Många har tipsat mig om forumet Cancertjejer. Jag har nu fixat in mig på det här stället. Kanske jag skulle ha låtit bli, men nu är jag väl fast.
Jag satt uppe hela natten och läste, och sen hade jag svårt att somna trots att klockan var närmare fyra på morgonen. Nu börjar det gå upp för mig vad det innebär att vara på hormonbehandling i 5 år... det snackas i forumet om rynkor, slapp hud, stela leder, sömnproblem, vallningar, illamående, viktuppgång, depression... you name it they'we had it... Shit. Hur mycket ska en människa behöva stå ut med?
ALLT jag är rädd för kommer jag att utsättas för från ena dagen till den andra, kastas in i klimakteriet. Det är slut, livet är slut. Halloj botox, ska smacka hela kroppen full, så mycket det bara går, och det ska ske regelbundet i fem år, jag vill aldrig se hur jag har åldrats, jag kommer att bli så så deprimerad... det får räcka med att ha ont i lederna.
Slapp i huden, va fasen betyder det? Det är iaf ingenting jag tänker få :( Träning bara måste jag palla med, jag tänker inte hjälpa till med att bli gammal i förtid, jag ska försöka ge dom där jävla hormonerna en match, räcker det inte med att man ofrivilligt inte kan få fler barn? Vad är det här för jävla påhitt. Jag är chockad och börjar faktiskt känna mig lite ledsen :-/ Jag är för i hellskotta bara 34 år.
Jag förstår att jag kanske inte får alla biverkningar, men det finns heller inget som säger att jag skulle slippa, tills motsatsen är bevisad är katastrofen en faktum.
Själva cancern är verkligen en liten skitsak (iaf i mitt fall) i hela den här cirkusen, och ingen jävel kan veta om du ens blir frisk eller återfallsfri efter allt det här man ska gå igenom, det är behandlingarna som ger oss prövningen, prövningen på hur gärna vi vill leva. Om det kommer tillbaka (återfall vanligast 18-24 månader efter op) hur gärna vill man leva då undrar jag.....
Jag börjar också förstå varför det verkar vara så få som faktiskt jobbar under sina behandlingar...... det här är ingen bra cancerdag för mig. Det här är en sorgens dag. Jag tycker det här med cancer är skit.
god jul & god fortsättning fina-ida!
SvaraRaderaförstår att känslorna går upp & ner. imorgon eller en dag snart känns det lättare.
jag ville bara säga att jag tycker om sättet du skriver på. lite kaxigt, lite kul, lite ledsamt. inläggen känns så ärliga & du tar upp ämnet & känslorna på ett fint sätt.
just idag kände jag igen mig på alla de biverkningar du beskrev. jag gjorde 3st ivf för ca 5 år sedan under en ett års-period. försattes då hormonellt i klimakteriet & fick i stort sett allt det du skrev plus en jävla huvudverk typ hela tiden.
hormoner är inte kul men du som har en sådan härlig energi & enorm vilja att du kommer greja det galant. I promise!
kram på dig! carina
Hej,
SvaraRaderaDu skriver skönt, även om det är hemskt tråkigt att du fick en anledning att skapa denna typ av blogg... Men som sagt härligt sätt att uttrycka dig på!
Vill bara berätta för dig att det är väldigt individuellt hur man reagerar på hormontabletterna. Jag fick bc i oktober 09, tog bort hela bröstet (stor tumör) och har ätit Tamoxifen i precis ett år nu. Jag kan känna av att jag är lite stelare i lederna och att min aptit har ökat en del (lagt på mig ett par kilo). Men viktigt är att säga att för övrigt mår jag hur bra som helst. Ingen direkt skillnad mot hur jag mådde innan. I början gick jag och kände efter varje dag, "letade" efter alla biverkningar jag läst om och hört folk berätta om. Men som sagt, jag mår bra, allt ok. Jag har kanske gjort en annorlunda resa, jag var endast hemma i 5 dagar efter operationen, sen har jag jobbat heltid precis som vanligt. För mig har det varit extremt viktigt att inte låta cancern ta över. Jag har i perioder varit trött, lite ledsen och funderat över återfall etc. Men genom att låta livet rulla på som vanligt har jag hanterat de jobbiga känslorna som ibland har "överfallit" mig. Detta har varit mitt sätt att ta mig igenom min bc, min modell med att knappt låtsas om att jag blev sjuk kanske inte passar alla. Men för mig var det rätt. Jag slapp ju cellgifter vilket så klart har gjort min resa lättare. Men å andra sidan har jag en bekant som arbetade nästan som vanligt under hela cellgiftsbehandlingen, gick ner lite i tid endast.
Ja, man får hitta sitt sätt att göra denna resa och känna efter vad som passar och vad man orkar. Men ta till dig att hormonbehandlingen inte alls behöver ge enorma biverkningar, jag har knappt några som sagt.
Lycka till med "din resa"! Jag kommer titta in här och följa dig på avstånd.
Bästa hälsningar
Sinni
Det är många som inte känner så mycket av antihormonmedicinerna, speciellt inte om du är såpass ung och troligtvis får Tamoxifen. Det har jag. Jag har bieffekter av den men mitt nervsystem är väldigt känslig för mediciner, jag får oftast många bieffekter.
SvaraRaderaJag är några år äldre än dig men jag tycker också att jag är alldeles för ung för att komma i klimakteriet, fullständigt vidrigt!
Jag vet inte om jag tror att du kommer att klara allting galant. Det kan man inte göra om man går genom en cancerbehandling. Cancer är skit och cancerbehandling är skitjobbig. Man måste bara ta sig genom det för det finns ju inget annat alternativ.
Säger folk till dig att det blir skönt med 3 veckors semester? Skicka dem till mig...Jösse namn, vad tror de!!?? Jag blir skitarg av att läsa det.
Det finns mycket som är jobbigt att läsa på cancerscnack men det finns också underbara, tröstande och kunniga människor som gärna finns där för andra. Ingen fråga är för liten, ingen fråga är för stor.
kram Inger
Hej Tjejer!
SvaraRaderaTack för era stöd och peppningar :D ! Jag tror väl inte direkt att jag ska få alla biverkningar, men det dom finns och jag är mest chockad över vad alla dessa kvinnor har behövt gå och går igenom. Jag lever fortfarande i fasen "det händer inte mig". Det händer att det kommer över mig som en våg helt plötsligt "herregud, det kan du vara jag som tappar naglarna, eller kräks i flera dagar, eller går upp tio kilo eller... osv". Jag blir chockad för varje gång jag får höra en till konstig grej som kan hända med den här skiten. ... Det är som sagt inte "bara att ha cancer"... det är så mkt mera.
Sinni: Min första fråga till min kirurg i veckan var "jag kan väl jobba som vanligt om jag vill?". (det var när vi pratat om cellgifterna) och hon sa att det är klart att du kan det, MEN..... och sen det självklara att kroppen bryts ned, och det viktigaste under den tiden är att du tar hand om dig själv och ser till att du orkar just det. Det beror så klart också på vad man jobbar med och vad man har för möjligheter på sitt jobb. Personligen tror jag att jag skulle må bäst av att jobba! Men jag förstår ju också att man kanske inte pallar lika mkt som vanligt när man ändå blir dödstrött (det är väl kanske den biverkning av cellgifter nästan ingen kommer undan) . Jag hoppas att jag ska kunna känna mig fram. Jag trodde att jag bara skulle opereras, och hoppades kunna jobba precis som vanligt efter det, men det verkar inte bli så.
Så klart jobbar jag som vanligt under de 5 år jag äter hormontabletterna! Haha.. jag tänker inte gå hemma i fem år, det tror jag inte är meningen heller..... då dör jag hellre.
Carina; Kram på dig :) Jag är ärlig när jag skriver, hoppas att det inte hoppar upp och biter mig i baken en vacker dag... haha. Det här med hormonerna är ju övergående, men 5 år känns så långt på nått sätt... Gott nytt år!!!!
Inger: Bli inte arg. Det finn INGEN som inte gått igenom en sådan stor omställning och rädsla i livet som förstår. De som tror att jag latar mig på stranden i tre veckor förstår helt enkelt inte. (Iof latade jag mig rätt mkt, men med en konstant oro, svart bröst och dränagepåse dinglande, det hade jag gärna bytt ut mot att får jobba!)
Jag förväntar mig inte att människor ska förstå, det är på något sätt bra att de inte förstår, jag önskar inte min värsta ovän det här.
Jag kan förstå de som beskriver att de känner sig helt ensamma fastän de har massor med vänner och familj som stöd.
Jag fixar det! Och jag har varit kaxig hela tiden, men det kommer absolut inte bli så lätt som jag föreställt mig, det kommer bli tuffare. Dock finns ingen utväg, det är bara att köra. Som att föda barn, kvinnor har gjort det alltid, och de flesta överlever gång på gång :) Men ingen kan påstå att det är kul.
Kram!
Hittade hit idag efter din kommentar hos mig. Ska läsa mer utförligt imorgon, men ser att även du drabbats av bröstcancer. Alltid lika tråkigt att ännu en ung kvinna hamnat i "BC-klubben"...
SvaraRaderaDu får gärna länka till min sida.
För mig har det varit en oerhört bra ventil att skriva av mig och vi är många som känner oss stöttade i igenkännandet av att läsa varandras bloggar i en svår livsomställande situation.
Som sagt...har inte läst hela bloggen än, men ska sätta mig och läsa mer ingående imorgon.
Kram och en god fortsättning på julen!