Oj oj, min lilla tjej fick åka till mormor på landet, lite som att åka på hajk med alla katter och råttor och grejor :) Men vad händer? Hon blir totalt golvad med hög feber och låg helt utslagen ett dygn. Jag åkte hit (till mamma) för att få hänga lite med den lille. Jag tror nog inte det finns något i världen som är värre än att titta på och inte kunna göra något när den där lilla taniga blonda och alldeles underbart fina tjejen ligger och knappt orkar prata. Nu har hon vaknat till och visar sitt rätta jag, phu säger jag bara.
Jag har åkt på en mildare variant att förkylning, den tillsammans med en halv bröstkorg som ser ut att ha varit i ett ruskigt slagsmål där någon försökt att stjäla ena bröstet och lycktas halvt om halvt gör att jag känner mig lite... stel, orörlig och trött. Jag är blå/röd/grön/gul/svart från axeln till midjan. Snyggt.
Berättade för några runt bordet (dom som orkar lyssna) att man får en sminkväska och gå en kurs för att lära sig att knyta sjalar och sminka sig efter ev bivärkningar av cytostatika (som att tappa allt hår på huvudet/ansiktet) och vi skrattade lite åt det... sen kände jag att, men det är kanske jag som sitter där med billigt smink (att det är billigt smink är en ren fördom jag dragit som makeupartist) och ritar dit diverse tappat hår och svär över att den där fula sjalen inte sitter fast... kommer jag att skratta då? Va fan skrattar jag åt egentligen... och så grät jag en minimal tår.... fy fan alltså. Nu säger jag upp mig från det här IGEN, den här cancersnubben verkar ha otroligt svårt att släppa taget och fatta att han är DISSAD. Jag har raderat hans nummer, blockat honom på facebook och tänker behålla håret. Please leave me alone asshole.
Jag vill kliva upp i morgon och oroa mig för att jag är för sen, skyda mig att fixa allt och springa i väg till jobbet, sätta mig vid skrivbordet med kaffet och ta mig an dagens uppgifter..... det är vad jag vill göra i morgon måndag... jag vill göra det och oroa mig endast för att luciakronorna ska vara slut när jag ska leta efter en sån till H och hennes luciatåg på onsdag, det är vad jag vill göra, bara det. Kanske slänga iväg ett mail till mina squashvänner och försöka ragga ett pass där det passar in, boka in någon aw när det är singelvecka och ta några glas (för många) rött. Är det för mycket begärt? Tydligen.
Nästa vecka händer något stort, en nära vän ska få barn, igen! Den lille är envis och vill absolut inte lägga sig med huvudet ned, så i veckan är det dax för den lille att komma ut. Vad konstigt det är det där med barn, lika konstigt varje gång, men gud så spännande, att få se vem som gömmer sig där inne?! Jag väntar med spänning och skickar massa lyckokramar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar