Ungdomar

Nu har jag drömt igen. Jag och H bodde på nedre botten i ett hyreshus (i nått som i drömmen ser ut att vara en riktigt risig förort) och 4 ungdomar tar sig in, jag brottar ner den ena och är mycket våldsam, obehagligt. Jag har uppenbara känslor av att bli attackerad i mina drömmar. Jävla cancer.
Kollade på nått program nu på morgonen där Leif Silbersky (ingen aning om hur hans namn stavas, sorry) kort berättar hur han uppfattat cancer resan han gjorde. Han sa " känslan av att gå in i det allra allra mörkaste av värdar och komma ut i den allra allra ljusaste gör en ödmjuk och tacksam för att få leva". Man får väl tänka klassiska tankar som "inget ont som inte har nått gott med sig" eller " det som inte dödar, stärker".... Pepp pepp
Jag ser hur som helst verkligen fram emot att komma ut i den allra allra ljusaste av värdar när det här är klart. Här nedan ser ni en bild av en mycket saknad man, min morfar. Han gick bort i lungcancer (metastaser i hjärnan) 080722 . Det är 2,5 år sen och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att han är borta.
Jag är inte troende, men jag tror på något, och är det något jag verkligen hoppas på så är det att det finns något efter jordelivet, att man ändå får återförenas med människor som passerat, visste man att det var så skulle det nog inte vara lika jobbigt att förbereda sig för döden. Inte för att jag hade tänkt göra det nu, men en vacker dag ska alla den vägen vandra, sjuka eller friska.