera en besatthet, jag måste äta, äta äta äta... fast jag mår mer och mer illa. Kollade på ett program om en kvinna som var besatt av ost.... tänkte, det kan väl inte vara så farligt, jag är ju för fasen besatt av allt. Konstig besatthet förresten. Hon fick ost cravings och blev typ tvungen att avgiftas från det haha... galet.
När jag gick och la mig bestämde jag hur som helst att jag ska ta kontrollen över denna dag. Det är bara en grej nu, ätandet, och jag tror själv att jag bör vara lite obs på det, för det kan mycket väl vara lite tröstätande, jag är kanske inte 100% lycklig just nu. Inte nere, inte deprimerad (vilket man ändå kanske kan få räkna med att bli) men jag tycker helt klart lite synd om mig själv vissa dagar, och som för alla smakar det och känns väldigt bra att stoppa något gott i munnen då.
Jag vet att jag inte ska låta bli att äta! Att jag behöver energin, och att jag får ta xtra kilona när allt det här är över, men det ska heller inte ge mig rätten att fucka upp kroppen i onödan.
Med cortisonet i kroppen kan jag lova att det för mig inte finns någon annan utväg än att ÄTA, det är det värsta jag har varit med om, hungern under den tiden.

En helt vanlig morgon innan den här cirkusen drog igång så tog jag 2 koppar kaffe på morgonen, jag kan inte äta då utan åkte till jobbet, tog en macka där (gärna så grovt som möjligt eller hårt), sen lunch, frukt, middag och godis och sådant på helgerna. (Ja och träning så klart! Jag har ju inte tränat på forever...:( )
För två dagar sen, sista cortisondagen så åt jag 3 st limpa-mackor med massa smör på och var rädd att jag ändå skulle hinna bli hungrig innan jag kom hem igen efter att ha lämnat min tjej på skolan.... 3 st STORA.. och sen fortsatte det så, äta äta äta äta äta äta.

Kaffet förresten. Konstigt det här med kaffet?! Jag ÄLSKAR kaffe, särskilt de två stora muggarna när jag ska vakna till framför TV nyheterna runt 6 på morgonen. Men det bara dog? Och då har jag ändå missbrukat kaffe i snart 20 år (satan va gammal man börjar bli när man kan säga "jag har i 20 år")
 Nu har jag ett par dagar ändå gjort kaffe och jag dricker lite, jag tror inte det kan vara helt bra för kroppen att bara tvärsluta med kaffe, men det är svårt att säga om någon av biverkningarna har med det att göra, men jag har bjussat kroppen på lite även om det inte smakar så bra. Jag får i alla fall inte kväljningar längre när jag känner lukten, det smakar bara ingenting annat än en bismak, som nötter kan smaka, beskt och konstigt.

Jag är väldigt positiv idag, och jag tror att alla som kollar ut genom fönstret förstår varför, jag ska tom bjussa er på en helt färsk bild, men innan det ska jag ta några rader om ångest.

Jag började tänka på det igår kväll. När jag skriver här så skriver jag som om hela mitt liv förändrats från det ena till det andra, men allt det jobbiga och trista har egentligen (ja, förut det faktum att jag har haft cancer som är jäkligt jobbigt i sig, men jag syftar nu på cellgifterna) bara pågått i knappt en vecka. En enda vecka av mitt liv, och jag har så mycket att skriva om det?
Det är lite som när jag fick mitt barn, och trodde att nu var allt förändrat, jag hade en bäbis, och bäbisen skrek på givna tider, bajsade efter ett för mig givet schema och jag visste hur mitt liv nu skulle se ut!
På mamma träffarna pratade vi bara om sömn, bajs, magont och annat som om allt annat i livet var ett minne blott, och det var så jag kände mig. Man berättade glatt hur sitt barn sov, men som förstagångs föräldrar visste eller tänkte inte någon på att i morgon är allt förändrat igen, den bäbis som sov hela nätterna började vakna och ville ha mat. Då träffades vi igen, och pratade om det, konstigt...vi som hade kolla på våra barn?
Ett barn växer varje vecka, det växer, och alla ni som har barn vet hur det är.... det är inte en dag som är lik den andra, från moster till prinsessor, från tidiga mornar till att inte ens få upp ungen på morgonen, från ilska till skratt, och hela tiden är de i en fas... ett års fasen, två års fasen, tre års fasen... faser, hela tiden.
Jag är i cancerfasen. Just nu har jag gått in i cytostatikafasen, och nu går jag in i 2 fasen av förstabehandlingen, alltså andra veckan, och nu ser jag ljuset! Men...här kommer ångesten.

När jag fick veta att jag hade fått cancer så började jag direkt leta information, jag ville ha koll på läget, och jag hade ingen koll alls. Jag var i en konstig värld där jag inte visste alls hur jag skulle bete mig. Vad borde jag känna, hur borde jag må, vad kan jag göra åt min situation? Min första anhalt var att öppna upp mitt sen länge vilande konto hos Cancerfonden och leta i deras forum efter liknande "fall", och det finns en del, men det är inte det mest levande forum om man vill ha snabba svar. Jag träffade i alla fall på en kvinna där i min situation, hon ligger precis ett steg före mig, hade redan opererats när vi fick kontakt, och jag väntade på min. Nu ligger hon precis ett steg före mig i behandlingen. Vi har sen dess skrivit meddelanden till varandra, om stort och smått, om rädsla och hopp. Jag vet inte ens vad hon heter, men jag tänker ändå på henne varje dag. Och ofta när jag läser just hennes meddelanden blir jag ledsen och kan gråta, för henne, för mig själv, och för hela skiten.
I går när jag läste hennes meddelande och hur trött hon varit efter andra omgången och att den påverkat henne mer än första fick jag verkligen ångest.

Återkommer till det här med faserna.... andra fasen i första behandlingen (min egen förklaring, i en treveckors cykel så mår de flesta mest illa första veckan, sen går de vita blodkropparna ned som mest inför vecka två men hämtar igen sig fort och vecka nr två ska väl vara rätt OK, för att sedan bli "riktigt bra" sista veckan. (Kortfattat och generellt)
Så alltså, det är ju hemskt. Man ligger i den här vidriga sängen med det där giftet i dropp, som sakta men säkert går igenom hela blodbanan under ett par timmar. Man mår som en räv en vecka efter det här, det blir bättre och bättre, man ser ljuset och DÅ ! BANG! SKA MAN DIT IGEN? Det slog mig i går, jag ska dit igen? Jag ska frivilligt åka dit, sitta där med alla andra skalliga människor och få det där giftet i mig igen? Och igen, och igen och igen... Och alla dessa gånger som man mår bättre, och när det är som bäst ska man förstöra det? Det är ju helt galet. Om man inte tappar tron på allt gott efter detta så blir jag förvånad. Det är ju som att sno godis från en unge? När det är som godas, då bara tar man godiset och kastar det åt fanders, säger åt ungen att nu blir det inget mer godis, om två veckor får du lukta i påsen, om tre veckor ger jag dig en hel påse, och precis när du stoppar ned handen, då drar jag bort påsen. Så tänker jag göra mot dig, 6 gånger, sen får vi se hur bra du mår.
Jag undra vem det är som håller i min godispåse?  Inte någon jag tycker särskilt mycket om.

Jag tror jag svor fram solen i går kära vänner, KOLLA! UNDERBART!