Kul med fest

Ja, det var verkligen roligt att partaja lite igår! Så klart måste jag ta i från tårna och göra sådant där ordentligt, och det straffar sig känner jag idag, men det var det värt. Tack alla härliga kollegor för en rolig kväll! Det kändes som vanligt igår, som om jag jobbar och inte alls har varit borta. Jag kände mig frisk och stark (och lite full....) Vem vet när det blir party för mig nästa gång, lika bra att passa på.

Om att tappa håret... nej, det känns inte alls bra. Det går upp och ner, men när jag höll på och fixa och platta o greja igår för att göra mig fin så tänkte jag att...nej, jag gillar ju det här med hår och smink och sånt. Jag vill inte tappa håret...jag vill absolut inte tappa ögonbryn och fransar... gör man det?  Peruk har jag också tänkt en del på... jag har hört och läst att det är svettigt och kliar en del. Det är säkert individuellt, men jag är rätt känslig sådär, så jag tror säkert att jag kommer att ha jobbigt med peruk, men jag vill fasen inte vara utan, eller kommer jag att ändra inställning när det väl händer?
Många försöker peppa mig, bla annat genom att säga "du passar säkert i kort hår"... men det gör jag inte, det vet jag... Jag vet inte om håret kommer tillbaka i den form man har nu, kanske det blir tunnare och av helt annan kvalite än tidigare? Jag har ingen aning... har hårsäckarna något minne? Eller kan det bli helt annat? Tänk att något som man inte tänker så mycket på i vanliga fall, utan tar för givet kan kännas som en sån stor grej? Jag har väl inte brytt mig särskilt mycket om just mitt hår tidigare, ofta har jag bad hairdays och då tänker jag som mest på det, men no hairdays.... hur känns det?
Eftersom jag inte är helt 100 på att det blir cellgifter har jag inte berättat för min dotter att jag kanske blir av med håret ett tag, jag kan inte ens gissa vad hon kommer att tycka om det. Men barn är så härliga och bara finner sig i situationer man själv tycker är väldigt jobbiga.

Kan det fortfarande finnas en chans att jag slipper cellgifterna? Vad sa dom egentligen om att ge mig cellgifter? Kan jag ha missuppfattat det? Om jag får dom, när startar det? Kan jag jobba? Hur kommer jag att må? Hur lång tid tar det? När kommer håret tillbaka? Kan jag någonsin få barn igen? Hur kommer jag att känna mig efter det här? Många frågor, massor med frågor! På tisdag kl 13:30 borde jag få några svar.

Hur som helst, om jag ska få gifterna, så hoppas jag att jag hinner testa en galen frisyr innan det startar, någon som har några bra förslag? På nått sätt måste jag driva med situationen, om min kropp tänker jävlas med mig, tänker jag inte bara sitta still och gilla läget, jag tänker jävlas tillbaka.

Mitt hår nu, och den här bilden med det kortare håret minns jag inte riktigt när den är tagen, men det skulle kunna vara 2007 kanske... Ser faktiskt lite ut som en peruk. Jag har haft alla färger och former, men jag har liksom slutat vara nyfiken på nya frisyrer. Dax att plocka upp det
intresset igen kanske. Se det positiva med det här. Vet att jag tjatar om att se det positiva, men det är ett sätt att peppa mig själv, påminna mig själv om att om jag ändå har det här skiten så ska jag fasen se till att ha så roligt jag kan roligt undertiden. Det kommer nog att komma dagar då jag inte vill kliva upp, men tills den dagen kommer så tänker jag köra på i full fart.

Jag gissar att jag har några läsare som sitter i samma båt som mig själv, om ni vill och orkar får ni gärna skriva en liten rad om hur ni upplevt cellgifterna och hur det kändes att tappa håret. Jag är inte rädd, var ärliga och skriv precis hur ni kände! Om ni inte vill göra det på bloggen så är min mailadress idawilson76@hotmail.com