Herrejössestråkigt....

Vet alla vad detta är? Inte? Men då ska jag tala om det, det är ett glas rött Spanskt Rioja, och jag skulle kunna döda för ett glas just precis nu. Men nej, det går inte, inte idag, inte i morgon, inte i övermorgon, kanske kanske ett eller två på fredag. Ett räcker nog bra... men... men...men.. vi får se 

OK... jag gillar inte det här, jag vill att allt ska vara som vanligt...  Jag är så sjukt rastlös, och det vore ju enkelt att dra på sig kläderna och dra iväg till jobbet... men det är inte riktigt så lätt, för om fem minuter kan jag sova.... och det skulle bli problematiskt förstås om jag bara la mig ned och sov på kontoret. "Hej, jag söker Ida, jag har frågor om mitt avtal" "Jaha, ja men du får återkomma om en timme, hon sover just nu"
I morgon ska jag i alla fall få en minidos av jobb, jag har bokat tid hos massören som kommer lite då och då. Har inte varit i behov tidigare, men nu är jag fan i behov... hur det nu ska gå till. Hoppas han är uppfinningsrik och inte rädd för enbröstade kvinnor.
Innan det ska jag äta lunch på jobbet, fan vad skönt det ska bli, sitta där som vanligt och vara jag, äta och ha det bra med alla härliga människor. Idag hade jag lunch date i mina kvarter, mycket trevligt! Men 45 minuters sällskap räcker inte för mig. Sen fick jag kvällsfika sällskap, så nu har jag ändå haft sällskap i typ en timme och 45 minuter idag... det räcker inte. Jag dör av sällskapssjukan. JAG DÖÖÖÖÖR.

Jag är mig själv men ändå inte. Jag träffade en gammal vän igår (på busstationen i Norrtälje på väg till Stockholm), som jag jobbade med för en massa år sen i Norrtälje. Hon såg ut som om hon sett ett spöke, jag hann tänka att hon nog inte kände igen mig, men det var inte det, hon sa " Men står du här?" Och så pratade vi lite, hon hade läst bloggen, det är nog många som tror att jag är sängliggande, det är jag alltså inte (tyvärr har det känts som idag...) Det var så kul att se henne, jag får mycket känslor runt allt som händer mig nu... Jag började tänka på gamla tider. När jag just fått barn fick jag en sådan period också, jag gick igenom hela livet och alla människor som passerat, jag kom på människor jag inte tänkt på på många år. vad många människor man träffar, som påverkar en som människa och som sedan bara kan försvinna. Märkligt....

Min syster Hannah ringde just och föreslog en date på söndag. Längtar redan, nu har jag fyra sällskaps grejor planerade! Underbart. Jobbet i morgon och kvällsträff med Mia (vi lyxar till det och träffas för andra gången på kort tid, jäklar va härlig hon e, henne har jag alltid gillat skarpt!) sen julmiddag (läs fest) på fredag och syrror på söndag. Like it. All övrig tid? Ångest. Vad gör alla sjukskrivna människor hela dagarna?