Vad förstår barn?

Jag gillar dig, till mamma från Holly 

Ja, vad förstår dom. Jag berättar för H om vad som komma skall. ( ja, jag säger ju inte "bröstet måste bort annars DÖR jag" och så vidare..) Hon var med när jag träffade kirurgen igår och det kändes bra. Hon fick en snabblektion i hur bröstet funkar (stod ett halvt plastbröst på en hylla som H tyckte såg ut som en leksak, men som visade sig vara en förstorad halv tutte)
Sen säger hon inte så mycket mer och visar inte att hon tar till sig eller inte tar till sig någonting av informationen. Idag hade jag en kollega med familj här, vid något tillfälle började vi prata om hår, då sa H "Fast min mamma ska tappa allt hår, alltihop, men hon ska ha en peruk". Det var konstigt att höra henne säga det, och fick mig att fundera igen. Jag får känslan av att hon accepterade det direkt. Hon har påpekat ett par gånger att hon inte gillar att bröstet är borta, men det kommer oftast i samband med att hon hoppat på min arm som inte riktigt är sig själv eller råkat kila ner sin beniga armbåge i mitt bröst när hon ska klättra upp i sängen eller soffan och jag av ren reflex eller smärta måste påpeka att det inte är en bra ide att stödja sig på mig just där. Det är rogivande att vara med henne, hon ger mig lugn. Hon tycker inte det är någon stor grej, hon tycker det är sådär kul med håret men har bestämt att jag ska ha en röd peruk med långt hår. Jag skulle vilja lova att hon får bestämma, men jag vill testa några först, innan jag lovar ;)

Tänk om jag ändå skulle slippa cellgifterna? Finns det fortfarande ett hopp? Det lät inte så, men jag tror fortfarande att det är onkologen som bestämmer och inte bröstcentrum.
Men, det är väl inget att oroa sig för, jag behöver ju inte göra ett shit längre, det är andra som planlägger mitt liv, jag får vänta på ett kuvert som kommer "någongång" och i det står det "någonting" som kan vara "kanon" eller "usch va jobbigt". Men OK, jag väntar, det är trots allt bara ett vitt kuvert och schemat för mitt liv framöver, och inte liemannen. Jippe, man får vara glad ändå. Det händer att jag får förfrågan att delta på trevliga tillställningar. Jag hinner tacka ja, sen kommer jag på... Jag kan inte svara på det, om jag inte sitter med dropp, ett hår som fäller, mår illa, eller nått annat oskönt, så kommer jag.... jag ska bara få mitt kuvert så hör jag av mig! (lite som en kontrollerande sambo, fast det är ingen kille hos mig, det är kuvert med remisser, vet inte vad som är värst faktiskt....)

Jag tycker och tror att jag skulle må som bäst av att leva precis som vanligt, men sörrni, där sket jag i det blå skåpet, för det är inte möjligt när man inte fattar vad som sägs eller måste vänta på svar hela tiden. Ni vet ju hur det kan vara på jobbet, det händer nog de flesta, att du i din tur är beroende av någon annans hjälp för att kunna svara upp till saker och ting, men så maskas det med beslut och svar eller så har de helt enkelt inte tid (högst vanligt i dagens samhälle), ja, det är irriterande, någon annan styr och du får
ta skiten. (låter bittert, det är bara en liknelse och ska inte tas för allvarligt)

Jag har kommit upp i högkostnads skyddet och behöver inte betala mina läkarbesök längre. Man kan ju tycka att det är billigt med 360:-/besök, men jag kan säga att det blir en del besök... och lönen blir inte högre undertiden man gör dessa besök, så jag är glad att det här skyddet finns, för det är inte bara en jobbig tid, det är också en fattig tid som väntar. Jo jag vet, man ska ha en buffert... mmm, men jag är en människa med klassiska tankar som lever efter mina tillgångar och nej, det här hade jag inte räknat med.... för sådant här händer inte mig.

(Ber om ursäkt för detta bittra inlägg, men det händer att jag känner sur som bara den på det här onödiga temporära gästen i mitt liv som fuckar up roliga grejor i mitt liv)

Stort grattis på födelsedagen Syster Stina och Exet Bryan på er födelsedag, kärlek!